TV-serie: Överlevarna #1 (2025)

Titel: Överlevarna
Originaltitel: The survivors
Genre: Thriller
Skapad av: Jane Harper, Tony Ayres
TV-bolag: Netflix
Skådespelare: Charlie Vickers, Yerin Ha, Damien Garvey, Robyn Malcolm, Jessica De Gouw
Premiär: 2025-06-06
Produktionsland: Australien
Antal avsnitt: 6
Avsnittslängd: ca 49 min
Såg den på Netflix juni 2025





Handling
För femton år sedan slet förlusten av tre unga människor denna sömniga kuststad i stycken. Nu väcker en ung kvinnas mystiska död det förflutna igen.

Min kommentar
För tre år sedan läste jag boken som TV-serien Överlevarna bygger på och den nästan knockade mig. När jag fick veta att den skulle filmas så blev jag både glad och lite orolig, men det var ju omöjligt att motstå den. Bara ett par dagar efter premiären så började vi titta.

Precis som vanligt så är mina minnen av boken inte speciellt detaljerade och jag har ingen aning om serien följer boken eller ej. Mitt intryck är att mycket har ändrats, känslan blir inte alls samma.

Första avsnittet börjar med båtolyckan som egentligen var startskottet för hela händelseförloppet. Den är så sanslöst dåligt filmad att det borde vara omöjligt på 2020-talet. Tyvärr satte den lite tonen på hela serien. Det jag minns allra bäst från boken är den konstiga stämningen i stan, som att alla döljer något. Den har man lyckats förmedla.

Skådespelarprestationerna är väl inte på topp här, tycker jag, men de är okej. Karaktärerna känns lite för konstruerade. Kierans mamma, var hon en så förfärlig person även i boken? Och Brian, Kierans pappa, jag blir nästan lite rädd för honom här. Han ser superläskig ut och hans blick är otäck på riktigt. En annan karaktär drog till sig mitt intresse direkt, just för att h*n var så ointressant. Jag minns inte om denna var den skyldiga i boken, men i serien är h*n det. Det kan jag se som ett misslyckande av serieskaparna, att göra någon så osynlig att den blir synlig.

I boken spelar miljön en betydligt större roll, nästan som en egen karaktär. De har nog försökt att få till det i serien, men de lyckas inte. Man bjuds trots det på en del fina vyer. Jag minns det också som att det var mycket mer fokus på stormen i boken och på Toby och Finn som åkte ut i båten. Här nämns allt det bara i en bisats, nästan.

Överlevarna handlar mer om sorg och skuld än om mord och vad sådana känslor kan göra med människor om de inte bearbetas. Genren är lite oklar, men det var den faktiskt även för boken. Resultatet är i alla fall inte alls lika intressant, berörande och suggestivt som boken. Även med ett nästan perfekt manus så levererar Netflix en ganska medelmåttig serie.

Avdelningen för olika funderingar:
Det finns en del logiska hål här och nej, jag minns inte om det var samma i boken. [spoiler]Varför kunde inte Kieran berätta att han var med Olivia? Kieran, Olivia, Sean och Gabby var alltså på nästan samma ställe? Samtidigt? Utan att se varandra ens på håll?[/spoiler]


På Trakt.tv har serien 3,35 i genomsnitt (beräknat på 128 betyg).
På IMDb har serien 6,6 i genomsnitt (beräknat på 3k betyg).
Jag ger den 3,5.

Serien är

Spännande		Tråkig		Trovärdig
Klurig		Förutsägbar		Mystisk
Berörande		Osannolik		Underhållande
Snyggt foto		Rolig		Långsam
Romantisk		För lång		Fartfylld
Sorglig		För kort		Läskig

Film: Hajar i Paris (2024)

Titel: Hajar i Paris
Originaltitel: Sous la Seine
Genre: Skräck
Regissör: Xavier Gens
Manus: Yannick Dahan, Maud Heywang, Xavier Gens
Skådespelare: Bérénice Bejo, Nassim Lyes, Léa Léviant, Nagisa Morimoto, Anne Marivin
Utgivningsår: 2024
Produktionsland: Frankrike
Längd: 104 min
Serie: -
Såg den på Netflix 30 maj 2025





Handling
Sommaren 2024. Paris är värd för världsmästerskapen i triathlon, som ska gå av stapeln på floden Seine, för första gången. Sophia, en briljant vetenskapsman, får veta av Mika, en ung miljöaktivist, att en stor haj har förirrat sig in i floden och simmar mitt i stan. För att undvika ett blodbad i hjärtat av Paris har de inget annat val än att slå sig samman med Adil, chefen över flodpolisen på Seine.

Min kommentar
Det fick ju bli en fredagsfilm även på fredagen och jag tänkte först att vi skulle se en väldigt lång och förmodligen ganska tung film, men sambon hade en jobbig dag på jobbet (själv var jag ledig) så jag bytte och tänkte att Hajar i Paris skulle vara en bra dålig film att se under de förutsättningarna.

Mitt förhållande till hajar har varit ytterst komplicerat ända sedan jag, tretton år gammal, såg den första Hajen-filmen. Det är helt omöjligt för mig att låta bli att se filmerna, men jag ångrar mig (nästan) alltid när jag väl börjar titta.

Filmen är faktiskt ganska bra, oväntat långt in i filmen. Jag minns inte längre vad det var som gjorde att det vände, men vid något tillfälle tänkte jag bara "nej, nej, nej". Sedan var det kört.

Varken borgmästaren eller "miljöaktivisten" (inom citationstecken, eftersom kampen tydligen bara gällde djur, inte människor) Mika hanterar situationen på ett bra sätt. De befinner sig på varsin ytterkant och precis som vanligt så är det den gyllene medelvägen som är bäst. Förmodligen så är jag en förfärlig människa, men jag kan inte låta bli att känna att båda får vad de förtjänar. Och det är verkligen inte vanligt att jag hejar på hajen. De har å andra sidan gjort det väldigt svårt att sympatisera med miljöaktivisterna, när content verkar betyda mer än säkerheten (och förnuft).

Det skulle antagligen bara vara konstigt om det inte fanns några underligheter i en sådan här film, men det fanns några som var lite för knepiga och i vissa fall ologiska. Var kom egentligen allt det där vattnet i slutet ifrån? Även om slussarna skulle ha förstörts så fanns det väl inga tecken på att det hade regnat orimliga mängder den senaste tiden. Eller det där att militären (som tagit över ansvaret för säkerheten på floden) inte kommer direkt när en bomb briserar i centrala Paris. Märkligt är det också att man accepterar hajens ändrade fysiologiska egenskaper, men inte tänker sig att även beteendet har ändrats.

På plussidan hamnar filmens längd (den är inte två timmar lång) och att det kommer in lite verklighet, i form av OS i Paris förra året. Och att historien är helt utan romantik. Det är oerhört skönt och det hade bara blivit krystat med en kärlekshistoria här (även om man kan ana att en är på gång).

Hajar i Paris är hyfsat välgjord och faktiskt en av de bättre hajfilmerna de senaste åren. Åtminstone till att börja med. Det är tydligen en uppföljare på gång, men jag har svårt att se vad den ska handla om. Med tanke på slutet på denna.


På Letterboxd hade den 2,1 i genomsnitt (beräknat på 171 580 betyg).
På IMDb hade den 5,2 i genomsnitt (beräknat på 37k betyg).
Jag ger den 2,5.

Filmen är

Spännande		Tråkig		Trovärdig
Klurig		Förutsägbar		Mystisk
Berörande		Osannolik		Underhållande
Snyggt foto		Rolig		Långsam
Romantisk		För lång		Fartfylld
Sorglig		För kort		Läskig

Smakebit på søndag: Andra sommaren på Katthotellet

En smakebit på søndag är ett stående inslag bland bokbloggare, men just nu verkar vi vara lite husvilla. Vår ordinarie samlingspunkt tycks ha försvunnit, men jag tänker att jag fortsätter med att varje vecka bjuda på ett stycke i boken jag läser.

Förra året när jag fyllde jämnt så fick jag ett presentkort från mina kollegor. Problemet med det var att det endast gällde på vissa ställen. I Malmö. Man kan nog säga att jag bara är på jobbet i Malmö och det har gjort det lite besvärligt att använda. Nu går det snart ut så därför plockade jag med mig sambon igår och så åt vi smørrebrød på Åhus Bryggeri & Restaurang. Fast i Malmö då. Ingen av oss hade varit där tidigare, men det är inte osannolikt att det blir fler besök. Glassen efteråt, på Lilla Glassfabriken, var dock det bästa. Den glassen är så god att den inte hinner fastna på bild.

Jag kände att jag behövde något lättsamt och snabbläst inför mitt stundande möte med en gigantisk tegelsten (1112 sidor!) så jag valde Andra sommaren på Katthotellet av Jessika Devert. Den klarar båda punkterna. Och den passar bra nu på sommaren, även om det just nu inte är så mycket sommar. Mer höst.

Min smakebit är sida 374 i e-boken:

Jonna studsade glatt nerför trappan och glömde helt bort att femte trappsteget knarrade högljutt, och Salsa som hängt efter henne ner hoppade till av rädsla. Igår hade Jonna fått två sms med bara ett par minuters mellanrum. En kvinna som ville hysa in sin Smokie i en vecka för hon hade fått en överraskningsresa av sina barn och ytterligare en som hade en katt som hette Elvis.

Kommande böcker juli 2025

Men vad hände här? Det brukar ju inte släppas några böcker över sommaren, men här är det minsann fyra måste-ha-böcker och så några till som jag gärna vill läsa.

Ena stunden här av Liane Moriarty
Genre: Drama
Serie: -
Antal sidor: 550
Utgivningsdatum: 2025-07-09
Förlag: Albert Bonniers Förlag

Från Bokus
Under en flygning mellan Tasmanien och Sydney reser sig en äldre kvinna upp och börjar tala om för de andra passagerarna, i tur och ordning, när och hur de kommer att dö: Ett nygift par på smekmånad. En utmattad mamma med två små barn. En ung man på väg hem från sin bästa väns begravning. En sjuksköterska som ser fram emot pensionen. Vissa får veta att de kommer att leva ett långt liv, andra att de bara har månader kvar.

Planet landar säkert, men för människorna ombord har livet förändrats. Vem var den mystiska kvinnan? Ett medium? En bedragare? En galning? Oavsett vad så får hennes ord stora konsekvenser, och binder samman främlingarna på flyget på de mest oväntade sätt. "Ena stunden här" är en överraskande, tankeväckande och underhållande roman om döden, livet och det som fyller det med mening.

Jag har ju äntligen läst min första Liane Moriarty och jag vet helt säkert att det inte var den sista. Denna låter ju intressant.

---

Underverken av Arne Dahl
Genre: Kriminalroman
Serie: Novagruppen (2)
Antal sidor: ?
Utgivningsdatum: 2025-07-24
Förlag: Albert Bonniers Förlag

Från Bokus
En morgon när Stockholm vaknar står en staty på Skinnarviksberget, en kopia av den Zeusstaty som var ett av antikens sju underverk. I ett knappt dygn får stockholmarna leva i tron att deras stad har berikats med ett nytt och mäktigt anonymt gatukonstverk. Sedan kommer verkligheten ifatt dem. Med full kraft.

Den luttrade utredningsgruppen Nova under ledning av Eva Nyman får i uppdrag att försöka spåra statyns ursprung, vem som placerat den där och varför. Och tänk om det följer fler underverk? De var ju faktiskt sju under antiken?

Arne Dahls böcker är auto-buy.

---

Solen skiner alltid på Tjurkö av Emma Bouvin
Genre: Drama
Serie: -
Antal sidor: 247
Utgivningsdatum: 2025-07-25
Förlag: Norstedts

Från Bokus
Mirijam är död. Hon som var mamma till Niklas, Kenneth och Tom, farmor till Hanna, Simon och Isabelle, och familjens självklara samlingspunkt och sammanhållande länk. Hur ska de klara sig utan henne? Och framför allt: vad ska hända med Tjurkö? Stugan i Karlskrona skärgård, där familjens historia har formats och sönerna växt upp. Nu går egendomen till dem och deras barn. Men hur ska arvet efter farmor hanteras?

De tre brödernas relationer är invanda och dysfunktionella. De förstår inte varandra, kan inte prata med varandra. Kusinerna i sin tur har alla sin egen agenda. Simon jagas av spelskulder och vill sälja huset för att få in cash. Hanna ser det som ett sätt att äntligen få bekräftelse från sin pappa, och Isabelle är mest upptagen av hur hon kan bli av med sin systers nya kille.

Stugans öde ska avgöras under en midsommarhelg, den första på över ett decennium när de alla är tillsammans på Tjurkö. Men hur ska de kunna komma överens? Vilka minnen och konflikter kommer att blossa upp i sommaridyllen?

Jag blev nog mest intresserad av denna på grund av titeln. Tjurkö har jag aldrig varit på, men Blekinge skärgård har jag besökt och där är så fint.

---

Det finmaskiga nätet av Håkan Nesser
Genre: Kriminalroman
Serie: Gunnar Barbarotti (10)
Antal sidor: 368
Utgivningsdatum: 2025-07-30
Förlag: Albert Bonniers Förlag

Från Bokus
Kommissarie Asunander, reumatisk och tillbakadragen, bor numera på ett välskött äldreboende i den muromgärdade staden Visby, och för anteckningar om ett trettio år gammalt fall som antingen rörde sig om ett mord eller ett märkligt försvinnande. Ouppklarat hursomhelst. Egendomliga omständigheter - till exempel ett par avkortade lillfingrar och ett fynd på den gotländska landsbygden - väcker liv i den bisarra historien om Harry Krona och Marlene Horwath. Vad var det egentligen som hände, och varför?

Gunnar Barbarotti och Eva Backman, på väg mot pensionen och ett lugnt liv på norra Gotland, dras motvilligt in som hjälpredor åt sin gamle chef i dennes efterforskningar. Med insatser som ska visa sig vara högre än någonsin.

Denna sägs vara den sista boken i serien, men det har jag ju hört förut.

---

Sista ordet av Elly Griffiths
Genre: Kriminalroman
Serie: Harbinder Krau (4)
Antal sidor: 304
Utgivningsdatum: 2025-07-10
Förlag: Modernista

Från Bokus
Natalka och Edwin driver en detektivbyrå i Shoreham, Sussex. Trots en ström av mindre fall är Natalka frustrerad och längtar efter en större utredning.

När den lokala författaren Melody Chambers hittas död får de sin chans. Författarens familj är övertygad om att det rör sig om ett mord, och Edwin, som alltid läser tidningens dödsannonser, upptäcker en märklig detalj i författarens dödsruna.Spåren leder till en författarretreat med en något olycksbådande atmosfär, och det dröjer inte länge förrän ännu en författare avlider.

Polisen behöver nu kopplas in och Natalka och Edwin söker därför upp en gammal vän: polisinspektör Harbinder Kaur. Verkligheten visar sig snart överträffa dikten – men kanske finns gåtans lösning trots allt bland författarnas sista ord?

Den här serien har jag inte börjat läsa än, men det spelar ingen roll. Auto-buy.

---

Alla djävlar är här av Louise Penny
Genre: Kriminalroman
Serie: Armand Gamache (16)
Antal sidor: 480
Utgivningsdatum: 2025-07-15
Förlag: Modernista

Från Bokus
Under sin första kväll i Paris samlas familjen Gamache för en familjemiddag med Armands gudfar, miljardären Stephen Horowitz. Men kvällen slutar i tragedi när Stephen blir påkörd av en skåpbil och allvarligt skadad. Armand är övertygad om att det inte är någon olycka, utan ett medvetet mordförsök.

En märklig nyckel som finns i Stephens ägo blir upptakten till en jakt på sanningen som tar Armand, hans fru Reine-Marie och hans före detta kollega, Jean-Guy Beauvoir, från toppen av Eiffeltornet till det franska nationalbibliotekets djupaste gömmor. Och en ohygglig upptäckt i Stephens lägenhet får dem att inse att faran är mycket större, och mer överhängande, än de först trott.

När Armand börjar avslöja hemligheter som hans gudfar hållit dolda i årtionden finner han sig insnärjd i ett nät av lögner som hotar att förgöra allt han håller kärt. För till och med i Ljusets stad finns långa skuggor, och i mörkret gömmer sig djävulen själv.

Men oj, kommer denna redan?! Också auto-buy.

---

Den låsta dörren av Freida McFadden
Genre: Thriller
Serie: -
Antal sidor: 256
Utgivningsdatum: 2025-07-18
Förlag: Modernista

Från Bokus
Elvaåriga Nora Davis brukade undra vad hennes pappa hade för sig i källaren medan hon själv satt på sitt rum och gjorde läxor. En dag knackar polisen på och hittar resterna av flera mördade kvinnor i pappans verkstad.

Decennier senare avtjänar Noras pappa fortfarande sitt livstidsstraff, medan hon själv har en framgångsrik karriär som kirurg. Privat lever hon ett tillbakadraget och stillsamt liv. Ingen i hennes omgivning vet att hennes pappa är en ökänd seriemördare, och hon tänker göra allt för att det ska förbli så.

Men när en ung kvinnlig patient hittas mördad, på exakt samma sätt som Noras pappa brukade döda sina offer, börjar hemligheterna komma upp till ytan. Någon vet vem hon är och vill att hon ska få skulden för brottet. Men Nora är inte en mördare som sin far, och polisen har inga bevis mot henne – så länge de inte letar i hennes källare ...

Denna måste jag nog faktiskt läsa.

Läsplanering juli 2025

Juli är inte långt bort, men det blir ingen sommarsemester för mig i år. Däremot så kommer jag förmodligen att jobba hemma större delen av månaden. Det är ju ändå inga andra på jobbet. Då kan man passa på att läsa en rejäl tegelsten, som dessvärre inte finns som e-bok. På grund av tegelstenen så blir det bara tre planerade böcker.

• Himlakroppar av Eleanor Catton. Boktolva, Hyllvärmare.
• Tystnaden av Dean Koontz. Vi möts igen. Hyllvärmare
• Skendöda av Louise Boije av Gennäs. Finish That Series. Hyllvärmare.

Hett i hyllan #515

Jag bara gissar nu, men jag tror inte jag är ensam om att ha en del böcker i hyllan som stått där i evinnerliga tider. Är det inte dags att de där, halvt, bortglömda böckerna får ta lite plats och synas? Jo, det tycker jag. Verkligen. Därför kommer de, en efter en, att dyka upp här varje torsdag under rubriken Hett i hyllan. Lite lagom tvetydigt, eller hur? Vad har du för dolda skatter i hyllan?

Vi rör oss sakta framåt till mitten av december 2023.

Morden i Great Diddling av Katarina Bivald ramlade oväntat in i ett överraskningspaket.

Det här året var jag med på SelmaStoris digitala julmys och vi som var där fick efter några dagar ett litet julpaket, som bland annat innehöll den här boken. Jag har tidigare läst två andra (feelgood)böcker av henne, som har varit trevliga. Denna verkar dock vara något slags (mys?)deckare och första delen i en serie om Berit Gardner. Cornwall lockar ju alltid som miljö i böcker, även om jag inte har varit där i verkligheten. Än.

Så här står det på baksidan:

Den svenska författaren Berit Gardner har dragit sig tillbaka till en stuga i Cornwall för att bota sin skrivkramp. Hon har svårt att komma igång efter en oväntad försäljningssuccé och hoppas finna lugnet i en nedgången by långt från idylliska kustcaféer och turister. Men när en tebjudning skakas av ett brutalt mord blir det precis tvärtom.

Kommissarie Ian Ahmed vid Devon & Cornwall-polisen får ansvaret för utredningen. Han är fast besluten att hitta gärningsmannen innan fler mord sker. De udda byborna vill däremot utnyttja dådet för att locka dit turister. Berit Gardner är snart indragen i både deras intriger och mordutredning. Och eventuellt en ny bokidé.

Om du också vill vara med och visa upp dina böcker, antingen heta hyllvärmare eller heta av någon annan anledning, så lägg gärna in en länk här nedanför. Då hittar jag dig mycket lättare.

Bok: Vattnet drar av Madeleine Bäck

Författare: Madeleine Bäck
Titel: Vattnet drar
Genre: Skräck
Antal sidor: 421
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: Vandrarna 1
Förlag: Natur & Kultur
Utgivningsår: (original) 2016 (min) 2016
Format: E-bok
Källa: Bokhyllan
Utläst: 31 maj 2025




Första meningen: Det var en kyrkjävel till att låta.

Baksidetext
Kroppen av en kvinna hittas vid Malmjärn i Gästrikland. Har det något med den illegala sprithandeln att göra? Eller stölden av den värdefulla madonnan i Ovansjö kyrka? Något har förändrats i bygden under den här helvetesvarma sommaren. Det känns i själva luften. Som ett elektriskt stråk av begär och desperation. Det som legat dolt i hundratals år har vaknat igen.

Min kommentar
Som jag minns det så var det mycket snack om Vattnet drar när den kom och det kändes som att alla läste den. Trots det så hade jag ingen koll på vad den egentligen handlade om. Bara att det skulle vara skräck. Den har legat där så tyst och fint på min läsplatta, men nu kände jag att den hade väntat tillräckligt länge och så tog jag med din i min Boktolva.

Den här boken är klassad som ungdomsbok och jag vill inte vara den som är den (jag läste själv otäcka historier när jag var "ungdom"), men den är mycket rå och brutal. Kanske inte så grafiskt våld, mer mellan raderna. Vilket på ett sätt gör det värre (tycker jag då). Det som stör mig mest är dock att det är så onödigt mycket sex. Och då menar jag inte erotik, utan väldigt brutalt sex. Ofrivilligt sex. Det kändes mest bara konstigt och inte alls nödvändigt.

I början av boken var jag mest förvirrad. Det var så många karaktärer, i så många olika trådar. Det kändes dessutom som att det var helt olika saker det handlade om och jag kunde inte hitta någon gemensam nämnare. Det klarnade efter hand och jag tror att man fick svar på de funderingar man eventuellt kunde ha (nåja, något ska ju sparas till efterföljande delar).

För mig så blev många av karaktärerna överdrivna, de är extremt utagerande. Samtliga får nog betraktas som lite stereotypiska och klyschiga. Det gör det hela lite mer svårsmält, men det går ner. Jag gillar egentligen ingen av de här personerna, så här långt. Gunhild ligger väl bäst till, men hennes (och alla andras) oförmåga att tala klarspråk stör mig nästan orimligt mycket. Jag blir mest bara irriterad.

För att vara en skräckhistoria så är den inte särskilt läskig, i mina ögon, utan mer spännande och intressant. Förmodligen är den saknade läskigheten på grund av att det här inte på något sätt handlar om vanliga människor, men i ovanliga situationer (som jag tycker är mest skrämmande). De här karaktärerna är högst ovanliga allihop och det gör att jag har svårt att relatera till dem.

Men seriöst, varför just katter? Det visade sig, tack och lov, inte vara så hemskt som det verkade, men just den biten var jag inte så glad i. Jag blev mest ledsen, kände jag.

Trots det som kan verka vara invändningar så är Vattnet drar en bra bok. Här är det inte det övernaturliga som är läskigt. Det är verkligheten som skrämmer mig mest. Svensk småstadsskräck, kanske inte när den är som allra bäst, men detta lovar gott inför fortsättningen. Som jag så klart kommer att läsa.

På Goodreads hade den 3,26 i genomsnitt (beräknat på 639 betyg).
Jag ger den 4,0.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Obehaglig
Detaljrik		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk
Lättsam		Mystisk		Berörande

Andra som bloggat om Vattnet drar: Carolina läser, Boktanken och Tentakelmonster

Tisdagstrion: Sommar och värme

Tisdag igen. Då är det som vanligt dags för Tisdagstrion som sköts av Robert på Mina skrivna ord. Detta är den sista på ett tag, men enligt uppgift ska den komma tillbaka vecka 31.

Veckans tema: Sommar och värme

Jag hade lite problem med att veta hur jag skulle tolka det här temat. Till slut blev det tre böcker som utspelar sig på sommaren.

1. Den enögda kaninen av Christoffer Carlsson var den första jag läste av honom och den gav verkligen mersmak. David Flygare återvänder till sin barndomsstad för sommaren och tillsammans med fem vänner tillbringar han de långa sommardagarna vid ett övergivet hus.

2. Barnens ö av PC Jersild läste jag för en väldig massa år sedan. Den behöver kanske ingen närmare presentation, men Reine, 11 år, ska tillbringa sommaren på barnkoloni, men han hoppar av på vägen.

3. Slutet av Mats Strandberg handlar om ... ja, slutet. En preapokalyptisk historia i en värld som vet när den ska gå under. Exakt klockslag. En sensommarmånad är all tid som är kvar. Det låter kanske som en panik- och ångestframkallande berättelse, men den är faktiskt fin.

TV-serie: The Pitt #1 (2025)

Titel: The Pitt
Originaltitel: The Pitt
Genre: Drama
Skapad av: R Scott Gemmill
TV-bolag: Max
Skådespelare: Noah Wyle, Tracy Ifeachor, Patrick Ball, Katherine LaNasa, Taylor Dearden
Premiär: 2025-01-09
Produktionsland: USA
Antal avsnitt: 15
Avsnittslängd: ca 48 min
Såg den på Max juni 2025





Handling
Ett skift på akutavdelningen på Pittsburghs sjukhus. Femton timmar av vardag för personalen, där de hanterar personliga kriser, arbetsplatspolitik och den emotionella belastningen av att behandla kritiskt sjuka människor.

Min kommentar
När jag såg att The Pitt var på gång på en av streamingtjänsterna så jublade jag (lite tyst inombords). Den lät precis som något för mig. Ändå började jag inte titta direkt. Jag ville ju att alla avsnitt skulle finnas på plats innan. Med facit i hand så var det en evinnerlig tur att jag gjorde det. Jag såg nämligen alla femton avsnitt på rekordtid. På en enda vecka.

Jag vet inte riktigt när jag upptäckte sjukhusserier, en genre som jag väl egentligen inte borde gilla. Med tanke på att jag har nålskräck. Jag vet i alla fall att jag inte var med direkt från start när Cityakuten började. Men det var nog den som fick mig att tycka att det är bland det bästa som finns.

Varje avsnitt är en timme på akuten, vilket känns helt otroligt med tanke på allt som händer. Ett liknande upplägg som 24 alltså och det fungerar förvånansvärt bra och jag gillar det. Allt fokus ligger på sjukhuset. Vi får inte veta var de här människorna bor, eller med vem, och inte heller vad de gör när de inte jobbar. Det enda privatlivet som sipprar in är ungefär det som gör det även i verkligheten. Det som helt enkelt måste lösas.

Personalen på den här akutavdelningen är helt fantastisk. Jag älskar verkligen att de har tid att vara inkännande (en del mer än andra), trots det ständiga kaoset. Noah Wyle passar i allra högsta grad som läkare och han sköter avdelningen med den äran. Min favorit, om jag måste välja en, blir nog doktor King. Hon är både smart och duktig, vilket alla är, men hon är dessutom sympatisk. Vilket inte alla är.

Nu är ju inte jag läkare, men serien känns otroligt trovärdig. Men jag hade varit ganska nöjd med 4-6 timmars väntetid på akuten, här i Sverige. De är så utsatta, de som jobbar, när vissa människor tycker att just de är viktigare än alla andra. I övrigt så verkar de ha samma problem med personalbrist som vi har. Och så tycker jag jättemycket om att de gamla rävarna har lösningar på problem som uppstår när moderna ting inte räcker till.

The Pitt är som Cityakuten var från början, innan det blev mer fokus på privatliv och allehanda romanser. Så här vill jag ha mina sjukhusserier. Kul är det också med en ny stad, även om man inte får se något av den. Glädjande nog så läste jag nu att det redan är klart med en andra säsong. Jag kan knappt bärga mig.


På Trakt.tv har serien 4,3 i genomsnitt (beräknat på 2,4k betyg).
På IMDb har serien 8,9 i genomsnitt (beräknat på 52k betyg).
Jag ger den 4,5.

Serien är

Spännande		Tråkig		Trovärdig
Klurig		Förutsägbar		Mystisk
Berörande		Osannolik		Underhållande
Snyggt foto		Rolig		Långsam
Romantisk		För lång		Fartfylld
Sorglig		För kort		Läskig

Film: Nonnas (2025)

Titel: Nonnas
Originaltitel: Nonnas
Genre: Drama
Regissör: Stephen Chbosky
Manus: Liz Maccie, Jody Scaravella
Skådespelare: Vince Vaughn, Susan Sarandon, Talia Shire, Lorraine Bracco, Linda Cardellini
Utgivningsår: 2025
Produktionsland: USA
Längd: 114 min
Serie: -
Såg den på Netflix 29 maj 2025





Handling
Joe Scaravella sörjer sin älskade italiensk-amerikanska mamma som precis dött. På en impuls köper han en gammal restaurang på Staten Island i New York och bestämmer sig för att hedra sin mammas minne genom att öppna en restaurang där maten lagas av äldre kvinnor, nonnas, precis som om det var servering i deras eget kök.

Min kommentar
Den här veckan blev det fredagsfilm även på torsdagen, det var ju Kristi himmelsfärdsdagen. Redan får någon vecka sedan la jag märke till Nonnas och den här dagen tyckte jag att den passade. Allt som är italienskt (nästan) lockar ju och vi behövde något som var lättsamt.

Vad jag inte visste när jag valde den här filmen var att den tydligen är baserad på en verklig historia. Precis som vanligt så funderar jag på vad som är sant och vad som är hittepå, det är ofrånkomligt. Efter att ha läst in mig på den verkliga historien så vågar jag påstå att den faktiskt är bättre än den de har hittat på.

Idén att låta "mormödrar" laga mat på¨en restaurang är inget annat än lysande. Vem älskar inte sin mormors (i mitt fall mammas, min mormor träffade jag aldrig) mat liksom. Framför allt grejen med att ta tillvara på den kunskap som äldre har, man är inte slut bara för att man är över 70. Jag förstår att konceptet är populärt och jag hade också gärna ätit på den restaurangen. Numer är det för övrigt nonnas från hela världen som lagar mat där, inte bara italienska.

Lite extra kul är ordkriget mellan nonna från Sicilien och nonna från Bologna. På vår rundresa i Italien bara veckor tidigare så fick vi för första gången höra talas om "motsättningar" och olikheter mellan italienare från olika regioner. Men så var det också första gången vi hade en italiensk reseledare.

Kärlekshistorien i filmen verkar vara påhittad och faktum är att den inte hade behövts alls. Nu är det inte särskilt mycket fokus på den så det stör egentligen inte. Det är bara det att allt blev så otroligt förutsägbart.

Det dummaste i hela filmen måste vara när Joey går till landets(?) mest kända matkritiker för att be honom komma till restaurangen för att äta och sedan skriva en recension. Denna matkritiker skriver om Michelin-restauranger. Om man öppnar en ny restauarang så är det kanske inte det man börjar med. Den biten är inte heller sann, tack och lov.

Nonnas är väldigt mysig och det är mycket fokus på mat. Jag hade gärna velat kunna känna dofterna, men jag blev hungrig ändå. Problemet är, som vanligt skulle jag nästan säga, att filmen är alldeles för lång. Det finns inte tillräckligt mycket handling till nästan två timmar. Förmodligen hade jag också gillat den sanna historien mer.


På Letterboxd hade den 3,2 i genomsnitt (beräknat på 47 311 betyg).
På IMDb hade den 6,9 i genomsnitt (beräknat på 22k betyg).
Jag ger den 3,0.

Filmen är

Spännande		Tråkig		Trovärdig
Klurig		Förutsägbar		Mystisk
Berörande		Osannolik		Underhållande
Snyggt foto		Rolig		Långsam
Romantisk		För lång		Fartfylld
Sorglig		För kort		Läskig

Smakebit på søndag: Falska vänner

En smakebit på søndag är ett stående inslag bland bokbloggare, men just nu verkar vi vara lite husvilla. Vår ordinarie samlingspunkt tycks ha försvunnit, men jag tänker att jag fortsätter med att varje vecka bjuda på ett stycke i boken jag läser.

Jag vet inte hur längesedan det var fint väder på en midsommarafton, för att inte tala om hela midsommarhelgen. Men i år var det strålande solsken och precis lagom varmt, runt 21-23 grader. Nu är det slut på helger för många månader framåt och jag ska inte ha någon semester på hela sommaren. Men längtan "hem" blev för stark just i helgen så det bokades in en helg i Göteborg i alla fall. Mitt i sommaren.

Ibland så råkar man läsa ut en bok alldeles för snabbt och det hände med Tina Frennstedts Dödens klackar. Den hade jag tänkt skulle räcka hela helgen, men det gick liksom inte att låta bli att läsa ut den. Så nu på morgonen påbörjade jag Falska vänner av Jane Harper, som är andra delen i serien om Aaron Falk i Australien. Jag tänkte att det kunde vara bra att läsa den nu, eftersom den tredje delen dök upp för ett tag sedan.

Min smakebit är från början av boken:

Efteråt kunde de fyra kvinnor som var kvar egentligen bara enas om två saker. För det första: Ingen såg när bushen slukade Alice Russell. Och för det andra: Alice hade en elakhet inom sig som var så vass att man kunde skära sig på den.

Bok: Hipp hipp hurra av Malin Stehn

Författare: Malin Stehn
Titel: Hipp hipp hurra
Genre: Thriller
Antal sidor: 414
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: -
Förlag: Albert Bonniers Förlag
Utgivningsår: (original) 2025 (min) 2025
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 29 maj 2025




Första meningen: Vad har hänt med din näsa?

Baksidetext
Dagen efter sin fyrtioårsfest hittas Sandra Wallin mördad i familjens villa. Misstankarna riktas snart mot hennes make, den tidigare bästsäljande författaren Jack Wallin. Grannar och vänner är i chock. Jack är en sann konstnärssjäl, han skulle aldrig kunna skada någon. Och Sandra var en helt vanlig mamma, hon hade inga fiender. Eller hade hon det?

Min kommentar
Malin Stehn har ju ganska snabbt seglat upp som en favoritförfattare, efter två lästa böcker. När jag såg att den tredje, Hipp hipp hurra, var på gång så blev jag väldigt glad och såg verkligen fram emot den. Eftersom jag visste att hon skulle vara med på Skånska deckarmässan så sparade jag inköpet till dess. Sedan har det kliat i fingrarna, men tiden har inte räckt till för att läsa den. Förrän nu.

När jag läste denna så tänkte jag på hur otroligt härligt det är att läsa en bok där texten bara flyter på. Inget som får mig att haka upp mig. Inget som skaver. Det är helt enkelt en fröjd att läsa Hipp hipp hurra.

Boken börjar med kalaset, sedan backar vi tillbaka ungefär en vecka. Då får vi veta vad som ledde fram till Sandras död genom tre olika berättare samt utdrag ur polisförhör. Det här greppet brukar inte alltid gå hem hos mig, men här är det mycket väl utfört. Både alla POV-skiften och det här med att börja i slutet.

Karaktärerna är ganska många, men de är lätta att hålla ordning på. Jag gillar egentligen inte någon av dem. De är allihop otroligt självupptagna och fokuserade på sitt eget. Ingen kommunicerar. Ingen lyssnar. Det är väl egentligen det stora problemet. Här finns ingen tvåsamhet. Sandra, hon som blir mördad, är en rent förfärlig person. Precis en sådan som jag inte tål. Hon sätter väldigt gärna sprätt på pengar som tjänas av andra. Utan att överhuvudtaget nämna något för sin man så tömmer hon deras (och barnens) konton och funderar inte ens en sekund över att pengarna kanske behövs till något annat än, till exempel, nya bestick. Hennes man Jack är inte mycket trevligare och han fattar de mest korkade beslut. Konsekvenstänk står inte högt i kurs här, men alla val man gör får konsekvenser. Något som de här karaktärerna förhoppningsvis har lärt sig nu. Polisen Lina, från Ett gott nytt år, dyker också upp. Det är ju rimligt, eftersom böckerna utspelar sig i samma område.

Jag hade lätt kunnat hävda att jag gissade rätt på förövare. Jag gissade ju på typ alla. Ett tag funderade jag till och med på de äldre grannarna. Nu var det ändå så att den jag misstänkte mest faktiskt var skyldig, men 100% säker var jag inte förrän det var runt femton sidor kvar. Allt är så otroligt genomtänkt och man märker inte de små ledtrådarna förrän man sitter med boken utläst och facit i hand. Det är så uppfriskande när författare lyckas mörka så till den milda grad och göra mig så osäker.

Hipp hipp hurra är ingen deckare. Trots mordet. Den är mer en relationsroman, som råkar innehålla ett brott. Jag kan sträcka mig till att kalla den för psykologisk relationsroman. Den är nästan omöjlig att lägga ifrån sig när man väl har börjat läsa, så se till att du har minst en dags ostörd lästid att spendera.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

På Goodreads hade den 3,61 i genomsnitt (beräknat på 92 betyg).
Jag ger den 4,5.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Obehaglig
Detaljrik		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk
Lättsam		Mystisk		Berörande

Andra som bloggat om Hipp hipp hurra: Lottens bokblogg, malins bokblogg och hyllan

Mer nytt i hyllan

Så har det återigen varit min födelsedag (för nästan en månad sedan nu) och min vana trogen så låg det några böcker på önskelistan. Tack vare (eller på grund av, om man hellre vill det) alla de presentkort som jag haft ett bra tag så var de bra tre till antalet. Två presentkort blev det också, på sammanlagt 1500 kronor 😲 Och så fick jag något som jag har önskat mig, typ, sedan jag var liten.

De var visserligen "bara" tre, men alltså ... vilken trio! Musan av Mats Strandberg, Nattankare av Kristina Ohlsson och De fastfrusna av Elly Griffiths. Tre mycket pålitliga författare.

Och så var det då den här lilla grunkan, en ex libris-stämpel. Det blir så otroligt fint. Nu har jag att göra ett tag 😁

Hett i hyllan #514

Jag bara gissar nu, men jag tror inte jag är ensam om att ha en del böcker i hyllan som stått där i evinnerliga tider. Är det inte dags att de där, halvt, bortglömda böckerna får ta lite plats och synas? Jo, det tycker jag. Verkligen. Därför kommer de, en efter en, att dyka upp här varje torsdag under rubriken Hett i hyllan. Lite lagom tvetydigt, eller hur? Vad har du för dolda skatter i hyllan?

Det blir ett rejält kliv till början av december 2023.

Christoffer Holsts böcker vill jag alltid läsa och ibland köper jag dem också. En dyrbar fångst blev inköpt på Black Friday, som sällskap till en annan bok (som redan är läst), eftersom böcker inte ska färdas ensamma.

Det finns en genre som heter mysdeckare och den här boken torde vara en sådan. Den är första delen i en serie, Morden längs kartan. Jag tror det betyder att man byter miljö i böckerna, men säker är jag inte. Jag tycker att hans böcker brukar ha en trevlig ton. Och så är det vanligtvis mycket mat och vin i dem. En bra kombination. Nu var det ett par år sedan jag läste något av honom, så det kanske börjar bli dags nu.

Så här står det på baksidan:

Karriären har varit hela Louise Collins liv men när tidningen hon startat läggs ner bestämmer hon sig för att gå in i sin fars hotellimperium – som expanderar och ska etablera sig i små turistorter. Louises syster Lina har inte levt samma glamourösa liv. Hon är resultatet av en affär deras pappa hade och har aldrig accepterats av familjen. När gubben, som driver butiken bredvid Linas delikatessbutik på Södermalm, dör kommer det fram att han även arbetat som privatdetektiv. Och Lina kan inte motstå att utforska hans klienter. Louise anländer till Vadstena för att öppna det nya hotellet samtidigt som staden viskar om den flicka som försvann från landsvägen kort därifrån. Snart är både Louise och Lina indragna ...

Om du också vill vara med och visa upp dina böcker, antingen heta hyllvärmare eller heta av någon annan anledning, så lägg gärna in en länk här nedanför. Då hittar jag dig mycket lättare.

Bok: Sju kvadrat med lås av Jussi Adler-Olsen

Författare: Jussi Adler-Olsen
Titel: Sju kvadrat med lås
Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 547
Originalspråk: Danska
Originaltitel: Syv m² med lås
Översättare: Djordje Zarkovic, Helena Hansson
Serie: Avdelning Q 10
Förlag: Albert Bonniers Förlag
Utgivningsår: (original) 2023 (min) 2024
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 26 maj 2025




Första meningen: "Har de satt fast sån där skit nu igen?"

Baksidetext
Annandag jul 2020. Carl Mørck sitter med handfängsel i baksätet på en polisbil. Efter femton år har det våldsamma spikpistolfallet kommit ikapp honom, och anklagelser om narkotikasmuggling och mord hotar att rasera hela hans tillvaro.

Kollegorna vid Köpenhamnspolisen vänder honom ryggen, och snart går det upp för Carl att han svävar i livsfara. Men vem är det som har satt ett pris på hans huvud – och varför? Carl kämpar i blindo mot sin dolda fiendes hantlangare. Samtidigt beslutar sig Rose, Assad och Gordon för att trotsa chefens order i ett försök gå till botten med det invecklade spikpistolfallet.

Min kommentar
Redan från början var det bestämt att det skulle bli tio böcker i den här serien, har jag för mig. Förra året släpptes den tionde, och sista, delen; Sju kvadrat med lås. När en favoritserie avslutas så blir det ofta blandade känslor inför läsningen, man både vill och vill inte läsa den. Nu var det i alla fall dags att ta tag i den.

Ända från första boken så har ett fall löpt genom alla delarna som en röd tråd; spikpistolfallet. Här får vi äntligen ett avslut på det fallet. Alla trådar knyts ihop och det är otroligt snyggt. Jag kan inte låta bli att undra om Jussi Adler-Olsen visste från början hur allt skulle sluta. Som en Avdelning Q-bok får den en trea, som en "vanlig" deckare får den en fyra.

Många karaktärer är det och jag har lite svårt att hålla isär några av dem, men de viktiga är ju gamla bekanta. Två gamla karaktärer dyker upp, från första respektive tredje boken. Jag gillar när författare återanvänder sina karaktärer (sina egna, inte andras). Vi får även följa en mängd med andra personer och fokus ligger på de kriminella. Jag är inte jätteglad i det. I bästa fall är det ett nödvändigt ont. Helst vill jag ju bara hänga med Carl, Rose, Assad och nu även Gordon. Chefen Marcus agerande förstår jag inte överhuvudtaget. Med sådana vänner behöver man inga fiender. Jag tycker väl att man borde utgå ifrån att man känner en människa ganska väl efter så många år och åtminstone tvivla en aning på skulden.

Det som var den här seriens allra starkaste sida och dess kännetecken var den speciella humorn och de mer än speciella karaktärerna. Med humorn är det inte så mycket bevänt längre, den är väl helt borta egentligen. Dessvärre gäller det även de säregna människorna på den undangömda avdelningen. Kanske är det så att både Assads och Roses kantiga personligheter har slipats och blivit mer runda. Kanske är det trovärdigt (eller hur många känner du egentligen som har bytt personlighet?), men inte särskilt kul. Synd är det i alla fall, för det var de som var behållningen från början.

I den här serien har det alltid funnits en hel del samhällskritik, de har alla varit väldigt aktuella. Jag önskar att jag kunde hävda att de kriminella här blir för mycket, att de är för våldsamma. Tyvärr så vore inte det sant. Det räcker med att scrolla igenom/öppna tidningen så inser man det.

De senaste fem eller sex böckerna har tyvärr blivit lite onödigt långa, vilket väl är lite märkligt. Annars brukar det snarare vara tvärtom, att författare efter några böcker lär sig att inte ta med ovidkommande saker, att skriva mer tajt. Den här sista boken är längst av alla i serien och den hade faktiskt inte behövt vara det.

Sju kvadrat med lås hade varit ett perfekt slut på en väldigt bra serie. I alla fall i mina ögon. Jag älskar verkligen de sista meningarna. Då har jag plötsligt fått höra att Jussi Adler-Olsen har lämnat över stafettpinnen till två andra författare, som ska fortsätta skriva om Avdelning Q. Jag är, än så länge, osäker på om jag kommer att fortsätta läsa serien, men många verkar gilla den nya boken, som släpptes på danska i mars i år.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

På Goodreads hade den 4,17 i genomsnitt (beräknat på 6 054 betyg).
Jag ger den 4,0.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Obehaglig
Detaljrik		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk
Lättsam		Mystisk		Berörande

Andra som bloggat om Sju kvadrat med lås: Bokstunder, Carolina läser och Tofflan

Tisdagstrion: Isländska författare

Tisdag igen. Då är det som vanligt dags för Tisdagstrion som sköts av Robert på Mina skrivna ord

Veckans tema: Isländska författare

Om man ska generalisera så passar isländska författare mig väldigt, väldigt bra. De verkar skriva ungefär lika kargt som naturen är där. Jag har fler än tre bra isländska författare så de fick slåss om saken.

1. Arnaldur Indriðason är den författare som jag först träffade på, så han är självklar här. Hans serie om Erlendur Sveinsson är riktigt bra. Av någon outgrundlig anledning så har jag inte läst hans nya serier.

2. Ragnar Jónasson är väl den som har tagit över stafettpinnen och det känns som att jag gillar hans böcker mer. Just nu i alla fall.

3. För att det inte bara ska bli deckarförfattare så får Halldor Laxness vara med också. Islands enda Nobelpristagare i litteratur. Hittills.

TV-serie: Constellation #1 (2024)

Titel: Constellation
Originaltitel: Constellation
Genre: Science fiction
Skapad av: Peter Harness
TV-bolag: Apple TV+
Skådespelare: Noomi Rapace, Jonathan Banks, James D'Arcy, William Catlett, Barbara Sukowa
Premiär: 2024-02-21
Produktionsland: Storbrtiannien, Frankrike, Tyskland
Antal avsnitt: 6
Avsnittslängd: ca 53 min
Såg den på Apple TV+ maj-juni 2025





Handling
En olycka drabbar ISS och besättningen måste evakueras, men tyvärr finns det inte plats för alla i den enda fungerande kapseln. En måste stanna kvar och reparera den andra. Det blir Jo. Efter att hon har tagit sig hem till jorden igen upplever hon underliga syner och saker i den värld hon kommit tillbaka till stämmer inte överens med den hon lämnade.

Framför allt känner hon inte riktigt igen sin dotter Alice.

Och Alice känner inte riktigt igen sin mamma.

Har Jo drabbats av PTSD? Finns det något i rymden som får astronauter att förlora förståndet? Handlar det om en mörkläggning som går årtionden tillbaka, till tiden före Sovjetunionens fall? Eller handlar det om ett parallellt universum?

Min kommentar
På seriefronten har det varit stendött ett bra tag. Varken tid eller ork har funnits. Till slut kändes det som att det var dags att börja titta på någon. Då återstod bara det delikata problemet att välja en. En serie som har legat på listan väldigt länge är Constellation. Den lät som något som skulle kunna passa, samtidigt så har jag hört och läst en del negativt om den.

Jag kan börja med att säga att det här är inget för slötittaren. Då är man oundvikligt väck. Kanske är det så att man är väck även om man tittar ordentligt. Det här är en typ av historia som brukar ge mig huvudvärk. På ett bra sätt. Huvudvärken fick jag. Men inte på ett bra sätt.

Serien har alla förutsättningar att bli bra, men tyvärr så har man gjort en del olyckliga val. Tycker jag. De som har satt ihop den verkar ha varit mer intresserade av att snärja in sig i omöjliga kringelikrokar än att göra det visuellt möjligt att veta vem som är vem, var. Det hade varit så enkelt att låta en av personerna ha något tydligt kännetecken. För att inte tala om hur mycket tid som spenderas antingen med en gnällig tioåring eller med en Noomi Rapace som ser bedrövad ut.

Noomi Rapace ja, hon är väl inte någon favorit för mig och hon inte heller mer sådan efter den här serien. Hon verkar bara kunna se bedrövad ut och när hon pratar så kryper det av obehag i hela kroppen. För mig känns det som att hon anstränger sig för att prata lent och mjukt och sockersött. Rys.

En hel del logik saknar jag. Bara för att man blandar in kvantfysik så kan man liksom inte hitta på vad som helst. Lite av det ologiska är att allt detta, som händer nu, även hände innan CAL fanns. Så exakt vad tillförde den? Och vad påverkades egentligen av förstörelsen av den? En stor punkt är dock: Finns det ens kassettband och skulle en tioåring veta vad man gör med det?

I mitten av serien så blir det väldigt repetitivt. Där tillförs ingenting till historien. Det känns som att man inte är på väg någonstans. Att man bara rör sig i cirklar. Vilket väl gäller hela serien. Om jag tänker efter.

Constellation kunde egentligen ha varit en riktigt spännande och intressant historia (och mindblowing). Ambitionen är skyhög, men tyvärr så når inte resultatet ända fram. Någon andra säsong är inte på gång och helt ärligt så kan jag faktiskt förstå det. Förmodligen så fick de inte ihop alla trådar.


På Trakt.tv har serien 3,3 i genomsnitt (beräknat på 1,4k betyg).
På IMDb har serien 6,7 i genomsnitt (beräknat på 21k betyg).
Jag ger den 3,0.

Serien är

Spännande		Tråkig		Trovärdig
Klurig		Förutsägbar		Mystisk
Berörande		Osannolik		Underhållande
Snyggt foto		Rolig		Långsam
Romantisk		För lång		Fartfylld
Sorglig		För kort		Läskig

Film: The fall guy (2024)

Titel: The fall guy
Originaltitel: The fall guy
Genre: Actionkomedi
Regissör: David Leitch
Manus: Glen A Larson, Drew Pearce
Skådespelare: Ryan Gosling, Emily Blunt, Aaron Taylor-Johnson, Hannah Waddingham, Teresa Palmer
Utgivningsår: 2024
Produktionsland: USA, Australien
Längd: 126 min
Serie: -
Såg den på SkyShowtime 23 maj 2025





Handling
Han är stuntman, och precis som alla andra i stuntgemenskapen blir han sprängd, skjuten, mosad, kastad genom fönster och släppt från höga höjder, allt för vår underhållning. Och nu, just återhämtad från en olycka som tagit död på hans karriär, måste denna arbetarklasshjälte spåra en försvunnen filmstjärna, lösa en konspiration och försöka vinna tillbaka sitt livs kärlek samtidigt som han fortfarande gör sitt vanliga jobb. Vad kan möjligen gå rätt?

Min kommentar
Ryan Gosling är inte en favorit, men vi brukar ändå titta på de filmer han är med i. Av någon oklar anledning så verkar jag helt ha missat The fall guy, som plötsligt poppade upp när jag letade film. Den fick det bli.

Den här filmen är lite av en hyllning till alla stuntpersoner där ute, som aldrig får någon uppskattning. Väldigt mycket är faktiskt riktigt bra och värt ett högt betyg, men sedan så ramlar den i samma film som så många andra nu för tiden. Den är på tok för lång med sina dryga två timmar. Det räcker tyvärr inte storyn till för. Inte på långa vägar.

Humorn passar mig väldigt bra och det är många roliga scener. Jag gillar att det nästan blir lite meta av det hela. Soundtracket är bra också och det här med att ackompanjera slagsmålen med glad och svängig musik ger mig lite Tarantino-känsla.

Många explosioner, många slagsmål och fasligt mycket som är fräckt är väl en sammanfattning av filmen. Tyvärr så finns det även mycket som känns för ... mycket. Det blir nästan en desperat känsla av alla försöken att vara fräck och det blir mest ansträngt.

Jag är ju, som sagt, inte så glad i Ryan Gosling och jag gillar honom varken mer eller mindre efter den här filmen, men han gör denna roll bra. Hans nästan ibland helt tomma ansiktsuttryck passar väldigt bra för den uppgivna känsla han måste känna. Favoritscenen måste vara vid inspelningen av Metalstorm, den första stuntscenen. När han pratar i megafon.

The fall guy är inte speciellt engagerande och den sista halvtimmen vill jag mest att det ska ta slut. Här är det mer yta (som är väldigt snygg) än innehåll som gäller. Om den hade slutat när det kändes som att de höll på att runda av, första gången, så kunde den mycket väl ha fått ett högre betyg.

Avdelningen för olika funderingar:
En riktigt stor, gigantisk, logisk blunder har de lyckats få med i manuset också. [spoiler]När Colt hittar liket i badkaret så ringer han ju faktiskt polisen. Som kommer dit och inte hittar något lik. Hela utpressningsfilmen faller ju platt där.[/spoiler]


På Letterboxd hade den 3,4 i genomsnitt (beräknat på 831 147 betyg).
På IMDb hade den 6,8 i genomsnitt (beräknat på 224k betyg).
Jag ger den 3,0.

Filmen är

Spännande		Tråkig		Trovärdig
Klurig		Förutsägbar		Mystisk
Berörande		Osannolik		Underhållande
Snyggt foto		Rolig		Långsam
Romantisk		För lång		Fartfylld
Sorglig		För kort		Läskig

Smakebit på søndag: Mirakelkammaren

En smakebit på søndag är ett stående inslag bland bokbloggare, men just nu verkar vi vara lite husvilla. Vår samlingspunkt tycks ha försvunnit, men jag tänker att jag fortsätter med att varje vecka bjuda på ett stycke i boken jag läser.

Sommaren verkar ha kommit nu, lite smygande. Den här veckan har jag flera gånger tagit en eftermiddagsfika på balkongen. Aldrig fel. Det ser till och med hyfsat lovande ut för midsommarafton nästa helg.

De böcker jag hade planerat för juni är alla utlästa, så nu är jag på okänd mark. Kan man säga. Den första oplanerade boken blev Mirakelkammaren av Angie Kim. Som inte alls verkar vara den bok jag hade väntat mig. Man skulle kunna kalla den för ett rättegångsdrama, även om det händer en del även utanför domstolen. Så här långt är det en spännande historia.

Min smakebit är från sida 210:

Två dagar efter explosionen råkade hon höra några människor diskutera "Tragedi", som de kallade det i början. Hon hade suttit i sjukhusets matsal och druckit kaffe - eller snarare, rört om i koppen och låtsats dricka.
    "Det är ett under att de där två barnen överlevde", sa en kvinnoröst - låg och hes, vilket Teresa uppfattade som medvetet gjort av en kvinna som antingen försökte låta sexig eller som en man.
    "Japp, verkligen", sa en mansröst.
    "Men man undrar ju - alltså, det är sjukt."
    "Vad menar du?"
    "Den enda ungen som är nästan normal dör, medan den autistiska ungen blir skadad men överlever och ungen med total hjärnskada är helt oskadd. Ironiskt."

Bok: Operation Garbo 3 av Harry Winter

Författare: Harry Winter
Titel: Operation Garbo 3
Genre: Thriller
Antal sidor: 280
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: Operation Garbo 3
Förlag: Timbro förlag
Utgivningsår: (original) 1991 (min) 2014
Format: Pocket
Källa: Bokhyllan
Utläst: 19 maj 2025




Första meningen: - Vindomslag?

Baksidetext
Ingen kunde anklaga ÖB för att skönmåla när han drog läget inför den svenska krigsregeringen: Även om fienden inte begår planerade krigsförbrytelser måste vi räkna med svåra lidanden och repressalier mot den gerillaaktivitet som pågår. Vi måste inse att det blir svårt att befria landet om fienden försvarar sig till sista blodsdroppen i städer där det finns civila kvar Jag vill påpeka att det verkar pågå en maktkamp inom den sovjetiska ledningen.

Efter den sovjetiska invasionen i september 1992 är viktiga delar av Sverige ockuperade. Men kraften har gått ur anfallen och offensiven misslyckats. Amerikanska marinkåren håller Gotland, och Sovjet erbjuder eldupphör.

Förhandlingar mellan Sovjet, Finland och Sverige inleds på Bornholm. Sovjetunionen erbjuder fred mot att Sverige lämnar Finland i sticket. Regeringen är splittrad.

Befrielseaktioner startar i Sverige samtidigt som sovjetväldet börjar upplösas inifrån. Sovjetledningen blir alltmer desperat och hotar med kärnvapen.

Min kommentar
I sambons bokhylla, när vi flyttade ihop, fanns de två första delarna i trilogin Operation Garbo. Jag tyckte att de lät fantastiskt spännande (sambon kan dock inte komma ihåg att han har läst dem) och 2014 hittade jag alla tre i nyutgåva. Naturligtvis köpte jag dem. Om jag hade vetat då vad jag vet nu så hade det aldrig hänt, men jag var lyckligt ovetande. I år tyckte jag att de kunde passa i utmaningen Tre på tre och nu har jag då äntligen tagit mig igenom tredje och sista delen.

Det finns böcker som man inte riktigt vet hur man ska skriva om, och sedan finns det böcker som man nästan inte vet hur man ska orka läsa klart. Hela trilogin Operation Garbo faller tyvärr in i den senare kategorin för mig. Med denna sista del som den absolut tyngsta att slutföra och värst av alla. Läslust och läsflow lyste med sin frånvaro.

Böckerna handlar om ett fiktivt sovjetiskt anfall på Sverige år 1992 och skildrar olika delar av detta scenario ur ett militärt perspektiv. Och när jag säger "militärt", så menar jag verkligen det. Det är militär jargong, militär struktur, militärt tankesätt – det är till och med militär korrekthet, vilket jag kan respektera. Men någonstans försvinner berättelsen i allt detta. Retoriken är något man känner igen, vi hör den ju nästan varje dag nu, och det hade varit riktigt läskigt. Om boken hade kunnat leverera ordentligt.

Det största problemet, som är genomgående i alla tre böckerna, är den enorma mängden namn och karaktärer. I första delen räknade jag till över 100 namngivna personer, många av dem dyker upp en gång och försvinner sedan för alltid. För att göra det än mer besvärligt så samexisterar kanske tjugo olika trådar, på olika platser, med olika karaktärer. Det blir omöjligt att hålla isär både karaktärer och händelser, och det påverkar läsflytet rejält. De efterföljande delarna fortsätter på exakt samma sätt – det är som att författarna aldrig ens reflekterat över att en läsare faktiskt behöver kunna orientera sig i berättelsen.

Det finns också en (över)tydlig agenda här. Kritik mot svensk försvarspolitik återkommer ofta, ibland på gränsen till det raljanta. Politiker framställs som inkompetenta, medan militären vet exakt vad som borde göras. Det är inte svårt att se att det finns ett syfte bakom böckerna, och jag kan förstå frustrationen som drivit dem att skriva. Men när hela historien börjar kännas som en propagandaskrift i romanform, då har man tappat mig som läsare.

Skildringen av kvinnor är också något jag reagerade starkt på. De svimmar eller gråter. Eller både och. Det är utseende hit och utseende dit – på ett sätt som känns otidsenligt och platt, till och med för 1980-talet. Dialogen är, i bästa fall, som tagen ur en pilsnerfilm från 30-talet.

Operation Garbo har varit en ganska jobbig övning i uthållighet och envishet för mig. Jag förstår absolut att dessa böcker har en publik. De som är insatta i militär strategi, struktur och historia kanske älskar detta. Men för mig, som ändå gillar thrillers, action och samhällskommentarer, blev det för torrt, för mycket och för splittrat. Med en gigantisk viljestyrka läste jag ut dem, men nu vill jag inte se dem mer. De ska bort härifrån.

På Goodreads hade den 3,56 i genomsnitt (beräknat på 88 betyg).
Jag ger den 1,0.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Obehaglig
Detaljrik		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk
Lättsam		Mystisk		Berörande

Andra som bloggat om Operation Garbo del tre: Jag kan inte hitta någon.