Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 303
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: The chessmen
Översättare: Charlotte Hjukström
Serie: Isle of Lewis
Förlag: Modernista
Utgivningsår: (original) 2012 (min) 2015
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 23 september 2015
Första meningen: Han sitter vid sitt skrivbord, gråblek av rädsla och av tyngden i detta ödesdigra steg som, när det väl är taget, inte kan göras ogjort.
Baksidetext
Fin Macleod numera säkerhetschef på en privatägd egendom på Isle of Lewis får i uppdrag att utreda en våg av illegal jakt på ön. Hans efterforskningar återförenar honom med Whistler Macaskill - en lokal tjuvskytt som var Fins bästa kompis under tonåren. Whistler bär sedan länge på en stor hemlighet. Och när återföreningen tar en mörk, våldsam vändning inser Fin att det skulle kunna bli förödande för ön om sanningen kom fram.
Min kommentar
Det var med väldigt blandade känslor jag började läsa den här sista delen i Isle of Lewis-trilogin. Den del av mig som otåligt väntat ville helt enkelt sluka den, samtidigt som en annan del av mig inte ville att det skulle ta slut. Och lite orolig var jag för att den inte skulle leva upp till mina förväntningar. Som nog får betecknas som skyhöga.
Egentligen kommer vi lite på kant direkt från början, men det är inte bokens fel (egentligen) utan mer mitt dåliga minne. Jag kommer inte alls ihåg vad för hemskt som hände Donald Murray i förra boken. I alla fall inte förrän efter en liten stund, men då har jag redan hunnit bli irriterad över att saker bara antyds. Nåväl, det är bara en ganska kort stund, sedan har jag än en gång sugits bort till Yttre Hebriderna.
Jag vill inte gå in på enskilda händelser i boken, förutom några saker. Återkommer till det. Jag vill hellre prata om helheten. Miljön är lika fantastiskt beskriven som vanligt, det är nästan som att den är en egen karaktär. Den har i alla fall en ganska stor roll. De mänskliga karaktärerna känns lika naturliga som naturen, de är människor av kött och blod. Jag gillar dem, nästan, allihop, med fel och brister. Och som vanligt berättas historien med ett evigt tidshoppande. Faktum är att jag är ganska less på den här berättartekniken nu, vad är det egentligen för fel på kronologisk ordning? Det känns dessutom som att det är mer hoppande mellan trådarna i den här sista delen. I vanlig ordning så är det tillbakablickarna som är bäst och som tar mest plats. Jag skulle nog vilja påstå att tre fjärdedelar av boken består av tillbakablickar. Jag skulle vilja läsa om Fins uppväxt utan de här irriterande avbrotten av nutid. Varje gång vi hoppar till nuet så önskar jag att det inte fanns med. Nutiden är ointressant och bara där för att hålla ihop det som hänt tidigare. Och för att det ska bli en deckare.
Det finns en del saker som jag funderade på, som antingen ologiska eller bara konstiga. Som det att Fins bästa vän, Whistler, inte har nämnts överhuvudtaget i de två tidigare böckerna. Det känns för avskärmat, som att vissa människor bara finns till i en viss period i en människas liv. Om nu Whistler var så betydelsefull och uppenbarligen fanns kvar på ön, varför har Fin inte haft kontakt med honom innan? Och det här med att vi hela tiden får veta vilken bil Fin kör. Vad är det egentligen? Produktplacering? Det spelar väl ingen som helst roll vilket märke hans bil har? De sista små detaljer jag irriterade mig på var [spoiler]
hur i hela friden de kunde missa benbrott och metallplattor (eller avsaknaden av dem) vid identifieringen av Roddy och anhållandet av Fin. Om man hittar två nerslagna män, varav den ena är död och den andra medvetslös, så känns det väldigt underligt att man automatiskt utgår från att den andra slagit ihjäl den första. Speciellt som det inte finns några som helst spår av slagsmål på den andra.[/spoiler]
Slutet känns väl inte som ett avslut direkt, i alla fall inte när det gäller Fin. Men det kan jag roa mig själv med att fantisera ihop. Vad som däremot får ett avslut är den sista lösa tråden, den som gått som ett tema genom böckerna. Sättet den knyts ihop på känns lite överflödigt och abrupt.
Peter May har tydligen skrivit många fler böcker. Hoppas verkligen någon tar och översätter dem också. Jag vill i alla fall läsa mer. För även om jag har gnällt lite så är det här fantastiskt bra.
Den här boken har varit med i
En smakebit på søndag.
Boktipsets estimerade betyg var 3,9 och genomsnittet 3,7 (beräknat på 30 betyg).
På
Goodreads hade den 4,03 i genomsnitt (beräknat på 3 706 betyg).
Jag ger den 4,0.
Boken är
| Tråkig | | Fantasirik |
| Rolig | | Klurig |
| Trovärdig | | Förutsägbar |
| Osannolik | | Välskriven |
| Romantisk | | Dåligt språk |
| Sorglig | | För lång |
| Spännande | | För kort |
Andra som bloggat om
Lewispjäserna:
Johannas deckarhörna,
Bokstunder och
med näsan i en bok.
Boken kan köpas på
Adlibris,
Bokus och
cdon.
För tredje gången de senaste fem minuterna gläntade han försiktigt på persiennen och kikade ner mot den dunkla gatan. Allt verkade lugnt, ändå visste han att han var bevakad. Hundraprocentigt, stensäkert, vattentätt...
