Tisdag igen och återigen hänger jag på Topp Tio Tisdag som nu har tagits över av (That Artsy Reader Girl). Veckans uppgift är Books On My Spring TBR.
Om man går efter min definition av våren så har den redan börjat, vilket ju betyder att vårläsningen redan är igång. Därför dyker det upp en och annan bok som redan är läst.
1. Se henne försvinna av Eva Dolan
2. Hemmets trygga vrå av Cara Hunter
3. Skuggvinter av Louise Baumgärtner
4. Inget annat mörker av Sarah Hilary
5. Ritual av Mo Hayder
6. Undertryck av Niklas Lindroth
7. Konklaven av Robert Harris
8. Tyst väntan av Liz Nugent
9. Sargad av Flynn Berry
10. Den tyska flickan av Armando Lucas Correa
Tisdag igen. Veckans värsta dag, men något som gör den lite roligare är Veckans topplista som Johannas deckarhörna startat upp.
Veckans tema: Svenska klassiker.
Oj, det här kan bli tufft. Vad är egentligen en klassiker? Jag väljer dessa, som jag verkligen har tyckt om. Kanske är min definition av klassiker lite fri, men jag bjuder på det.
1. Utvandrarsviten av Vilhelm Moberg
2. Nils Holgerssons underbara resa av Selma Lagerlöf
3. Röde Orm av Frans G Bengtsson
4. Maria Gripes Skuggserie
5. Jack av Ulf Lundell
Titel: The shallows Originaltitel: The shallows Genre: Thriller Regissör: Jaume Collet-Serra Manus: Anthony Jaswinski Skådespelare: Blake Lively, Óscar Jaenada, Angelo Josue Lozano Corzo, Joseph Salas, Sedona Legge Utgivningsår: 2016 Produktionsland: USA Längd: 86 min Serie: - Såg den på blu-ray 2 mars 2018
Handling
Nancy surfar ensam på en öde strand då hon attackeras av en vithaj. Hon lyckas ta sig upp på en klippa, knappt 300 meter från land. Men för att kunna ta sig till säkerhet måste hon sätta sitt mod och sin viljestyrka på prov.
Min kommentar
Jag älskar hajfilmer, samtidigt som jag hatar dem. Ända sedan min elaka storasyster skrek "Hajen kommer!" när jag var ute och simmade sommaren efter att jag hade sett Hajen på bio har jag, irrationellt nog, varit livrädd för hajar även i sötvatten. Jag slutade nästan att bada i sjöar efter det och det var sommaren 1978. Nåväl, ledsen för utvikningen, men jag tyckte det behövdes en liten bakgrund. The shallows var det någon på TV som tipsade om i höstas och denna någon kallade den för den bästa hajfilmen sedan Hajen. Jag grunnade länge på om jag verkligen skulle utsätta mig för detta, men när den reades ut på Black Friday så slog jag till.
Det börjar väldigt lovande och ja, jag har svårt att ha fötterna på golvet och jag kryper ihop lite i soffan. Stämningen är läskig och jag tycker inte att det finns några egentliga billiga jump-scares, jag är mest rädd på riktigt. Det är otroligt snyggt filmat och själva hajen kan nog vara den snyggaste konstgjorda som jag har sett. Och jag har sett en del. Det är nervpirrande spännande och det är inte speciellt svårt att känna med denna stackars kvinna i den osannolikt utsatta situationen som hon befinner sig i. Blake Lively gör den här rollen riktigt bra.
Sedan vet jag inte vad som händer, men det blir osannolikt och otroligt. Hajens beteende... jag har egentligen inget att säga om det, förutom att så där gör inte hajar. Den vithaj som käkar stål i stället för att mumsa på den stora, döda valen som ligger bredvid finns inte. Och slutet, nej usch, det blir bara tramsigt.
Jag bara måste nämna bonusen, det som gjorde att jag kommer att minnas den här filmen. Här finns en fiskmås, Steven Seagull, som stjäl hela showen.
Det krävs en hel del av en film som i stort sett bara visar en kvinna på en klippa och tyvärr så tycker jag att The shallows inte riktigt klarar av det. Filmen är väldigt nära en fyra, men den faller på målsnöret. Om du väljer att se den, glöm då för all del inte det öppna sinnet och ta av dig de alltför kritiska glasögonen, då kan du bli underhållen.
Filmtipsets estimerade betyg var 3 (beräknat på 632 betyg).
På IMDb hade den 6,3 i genomsnitt (beräknat på 92 160 betyg).
Jag ger den 3,5.
En smakebit på søndag är ett stående inslag bland bokbloggare och stafettpinnen har nu tagits över av den norska bokbloggen Betraktninger. Varje vecka väljer vi ett stycke i boken vi läser och delar med oss av det. Ett spännande sätt att få veta vad andra läser.
Läsningen går bra nu, jag ligger till och med ganska rejält före min planering. Jag hade lite problem att välja ny bok, men till slut föll valet på Inget annat mörker av Sarah Hilary. En bok jag har varit nyfiken på väldigt länge. Tyvärr så är detta andra delen i en serie om Marnie Rome och jag har inte läst den första. Det är egentligen ganska otroligt att jag läser denna ändå, men jag kände lite att jag faktiskt inte ville läsa en bok som inte finns i hyllan redan. Inte heller hade jag lust att köpa en. Alltså fick det bli så här.
Min smakebit är från sida 155 i e-boken.
Persikor. Någon hade ställt hit en burk med persikor. Hon sjönk ner på huk, för att försäkra sig om att hon såg rätt. Den var av samma märke som burkarna nere i bunkern. Men utan fuktfläckar och rost. Den här burken var ny, men av samma märke. Placerad mellan nallarna och de konstgjorda blommorna och korten till de döda pojkarna, av någon som visste, om inte hur de hade dött, så i alla fall vad deras sista måltid hade bestått av. Konserverade persikor. Ett märke som var populärt bland preppers.
Författare: Mo Hayder Titel: Behandlingen Genre: Thriller Antal sidor: 436 Originalspråk: Engelska Originaltitel: The treatment Översättare: Anders Bellis Serie: Jack Caffery 2 Förlag: Modernista Utgivningsår: (original) 2001 (min) 2015 Format: Inbunden Källa: Bokhyllan Utläst: 4 mars 2018
Första meningen: När alltsammans var över medgav kriminalkommissarie Jack Caffery, södra Londons beredskapsrotel för grövre brott, att av allt han sett i Brixton den där molniga julikvällen hade kråkorna varit det mest skakande.
Baksidetext
En man och hans hustru hittas inspärrade i sitt eget hem på en stillsam bostadsgata i södra London. De är gravt uttorkade, och de har blivit fastbundna och brutalt misshandlade. Mannen är nära döden. Men det ska bli ännu värre: Deras åttaårige son saknas. När kriminalinspektör Jack Caffery kallas in för att utreda visar det sig vara omöjligt för honom att förhålla sig kyligt och objektivt till brottet; likheterna med händelser ur hans eget förflutna är alltför stora. Och när han gräver djupare i fallet samtidigt som han försöker hålla ihop sin tillvaro trots de alltmer omskakande avslöjandena om hans eget liv så börjar den verkliga mardrömmen.
Min kommentar
Det har äntligen blivit dags att arbeta sig vidare i den här gamla serien om Jack Caffery, den destruktiva och labila polisen i London. Jag läste första delen för ganska exakt ett år sedan och man kan nog säga att den tog mig med storm. Kanske var mina förväntningar för höga nu när jag gav mig på Behandlingen, för den lyckades inte riktigt med samma sak.
Om man förväntar sig en sådan där lite myspysig brittisk deckare när man läser Mo Hayder så kan man nog bli överraskad. För att inte säga chockad. Här finns inget mysigt alls. Det är mörkt, skitigt och allmänt hemskt. Kanske är det inte så bra att erkänna att man gillar det, men det gör jag. I böcker då. Mo Hayder väjer inte för det riktigt otäcka, vilket temat i den här boken gör väldigt tydligt. Här handlar det om pedofili och till och med det hemska ämnet blir än vidrigare i Mo Hayders händer. Här finns en tvist som får mig att må illa av ångest.
Den röda tråden som började i Fågelmannen, den som handlar om Jack Cafferys bror, fortsätter här. Jag gillar, oftast, när det finns en bakgrundshistoria som sträcker sig över flera böcker, men den får inte hålla på för länge och den får definitivt inte ta för mycket fokus från fallet. Tyvärr tycker jag att det sker här. Ett tag verkade det som att lillebror-tråden skulle få sin upplösning, men så blev det inte. Inte för Caffery i alla fall. Läsaren fick dock veta vad som hände.
Om jag hade varit mer kräsmagad så kunde jag nog ha stört mig på groteska detaljer, men förutom att några faktiskt är onödiga så stör det mig inte. Desto mer stör det mig med alla dessa märkliga ord och saker som beskrivs, som till exempel en goniometer som finns i ett rum på sjukhuset. Varför? Är det verkligen viktigt? Vet Jack Caffery verkligen vad det är? Om han inte vet det så borde det inte vara med.
Jack Caffery själv har blivit än mörkare och mer labil än i förra boken. Jag tycker nog att det går lite över gränsen för att vara en arbetande polis. Och då har han ändå inte fått veta sanningen om sin bror. Hur ska han reagera då? Lite less är jag också på hans och Rebeccas destruktiva förhållande. De är verkligen inte bra för varandra. Rent allmänt så tycker jag att det är ett förfärligt supande, både privat och på jobbet. Hur i hela friden kan man orka med det? De dricker precis hela tiden.
Det som ändå stör mig mest är min undran om de verkligen fick rätt man. [spoiler]Det var ju den där Klare som i början hittade kameran med de avslöjande bilderna, sedan byggde han ett mörkrum för att framkalla dem. Om han hade varit gärningsmannen så borde han ju redan ha haft det där mörkrummet, det försvinner ju liksom inte bara för att man är schizofren. Däremot så hittade ju polisen urinen i hans lägenhet. Det går bara inte ihop. Är detta ett plothole?[/spoiler]
Jag har ju planerat att läsa resten av böckerna i serien i år och det ska bli väldigt intressant att fortsätta ta del av Jack Cafferys liv och leverne.
Boktipsets estimerade betyg var 3,6 och genomsnittet 3,6 (beräknat på 53 betyg).
På Goodreads hade den 4,03 i genomsnitt (beräknat på 8 085 betyg).
Jag ger den 3,5.
