måndag 30 maj 2011

"Edward Finnigans upprättelse" av Anders Roslund & Börge Hellström

Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 417
Serie: Ewert Grens 3
Utgivningsdatum: 2006-09-06

Baksidetext
I Sverige blir en man vid namn John Schwarz häktad för misshandel på en Finlandsfärja. Det är något som inte stämmer med John, vem är han egentligen? En man utan identitet? En man som egentligen borde vara död?

I USA förbannar Edward Finnigan sitt öde. Trots att många år har gått kan han inte få ro så länge han inte får upprättelse för mordet på sin dotter. Han har blivit berövad det avslut som han varit så säker på.

Kriminalkommissarie Ewert Grens förstår inte först vad det är han har framför sig när han börjar förhöra John. Ett politiskt spel, men också en härva där mänskliga relationer och starka övertygelser har stor betydelse.

Min kommentar
Riktigt, riktigt bra. Förklädd till deckare/thriller får den här boken en att verkligen tänka till och den stannar kvar. Oftast med en sur eftersmak. Är dödsstraff uprättelse eller hämnd? Och mår man verkligen bättre av att döda en mördare? En liten twist i slutet gjorde inte berättelsen sämre, även om jag i stort sett var på rätt spår. Förutom varför då. Solklart deras bästa bok, hittills.


måndag 23 maj 2011

"Orkestergraven" av Unni Lindell

Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 359
Serie: Cato Isaksen 5
Utgivningsdatum: 2005

Baksidetext
Siv Ellen Blad, tonårsmamma, postkassörska och passionerad violinist, hittas mördad en natt i början av januari. Det tar inte lång tid innan kriminalkommissarie Cato Isaksen hittar möjliga misstänkta. En utflyttad äkta man. En potentiell älskare. Och det har funnits fler män i offrets närhet, män som haft möjighet att döda och sedan låta sig uppslukas av natten utan att bli sedda.

Men vilket är motivet? Alla uppslag tycks glida som kvicksand mellan Cato Isaksens fingrar, gång på gång hamnar han i en återvändsgränd och får börja om från början.

Och hemma väntar familjen. Hustrun Bente, deras två tonårssöner och så minstingen Georg. Sjuåringen som Cato Isaksen har med en annan kvinna. Barnet som alltid kommer i kläm, pojken med den livliga fantasin.

När Georg börjar tala om farbrorn som hämtar honom på fritids avfärdar hans far det som ännu en låtsasvän. Men så går det upp för Cato Isaksen att den farbro Georg pratar om är den mördare han letar efter.

Min kommentar
Jag hoppas för varje bok jag läser av Unni Lindell att hon ska ha slutat med sitt hoppiga, avhuggna språk. Att alla meningar ska hålla ihop. Varenda gång blir jag besviken. Det är ingen njutning alls att läsa, eftersom "flowen" hela tiden huggs av med något totalt ovidkommande. Och allt verkar ha en färg, även när det är irrelevant så får det en färg. Jag blir bara irriterad. Ändå, det är spännande och inte helt förutsägbart, så om man inte, som jag, blir störd av det som inte hänger ihop och av alla färger, då är det klart läsvärt.


onsdag 18 maj 2011

"Nattsystern" av Unni Lindell

Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 404
Serie: Cato Isaksen 4
Utgivningsdatum: 2002

Baksidetext
Sjuttiofemåriga Brenda Elise Moen hittas mördad i början av mars - skjuten på gatan i närheten av sitt hem i Oslo. Mordet tycks oförklarligt. Vem vill ta livet av en gammal dam som aldrig gjort något väsen av sig? Som levt för barn och barnbarn och hyst ett passionerat intresse för den norska kungafamiljen?

Så visar det sig att Brendas dotterdotter Kathrine är den fjortonåriga flicka som förekommit på tidningarnas löpsedlar i två veckor sedan hon försvunnit spårlöst en sen kväll...

Kriminalkommissarie Cato Isaksen anar att det finns ett samband. För att hitta den som mördat Brenda måste man få fram vad som hänt Kathrine. Vågar man hoppas att hon fortfarande är i livet?

Min kommentar
Det här var nog den bästa i serien, så långt. Men jag irriterar mig ofantligt mycket på de helt irrelevanta meningar som dyker upp med jämna mellanrum. Det blir liksom inget flöde, när man måste stoppa upp och fundera på om man verkligen läste rätt. För att inte tala om de störande förklaringarna av något fullständigt självklart. Fast hon är duktig på att få ihop det i slutänden och här vimlar av villospår, så vem den skyldige var kunde jag inte vara helt säker på förrän mot slutet.


onsdag 11 maj 2011

"Det blod som spillts" av Åsa Larsson

Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 404
Serie: Rebecka Martinsson 2
Utgivningsdatum: 2004-04-23

Baksidetext
Natten före midsommarafton slår någon ihjäl prästen Mildred Nilsson och hänger upp henne i Jukkasjärvi kyrka mellan orgelläktaren och strävkistan. Likheterna med mordet på Viktor Strandgård knappt två år tidigare får polisen i Kiruna att söka efter en copycat. Snart kallnar alla spår och utredningen trappas ner. I september kommer polisinspektör Anna-Maria Mella tillbaka från sin barnledighet. Hon blir inte kvitt tanken att mördaren kanske inte var en galning, och tillsammans med sin kollega Sven-Erik Stålnacke försöker hon göra sig en bild av den mördade prästen. Prästen bodde i byn Poikkijärvi. Det är en by som lever i skuggan av den stora turistbyn Jukkasjärvi som ligger på andra sidan älven. Innan Mildred Nilsson flyttade dit regerades byn av männen och jaktlaget. Mildred Nilsson var en feminist och en bråkstake som hamnade på kant med både sin arbetsgivare och en del av männen i byn. Hon startade ett kvinnonätverk och en stiftelse. Stiftelsen skulle skydda en från Ryssland invandrad varghona som etablerat sig på kyrkans mark utanför Kiruna. Det väckte också upprörda känslor hos många. Samtidigt som Anna-Maria lär känna den döda prästen söker hon efter de personer som skrivit obehagliga brev till Mildred Nilsson och ritat en hotteckning.

Breven och hotteckningen får Anna-Maria av Rebecka Martinsson. Rebecka är sjukskriven och har svårt att minnas de våldsamma händelserna i Jiekajärvi från Solstorms upplösning. Men när hennes byrå åker upp till Kiruna för att eventuellt ta över kyrkans affärer låter hon sig övertalas att följa med. När den delägare som åkt upp med henne åker tillbaka blir Rebecka kvar. Efter en liten kris (vad är rätt och fel när lag och moral står emot varandra?) kommer Rebecka olovligen över de brev och teckningar och lite andra papper som får polisens utredning att kännas hetare igen.

Anna-Maria Mellas blickar riktas också mot Mildred Nilssons kollega Stefan Wikström. Han är kvinnoprästmotståndare och medlem i jaktlaget och har använt vargstiftelsens pengar för en privat resa med familjen, hans hustru har skickat obehagliga brev till Mildred och hans son beter sig ljusskyggt.

Upplösningen är våldsam. Rebecka Martinsson är inte aktiv men det hon ser gör att blodet kommer ikapp henne. ”… och jorden skall blotta det blod som spillts, inte längre dölja de dräpta.” (Jesaja 26:21)

Min kommentar
Ja, det här gillar jag. Egentligen kan jag inte sätta fingret på vad jag tycker är så bra, men det är nog det att alla små delar bildar en riktigt bra helhet. Tempot är högt, men språket långsamt och eftertänksamt. Beskrivningarna är inte många, men de som finns är som bildspråk för min hjärna. Karaktärer och dialog känns trovärdiga. Vem mördaren är, är inte helt solklart, en del av handlingen är förutsägbar, en annan inte. För mig blir det definitivt mer Åsa Larsson.


lördag 7 maj 2011

"Sorgmantel" av Unni Lindell

Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 386
Serie: Cato Isaksen 3
Utgivningsdatum: 2000

Baksidetext
På århundradets sista dag gifte kriminalkommissarie Cato Isaksen om sig med exhustrun Bente. Allting var äntligen som det skulle igen.

Men bara några dagar in på det nya året tvingas han snabbt tillbaka till verkligheten. Han står inför ett av sina svåraste fall någonsin – mordet på den 32-åriga Ester Synnøve Lønn, hittad i sin lägenhet med halsen avskuren och dörren på vid gavel. Allting pekar på att hennes före detta man är den skyldige. Speciellt sedan han kidnappat sonen och flytt från polisen.

Cato Isaksen söker sig tillbaka till det lilla samhälle där både Ester Synnøve och hennes man växte upp. Och sakta men säkert tar fallet en helt ny riktning...

Det som först framstått som ett solklart svartsjukedrama blir efterhand alltmer komplicerat och otäckt.

Min kommentar
Det här är riktigt svårt... Jag gillar verkligen själva historien, upplägget, spänningen, ovissheten, men jösses, vad hon skriver dåligt. Det vimlar av onödiga kommentarer, upprepningar och beskrivningar. Mitt i ett stycke så kan det komma en mening som inte alls har med resten att göra. Det kryllar av människor i periferin, vilket gör att man är ständigt förvirrad. Läsningen blir onödigt omständlig och inte direkt någon njutning. Och vad är det här med alla hennes färger? Men det är spännande och jag hade nog kommit två tredjedelar innan jag var på rätt spår. Jag har ju redan resten av serien, så det är bara att fortsätta läsa...