Tisdagstrion: Bär, frukt och grönsaker

Tisdag igen. Då är det som vanligt dags för Tisdagstrion som sköts av Robert på Mina skrivna ord

Veckans tema: Bär, frukt och grönsaker

Jag var lite osäker på hur jag skulle välja här, men så hittade jag faktiskt tre omslag som passade.

1. Morgon i Jenin av Susan Abulhawa läste jag bara knappt två månader innan allt brakade löst i de trakterna. Igen. En bra och nyttig bok, där man kan lära sig massor om Israel vs Palestina. Här är det minsann ett olivträd på omslaget.

2. España por favor av Åsa Hellberg handlar om tre lite äldre kvinnor som sticker till Spanien. Jag gillar Åsa Hellbergs böcker, just för att hon ofta har kvinnor i min egen ålder som huvudpersoner. Jag tolkar trädet i övre högra hörnet som ett apelsinträd. Om ni inte går med på det så sitter det en apelsinskiva i drinken.

3. Ett frågetecken är ett halvt hjärta av Sofia Lundberg handlar om Elin, som lever det perfekta livet i New York. Men det finns något i hennes barndom på Gotland som plötsligt gör sig påmint. Här är ju äpplet på omslaget väldigt tydligt.

Film: The six triple eight (2024)

Titel: The six triple eight
Originaltitel: The six triple eight
Genre: Drama
Regissör: Tyler Perry
Manus: Kevin Hymel, Tyler Perry
Skådespelare: Kerry Washington, Ebony Obsidian, Milauna Jackson, Shanice Shantay, Dean Norris
Utgivningsår: 2024
Produktionsland: USA
Längd: 129 min
Serie: -
Såg den på Netflix 7 mars 2025





Handling
Under andra världskriget gick 855 kvinnor med i kampen för att lösa den treåriga eftersläpningen av obehandlad post. Inför diskriminering och ett land ödelagt av krig, lyckades de sortera mer än 17 miljoner brev.

Min kommentar
Egentligen så hade jag valt ut en annan film att se den här fredagen, men plötsligt så poppade The six triple eight upp. En film som jag la till på vår lista för någon vecka sedan och som tydligen var Oscarsnominerad nu i år. Visserligen bara för originalmusiken (och den vann inte heller), men ändå. Jag tyckte det lät som en historia värd att se.

En svart kvinna måste ha varit så långt ner på samhällsstegen som man kunde komma och det är svårt (omöjligt) att förstå hur det var. Mitt blodtryck steg vid ett par tillfällen, till rent farliga nivåer. Hur kan det egentligen vara möjligt att man (jag) aldrig har hört talas om detta tidigare? Det är ju en jättestor grej. Fick de verkligen inga brev?! Hur kan man inte veta att det är oerhört viktigt för moralen?

Min vana trogen så var jag ju tvungen att googla efter att jag hade sett filmen. Jag skulle så gärna vilja veta vilka delar som verkligen hänt och vilka som bara är där för den dramatiska effekten. Som det här med applåderna på skolan och järnvägsstationen. Gör amerikaner faktiskt så eller är det vad amerikaner tror att folk vill se? Själv blir jag bara extremt obekväm när fenomenet dyker upp.

Jag vill inte säga att filmen är för lång, det känns inte så, men den fokuserar på fel saker. Eller lägger för mycket kraft på fel saker. Det känns som att det viktigaste är att få fram budskapet och det görs på ett sådant sätt att karaktärerna mest känns som budbärare. Inte som människor. De vräker ur sig plattityder, floskler och självklarheter i parti och minut. Allt görs så extremt övertydligt. Något som inte alls hade behövts. Jag är säker på att verkligheten hade räckt, gott och väl.

Själva utförandet är förmodligen inte alls värd en fyra, men historien som The six triple eight berättar är det. Precis som skådespelarprestationerna. Det är dock, precis som vanligt, arkivbilderna som tar allra styggast. Det är då man verkligen förstår att detta faktiskt har hänt riktiga människor.


På Letterboxd hade den 3,2 i genomsnitt (beräknat på 65 940 betyg).
På IMDb hade den 6,7 i genomsnitt (beräknat på 25k betyg).
Jag ger den 4,0.

Filmen är

Spännande		Tråkig		Trovärdig
Klurig		Förutsägbar		Mystisk
Berörande		Osannolik		Underhållande
Snyggt foto		Rolig		Långsam
Romantisk		För lång		Fartfylld
Sorglig		För kort		Läskig

Smakebit på søndag: Mellan raderna

En smakebit på søndag är ett stående inslag bland bokbloggare som "drivs" av den norska bokbloggen Betraktninger. Varje vecka väljer vi ett stycke i boken vi läser och delar med oss av det. Ett spännande sätt att få veta vad andra läser.

Magnolian blommar för fullt, snart är det påsk och sedan är det inte långt till vår första semester. Även om det har varit en ganska tuff vecka på jobbet så har det mesta gått i dur.

Efter att ha genomlidit en sanslöst torr och tråkig bok, som jag blev klar med igår, så tyckte jag att jag behövde något upplyftande. När jag gick igenom vad jag hade av den sorten i mina egna hyllor så poppade namnet Johanna Schreiber upp. Jag köpte den boken efter ett mycket positivt inlägg hos Lotten och henne kan man ju lita på. Mellan raderna är första delen i serien Schantz förlag.

Min smakebit är från början av boken:

Tårarna som rinner ner för Emilys kinder har ingenting med kistan framme vid altaret att göra. Den enda relation hon har till Otto Schantz är det stora porträttet av honom hon ser varje dag när hon passerar in genom de tunga dubbeldörrarna i förlagshuset vid Mosebacke torg. Men precis där hans kista står placerad nu stod hon själv för drygt fem år sen. Det mörka håret hade fortfarande varit långt, och uppsatt i en så avancerad frisyr att hon och Petter hade fått kämpa i 20 minuter med att få loss alla hårnålar när de checkat in i sin bröllopssvit sent på natten. På ett av de många foton som ligger längst ner i en flyttkartong syns hennes ena hand vila på den putande magen med hon sträcker fram den andra mot Petter för att låta honom trä på trestensringen som varit hans mormors. De tre stenarna som, enligt prästen, kunde ses som en symbol för henne, Petter och det lilla barnet som växte i hennes mage. Barnet som var Theo, som för bara ett par dagar sen blåste ut de fem ljusen i sin födelsedagstårta, lyckligt ovetande om att hans föräldrar snart inte skulle bo tillsammans längre.

Bok: Operation Garbo 1 av Harry Winter

Författare: Harry Winter
Titel: Operation Garbo 1
Genre: Thriller
Antal sidor: 371
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: Operation Garbo 1
Förlag: Timbro förlag
Utgivningsår: (original) 1988 (min) 2014
Format: Pocket
Källa: Bokhyllan
Utläst: 23 mars 2025




Första meningen: - Satan, vindomslag!

Baksidetext
Året var 1992. Kriget kom inte som en blixt från en klar himmel. Medan Nils och Katarina seglade för lättjefulla högsommarbrisar tätnade krismolnen i Sovjetimperiet. I desperation iscensatte ledarna i Kreml Operation Garbo.

Ändå kom angreppet som en chock för Sverige. I det längsta vägrade svenskarna tro på varningarna. De gjorde alltför lite alltför sent.

Hur gick det? Stod politikerna pall? Vad hände när Gustaf Näsströms kustkorvett, Johan Schewenfeldts Viggendivision och Figge Strandlunds skyttebataljon mötte den väl förberedda fienden? Hur länge kunde Sverige hålla ut? Fick vi någon hjälp?

I Arvfurstens palats och Vita huset, i Kreml och i det svenska högkvarteret, i Visby stift och i Berlins spioncentraler, på Västergötlands flygbaser, Upplands slätter och Stockholms skärgård utspelas denna thriller. Harry Winter har varit med förr och vet vad han talar om.

Min kommentar
Förra året så hittade jag ju äntligen den gamla utmaningen Tre-på-tre och till min stora glädje så körs den även i år. Jag hade ju ännu en trilogi i åtanke, Operation Garbo av Harry Winter, som är pseudonym för ett kollektiv. För att göra det enklare så heter alla delar likadant, bara med tillägget vilken del det är. Så i mars plockade jag fram del ett.

De här böckerna är inte speciellt kända, men sambon hade med sig de två första delarna i boet (han är gammal officer, så det är inte alls konstigt) och ja, jag blev omåttligt nyfiken. 2014 hittade jag alla tre böckerna i nyutgåva, pocket, och då köpte jag allihop. Det blev dock en smärre chock när jag plockade fram första boken och upptäckte att texten var minimal. Jag har nog aldrig sett en så liten text i en bok. Någonsin. Trots läsglasögon så var det omöjligt att läsa, utan att drabbas av huvudvärk. Tack och lov så finns böckerna på Storytel så jag fick läsa på läsplatta i stället.

När jag börjar läsa så tänker jag att det kanske inte är lämpligt att läsa den här boken just nu. Eller så är det just nu man ska läsa den. Väldigt mycket av retoriken känns igen från kriget i Ukraina. Av någon anledning så verkar det alltid vara Sovjet (Ryssland) som är de kränkta. Dessvärre så blir det för många kängor mot svensk försvarspolitik, även om det nu ligger en hel del sanning i kritiken. Fortfarande. Då ska man tänka på att försvaret var ungefär tio gånger starkare i slutet av 80-talet än vad det är nu. Om det hade varit lite mer nyanserad kritik så skulle allt ha varit mer trovärdigt. Dock är vi fortfarande precis lika naiva.

Ett stort problem, för mig, med den här boken är att här finns över hundra namngivna karaktärer. Många av dem förekommer bara en enda gång och sedan aldrig mer. Dessutom så finns det ett helt koppel med icke namngivna karaktärer. Det är helt omöjligt att ha så många namn i huvudet. I alla fall utan att göra ett flödesschema. Flera av de namngivna heter dessutom samma, till exempel så figurerar (minst) fem olika Gustav/Gustaf. För mig som var med den här tiden så är det uppenbart vilka somliga av dessa karaktärer ska föreställa. Med den mängden karaktärer så blir det naturligtvis så att man inte lär känna någon av dem. Min känsla är att just det inte betyder så mycket för de personer som har skrivit boken. För dem finns det annat som är viktigare. Hur många trådar det finns är oklart. Jag försökte inte ens hålla ordning på dem. För att göra det ännu besvärligare så hoppas det friskt mellan dem.

Det märks att boken är skriven av män med militär bakgrund, väldigt tydligt. Man förutsätt, exempelvis, veta vilken nationalitet folk har bara genom vilket fordon de färdas i/med eller vilken modell de har på uniformen. Min invändning är, som vanligt, att man faktiskt inte behöver ta med allt man kan och vet. Det blir bara väldigt krångligt för oss som inte har den bakgrunden.

Samma sak som gör boken extremt jobbig att läsa är förstås även det som gör den mycket trovärdig. Många saker händer samtidigt. På många olika platser. Med hur mycket folk som helst inblandat. Problemet är att en vanlig läsare kanske hellre hade sett ett färre antal karaktärer och platser för att ha en chans att hänga med. Kanske är den skriven av militärer för militärer, men det blir ju inte en speciellt stor grupp läsare. Då borde man möjligtvis ha skrivit den mer för gemene man, vilket borde ha gett den ett större genomslag.

Operation Garbo är en ganska torr och detaljerad beskrivning av ett högst sannolikt scenario och är egentligen inte så mycket en skönlitterär bok som ren propaganda (ligger egentligen inte speciellt långt efter den gamla Sovjetpropagandan, fast tvärtom, kan man säga). Tyvärr är boken lika relevant nu som den var då, 1988. Det är svårt att sätta betyg på den, på grund av allt jag nämnt. Historien i sig får en fyra, men berättandet får bara en tvåa. Alltså blir det en trea.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

På Goodreads hade den 3,76 i genomsnitt (beräknat på 141 betyg).
Jag ger den 3,0.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Obehaglig
Detaljrik		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk
Lättsam		Mystisk		Berörande

Andra som bloggat om Operation Garbo del ett: Tradition och fason, Aftonbladet och Logement

Några eftersläntrare + 1

Inflödet av böcker i mars var väldigt stort. Mest beroende på att bokreainköpen blev förskjutna, men också att det ramlade in några överraskningar.

Det dröjde drygt två veckor innan jag besökte en fysisk bokhandel, efter att den stora bokreadagen hade infallit. Egentligen så hade jag inga inköpsplaner (den jag ville ha var slut), men då gick jag förbi Ristmärken av Johan Theorin. Sjätte delen i det som jag envisas med att fortsätta kalla Ölandskvartetten. Jag äger och har läst de tidigare fem så jag tyckte det kunde vara lämpligt att ha även denna.

Samma dag som jag hade varit och köpt ovanstående bok så ramlade det faktiskt inte ett bokpaket också. Det innehöll Skamgrepp av Eva Hildén. Detta är något slags debut, i alla fall är det första boken hon har skrivit för vuxna. Thriller är den "klassad" som. Den kan säkert vara spännande. Tack till Modernista!

Sedan åkte vi till Göteborg. Där hittade jag först något slag utförsäljning i typ en popup. Det var helt omöjligt för mig att låta bli att gå in där. Där fanns en hel del som lockade, men jag lyckades motstå de flesta. Dock tyckte jag att det kanske kunde vara lämpligt att köpa tionde och elfte delen i, numera bara, Anders Roslunds serie om Ewert Grens. Sovsågott och Litapåmig finns nu i en hylla nära mig, till det facila priset av 49 kronor styck. Kanske snart dags att ta med den här serien i min Finish That Series-utmaning.

Sist av affärerna den här dagen i Göteborg låg Akademibokhandeln och jag hade kollat upp att de var en av få som hade kvar Domarens lista av John Grisham, så den gick jag dit för att köpa. Men till min stor glädje så möttes jag av Mats Sundins biografi, Tur och retur, redan i ingången. Eftersom rean är inne på sluttampen så var det halva priset på reapriset. Det var ju liksom inget att snacka om.

Hett i hyllan #504

Jag bara gissar nu, men jag tror inte jag är ensam om att ha en del böcker i hyllan som stått där i evinnerliga tider. Är det inte dags att de där, halvt, bortglömda böckerna får ta lite plats och synas? Jo, det tycker jag. Verkligen. Därför kommer de, en efter en, att dyka upp här varje torsdag under rubriken Hett i hyllan. Lite lagom tvetydigt, eller hur? Vad har du för dolda skatter i hyllan?

Tredje boken från bokrean 2023.

Vit död av Ragnar Jónasson är en av de tre böcker av honom som inköptes på rean.

Kanske kan jag skylla på något slags genomklappning när jag köpte varenda bok jag hittade av Ragnar Jónasson på rean. Alla som jag inte redan hade. Det är lite rörigt med hans serier, många böcker verkar höra hemma i flera, men denna står som första delen i serien om Helgi. Dock så kan man, om man läser baksidetexten, se att även Hulda förekommer här. Kanske ska man inte bry sig för mycket om det, men nu är ju jag jag och för mig är det viktigt att läsa i ordning. Någon mer del i den här serien kan jag inte hitta.

Så här står det på baksidan:

1983. Ett gammalt sjukhus i Akureyri på norra Island, tidigare använt som tuberkulossanatorium. En morgon hittas den äldre sjuksköterskan Yrsa brutalt mördad på sitt kontor, med två fingrar avskurna. Kriminalinspektör Hulda Hermannsdóttir och en överordnad kollega, Sverrir, skickas dit för att utreda fallet. Det finns fyra misstänkta, varav en är huvudläkaren Fridjon. Men mindre än en vecka efter det första mordet hittas även Fridjon död, till synes efter ett fall från en balkong. Sverrir bedömer det som självmord.

2012. Helgi Reykdal är en ung polis som pluggat kriminologi i England och nu ska fullborda sin avhandling om de olösta morden i Akureyri. Han har också erbjudits ett jobb på Reykjavik-polisen - den tjänst Hulda Hermansdóttir just är på väg att pensioneras från. Under avhandlingsarbetet träffar Helgi de misstänkta från 1983, även om alla inte är beredda att prata om fallet. När en av dem, Tinna, hittas mördad i sin säng bestämmer sig Helgi för att tacka ja till jobbet på polisen. Han är nu fast besluten att till sist lösa det 30 år gamla mysteriet med sjukhusmorden i Akureyri.

Om du också vill vara med och visa upp dina böcker, antingen heta hyllvärmare eller heta av någon annan anledning, så lägg gärna in en länk här nedanför. Då hittar jag dig mycket lättare.

Bok: Katthotellet vid kusten av Jessika Devert

Författare: Jessika Devert
Titel: Katthotellet vid kusten
Genre: Feelgood
Antal sidor: 376
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: Katthotellet 1
Förlag: Printz Publishing
Utgivningsår: (original) 2021 (min) 2021
Format: E-bok
Källa: Storytel
Utläst: 16 mars 2025




Första meningen: "21981 Olsson."

Baksidetext
När Jonna blir vräkt från sin drömlägenhet och dessutom inser att hennes förlupne före detta pojkvän lurat henne på pengar rasar världen ihop. Utan jobb eller någonstans att bo tar hon sina fyra älskade katter och åker till sin farfar i Bohuslän, som hon inte träffat på trettio år. Hon får flytta in i hans gästhus på Räkholmen och de börjar lite trevande lära känna varandra och sin gemensamma släkthistoria.

Ett steg i taget lär Jonna känna den lokala frisören, den snygge snickaren och de som bott på ön i hela sitt liv - ett speciellt och lite svåråtkomligt folk. Att träffa någon ny kärlek är hon inte intresserad av, men när det visar sig att byns rikemansson älskar att dansa lika mycket som hon - då vaknar något till liv i hennes hjärta. Kanske finns det chans till lite allt möjligt på Räkholmen?

Min kommentar
Vi skulle ta en tur till Göteborg och även om nu inte Katthotellet vid kusten utspelar sig där så är det ändå nära nog. Dessutom så har jag varit nyfiken på den här serien länge nog och jag har ju, än så länge, inte blivit besviken på något som Jessika Devert har skrivit.

På tåget upp var det ett fruktansvärt liv, så jag gav upp det där med att läsa och började i stället lyssna. Det är Klara Zimmergren som läser och hon har en behaglig röst att lyssna på. Jag blev kanske lite besviken på att farfars ö-mål inte lät riktigt så ... ja, mycket ... som jag hade förväntat mig. Och som det låter i mitt huvud.

Boken börjar väldigt lovande, tycker jag. Sedan vet jag inte riktigt vad det är som händer. Ibland blir det helt enkelt för tramsigt för mig. Speciellt med tanke på åldern på de inblandade. De ska ju vara vuxna (närmar sig 30), men beter sig som trånande tonåringar. För det är väldigt mycket fokus på kärleksaffärer och jodå, plural (och då snackar vi bara om Jonnas). För att inte vilja ha någon kärleksrelation så lägger hon väldigt mycket tid på dem.

Jonna är inte direkt osympatisk, men hon är så otroligt känslostyrd och saknar nog helt konsekvenstänk. Tyvärr känns hon väl som en trovärdig nästan 30-åring. Naiv, självupptagen och klarar sig knappt på egen hand. Hennes kärleksintressen, Esmin och Anders, borde båda ha fått massor av varningssignaler att ljuda och röda flaggor att hissas. Jonna behandlar dessutom Esmin på ett väldigt dåligt sätt, utan någon som helst tanke på hans eventuella känslor. Nästan som Anders behandlar henne. Skillnaden är att Jonna inte är seriös med Anders (påstår hon), medan Esmin verkar vara seriös med henne.

Det är inte helt lätt att tycka om de här karaktärerna. Farfar är min absoluta favorit, men Patricia är väl annars den som känns mest "riktig". Inte ens katterna känns sympatiska. I alla fall är de långt ifrån så personliga som jag hade hoppats på och vet att katter faktiskt är. Och så tycker jag att Jonna klemar på tok för mycket med dem. Och varför avskyr farfar katter?!

Tempot blir ibland lite forcerat, som att Jonnas liv går i stackato. Kompisgänget tycker jag om, framför allt den kvinnliga vänskapen. Den är som den alltid borde vara. Dock blir det alltför många drunkningar i ögon (av varierande färg) och pirrskapande kyssar. De bitarna gör att det mer känns som en ungdomsbok och jag orkar bara läsa om sådant vid ytterst få tillfällen.

Personligen så hade jag önskat mycket mer fokus på Jonnas relation med farfar, inte så mycket på tramsiga kärlekshistorier. Farfar-relationen är det finaste och bästa i hela boken. [spoiler]Det stör mig sanslöst mycket att författaren tar död på farfar. Jag ville ju veta mer om honom. Och farmor. Jonna hade i alla fall definitivt behövt farfar, för att bli en bättre person.[/spoiler]

I Katthotellet vid kusten finns det inte ett enda katthotell i sikte. Det kanske kommer i senare delar. Stundtals är det både mysigt och charmigt, med en del berörande partier. Givetvis kommer jag att fortsätta läsa serien. Den tredje delen är ju en julbok och min förhoppning är nog faktiskt att jag ska läsa den då.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

På Goodreads hade den 3,09 i genomsnitt (beräknat på 246 betyg).
Jag ger den 3,0.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Obehaglig
Detaljrik		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk
Lättsam		Mystisk		Berörande

Andra som bloggat om Katthotellet vid kusten: enligt O, Stories from the city, stories from the sea och Fantastika

Tisdagstrion: Asien

Tisdag igen. Då är det som vanligt dags för Tisdagstrion som sköts av Robert på Mina skrivna ord

Veckans tema: Asien

När jag såg det här temat så bestämde jag nog omedelbart att jag skulle ta tre böcker av samma författare. Vad passar liksom bättre än delar av en svit som kallas The Asian Saga. Sviten består av sex böcker och tre av dem, dessa tre faktiskt, fick full pott av mig. Alla är skrivna av James Clavell.

1. Tai-Pan utspelar sig under 1840-talet och platsen är Hongkong. Opiumhandeln är den bästa, och farligaste, vägen till rikedom och makt.

2. Fånglägret utspelar sig i ett japanskt fångläger utanför Singapore och året är 1945. Det enda jag egentligen minns av denna är att när jag hade läst ut den, slog ihop boken och tittade upp så blev jag en liten stund oerhört förvånad över att jag satt hemma i min soffa.

3. Noble House utspelar sig 1963 och platsen är återigen Hongkong. Jag minns egentligen inte speciellt mycket av den här heller, bara det att mina ögon var som klistrade vid texten när jag läste så fort jag fick en chans.

TV-serie: Severance #2 (2025)

Titel: Severance
Originaltitel: Severance
Genre: Severance
Skapad av: Dan Erickson
TV-bolag: Apple TV+
Skådespelare: Adam Scott, Britt Lower, Zach Cherry, Dichen Lachman, Tramell Tillman
Premiär: 2025-01-17
Produktionsland: USA
Antal avsnitt: 10
Avsnittslängd: ca 50 min
Såg den på Apple TV+ mars-april 2025





Handling
Adam återvänder till sin arbetsplats. Dylan kan inte hitta något nytt jobb, eftersom arbetsgivare oftast vill ha bara en anställd, inte en delad. Cobel har också fått sparken. Eller har hon det? Lumon tycker att de har lyssnat på kritiken från sina splittrade anställda och lagt in nytt snacks i automaten. För att inte tala om teambuildingen de får vara med om.

Min kommentar
När vi tittade på första säsongen av Severance så blev vi helt golvade. Innan vi hade sett klart på den så startade den andra säsongen, men eftersom jag vill kunna se alla avsnitt i så tät följd som möjligt (inte ett i veckan) så avvaktade vi tills alla fanns tillgängliga. Sedan kunde vi inte hålla oss längre.

Först måste jag bara, återigen, nämna vinjetten (eller vinjetterna då). De är genialiska. Så ruggigt läskiga, vackra och fascinerande. Tydligen så hittade Ben Stiller skaparen av dem, Oliver Latta, på Instagram. Fantastiskt. För den här säsongen så gäller, tyvärr, att vinjetten är i särklass bäst av allt.

Allt började bra, även om jag mest satt som ett frågetecken i första avsnittet. Vad händer/har hänt? I fjärde avsnittet började det gå utför. Det är ett klassiskt exempel på sådant som jag avskyr. Sedan känns det som att varenda avsnitt bara handlar om de som är på utsidan och det är inte dem jag vill se. Dessutom får vi det ena "förklarande" (jag sätter det ordet inom "" för de krystade förklaringarna gör en bara mer förvirrad) avsnittet efter det andra. Med alltför mycket fokus på Lumon och vad de egentligen pysslar med. Vilket är nästan ointressant.

Det som var så bra i första säsongen, det väldigt enkla och fascinerande, är nästan helt borta. Jag tycker att man har adderat för mycket runt omkring, i avsikt att göra det mer mystiskt och komplicerat. Det spretar åt alla håll och kanter och det förstör nästan allt för mig. Jag bryr mig knappt om de här personerna längre och jag tappar intresset.

Ibland glimrar det dock till och blir lika bra som i första säsongen. Oftast är det när historien återgår till det mer existentiella med intressanta (och mindblowing) frågeställningar, när man börjar fundera på vad det egentligen innebär att vara människa. Vad är en själ? Går det att separera arbets-jag och privat-jag? Skulle de då verkligen vara två olika personer? Är det ens önskvärt?

Andra säsongen av Severance ger mig kraftiga Lost-vibbar, vilket inte alls är positivt för mig. Jag gillar historier där inte allt förklaras på ett övertydligt sätt, men jag gillar inte när det känns som att manusförfattarna hittar på saker bara för att göra tittaren förvirrad. Konstigt ska inte förväxlas med smart. Frågan är hur man kommer vidare efter slutet på säsongsfinalen.


På Trakt.tv har serien 4,0 i genomsnitt (beräknat på 926 betyg).
På IMDb har serien 8,7 i genomsnitt (beräknat på 298k betyg).
Jag ger den 3,5.

Serien är

Spännande		Tråkig		Trovärdig
Klurig		Förutsägbar		Mystisk
Berörande		Osannolik		Underhållande
Snyggt foto		Rolig		Långsam
Romantisk		För lång		Fartfylld
Sorglig		För kort		Läskig

Film: The Order (2024)

Titel: The order
Originaltitel: The order
Genre: Thriller
Regissör: Justin Kurzel
Manus: Zach Baylin, Kevin Flynn, Gary Gerhardt
Skådespelare: Jude Law, Nicholas Hoult, Tye Sheridan, Alison Oliver, Jurnee Smollett
Utgivningsår: 2024
Produktionsland: Storbritannien, USA
Längd: 117 min
Serie: -
Såg den på Prime Video 1 mars 2025





Handling
1983 skrämde en serie av allt mer våldsamma bankrån, förfalskningar och värdetransportrån samhällen i hela nordvästra USA. När förbryllade brottsbekämpande agenter letade efter svar, kom en ensam FBI-agent, stationerad i den sömniga staden Coeur d'Alene i Idaho, att misstänka att brotten inte var traditionella, ekonomiskt motiverade brottslingars verk, utan en grupp farliga inhemska terrorister, inspirerade av en radikal, karismatisk ledare som planerade ett förödande krig mot USA:s federala regering.

Min kommentar
Vi var så trötta efter en långpromenad i vårvädret så vi bestämde att det minsann fick bli en film även på lördagen. Igår valde vi mellan en komedi och en thriller och eftersom vi valde komedin då så fick det faktiskt bli thrillern i dag. The Order har jag haft på listan ett tag nu, filmer som baseras på riktiga händelser lockar nästan alltid. Samtidigt som de skrämmer lite.

Just de här händelserna kände jag faktiskt inte till, så följaktligen fick jag googla en del efter filmen. Mycket av händelserna, i verkligheten, är inte med här, men grunden är korrekt. För mig är det ofattbart att detta hände för så längesedan som 1983-84. Det är fyrtio år sedan! Det kunde ha varit i dag. Inget har egentligen förändrats. Åtminstone inte till det bättre.

Jude Law är bra i rollen som FBI-agent Husk, även om jag personligen har oerhört svårt att känna förtroende för någon som idisslar tuggummi. Tye Sheridan börjar bli ett bekant namn, så även Nicholas Hoult (de finns nu båda två på min radar). Bra insatser av dem båda två. Ja, av allihop faktiskt.

Det känns som att jag saknar lite bakgrund om Husk. Man fick bara en liten antydan om att det hänt honom något allvarligt/stort för ett tag sedan. En del av det som händer blir egentligen obegripligt, eftersom man inte har fått veta något. Han är visserligen en fiktiv person (som bygger på en verklig), men man borde ha kostat på honom lite mer kött på benen.

Fanatiker skrämmer mig nog mest av allt, de är så otroligt läskiga. Om Alan Berg, radioprataren som blev mördad, verkligen sa det han sa, så slog han verkligen huvudet på spiken.

You know what my problem is with every fanatic fundamentalist, from the Catholics, to the Orthodox, to the KKK? The one thing you all have in common is, and you're too ignorant to see it, is that you're too inept to get by in the world, so your only recourse is to try and curtail the enjoyment of others.

The Order är väldigt oamerikansk, i alla fall i modern tid, (regissören är från Australien, så det kan ju bero på det) och är både lågmäld och sparsmakad. Motsatsen till bombastisk och helt fri från propaganda. Vyerna är helt magiska, även om de nu är från "fel" plats. Ibland känner jag att min betygskala behöver fler steg. Filmen är värd mer än 3,5 men är inte riktigt en fyra.


På Letterboxd hade den 3,5 i genomsnitt (beräknat på 77 481 betyg).
På IMDb hade den 6,8 i genomsnitt (beräknat på 33k betyg).
Jag ger den 3,5.

Filmen är

Spännande		Tråkig		Trovärdig
Klurig		Förutsägbar		Mystisk
Berörande		Osannolik		Underhållande
Snyggt foto		Rolig		Långsam
Romantisk		För lång		Fartfylld
Sorglig		För kort		Läskig

Smakebit på søndag: Isola

En smakebit på søndag är ett stående inslag bland bokbloggare som "drivs" av den norska bokbloggen Betraktninger. Varje vecka väljer vi ett stycke i boken vi läser och delar med oss av det. Ett spännande sätt att få veta vad andra läser.

Det har varit helt sjukt fint väder den senaste veckan och dessutom så har det varit varmt. Man får lite hopp om livet.

Boken jag läser nu är Isola av Åsa Avdic, som väl närmast är en dystopi. Den syntes en hel del när den var ny, tycker jag, och jag blev ju så klart nyfiken. Den har stått där i hyllan sedan hösten 2016, men nu är det dags.

Min smakebit är från sida 150-151:

Det var som att vakna av att en elefant satte sig på bröstkorgen. Smärtan var plötslig, obeskrivlig. Jag kunde inte avgöra om det var en sammandragning eller en utvidgning i min bröstkorg, bara att det gjorde fruktansvärt ont. Jag försökte dra ner ett andetag med föga framgång. Förgäves försökte jag ställa in skärpan på ansiktet som dansade framför mig, och efter några sekunder förstod jag att det måste vara Katjas bleka ansikte och blonda hår som jag tittade på.
    "Anna! Anna! Hör du mig?"

Just nu - april

Första lördagen i månaden hakar jag som vanligt på den ny-gamla kulturkollutmaningen.

Just nu ...

... läser jag ... Isola av Åsa Avdic, en bok jag köpte på Bokmässan 2016. Just då lockade den väldigt mycket, men så är det ju det där med så många böcker, så lite tid.

... ser jag på ... återigen så många olika program. Om vi börjar med det som går på "vanlig" TV så är det Superstars, Över Atlanten, Sveriges mästerkock, Mästarnas mästare, IFS och Robinson. På streamingtjänsterna så har sambon och jag just sett klart andra säsongen av Severance och har inte riktigt bestämt vad det ska bli nu, men förmodligen väljer vi Zero day. På egen hand sitter jag fast i One Chicago-träsket, med både Chicago fire (säsong 3) och Chicago P.D. (säsong 2).

... lyssnar jag på ... ja, det skulle väl vara fågelkvitter då. I övrigt vill jag mest ha det tyst.

... njuter jag av ... att våren verkligen är här nu. Det är grönt och blommigt mest överallt. Till och med magnoliaknoppar har siktats.

... längtar jag efter ... påsk, först och främst men allra mest resan till Italien i slutet av månaden. Vi ska ända ner till klacken, där vi aldrig varit förut. Jag ser fram emot massor av gelato och pasta och gott bröd och ...

Månadsbokslut mars 2025

Antal lästa böcker i mars 2025: 7

13. Tusende våningen av Katherine McGee
14. Armasjärvi av Thomas Engström & Margit Richert
15. En äkta man av Dennis Lehane
16. Katthotellet vid kusten av Jessika Devert
17. Operation Garbo del 1
18. Hembiträdet ser dig av Freida McFadden
19. Vintervålnader av Kate Mosse

Sidor
Totalt lästa	2466
Genomsnitt/dag	79
Genomsnitt/bok	352

Fördelning på antal sidor
1	-	99:	0
100	-	199:	0
200	-	299:	1
300	-	399:	4
400	-	499:	2
500	-	599:	0
600	-	699:	0
700	-	799:	0
800	-	899:	0
900	-	999:	0
1000	-	1099:	0
1100	-	1199:	0
1200	-	1299:	0

Betygsfördelning
1:	0
1,5:	0
2:	1
2,5:	0
3:	3
3,5:	0
4:	3
4,5:	0
5:	0

Snittbetyg: 3,28

Serier
Ingående i serie:		5
Påbörjade serier:		3
Avslutade serier: (läst senast utgivna/översatta)		3

Genre
Drama:		0
Fantasy:		0
Feelgood:		1
Humor:		0
Kriminalroman:		1
Romance:		1
Science fiction:		1
Skräck:		0
Thriller:		3

Utmaningar
Boktolvan:		1	(3/12)
Finish That Series:		1	(6/18)
Hyllvärmare:		4	(13/39)
Tre på tre:		1	(1/3)
Vi möts igen:		0	(2/6)

Författare
Olika författare:		8
Ej läst tidigare:		2

Kvinnor:		4
Män:		2
Duo:		1

Format
Danskt band/Häftad/Storpocket:		1
E-bok:		1
Inbunden/Kartonnage:		3
Ljudbok:		0
Pocket:		2

Språk
Originalspråk (svenska):		3
Originalspråk (engelska):		0

Källa
Biblioteksböcker/e-lib:		0
Egen hylla/läsplatta:		6
Streamingtjänst:		1

Recensionsexemplar:

1

In/ut
Antal nykomna böcker:		15
Antal bortskänkta böcker:		0

Månadens nominerade
Månadens bästa: En äkta man av Dennis Lehane
Månadens överraskning: Hembiträdet ser dig av Freida McFadden
Månadens besvikelse: Tusende våningen av Katherine McGee
Månadens roligaste: -
Månadens mysigaste: Katthotellet vid kusten av Jessika Devert
Månadens otäckaste: Operation Garbo 1 av Harry Winter

Kommentar:
Mars blev en betydligt bättre läsmånad än februari. Vad gäller antal sidor. Betygsmässigt blev det nog faktiskt uruselt. Bara 3,28 i snitt. Så dåligt har det inte varit någongång, sedan jag började skriva ner det. 2018. Det var jämnt skägg mellan utdelade 3:or och 4:or, men så var det enda bok som drog ner det ordentligt.

Fem av böckerna (McFadden, Devert, Engström & Richert, Winter, McGee) ingår i serier. Endast en av dem (Engström & Richert) ingår i min Finish That Series-utmaning. Tre av dem (Devert, Winter, McGee) är första delen i sin respektive serie och tre (McFadden, Engström & Richert, McGee) är den senast utgivna/översatta i sin. En Boktolva (McGee), en Vi möts igen (Lehane) och en Tre på tre (Winter) blev det. I fas eller före gäller för samtliga utmaningar.

Fyra av böckerna var hyllvärmare och alla fyra har gästspelat i Hett i hyllan. Målet, att läsa 10% av samtliga hyllvärmare under året, ser görligt ut. Eller mer än så, för jag ligger ganska mycket före där. Läsningen av recensionsexemplar går fortfarande väldigt sakta. Bara ett enda i mars. En av böckerna jag läste kom från en streamingtjänst, alla andra var mina egna.

Något slags genomklappning kan man nog faktiskt tala om för mars. Femton nya böcker försöker hitta en plats i bokhyllan. Tio av dem hittade jag, till slut, på bokrean. Tre av dem är recensionsexemplar, som jag inte har bett om. En av de böckerna är redan läst. Två köpte jag själv, på Skånska deckarmässan. Inga böcker hittade nya hem. Ett nettoresultat på +15 är inte bra.

Om månadens bästa: Det var ganska jämnt mellan tre av böckerna, men En äkta man gick vinnande ur den striden.
Om månadens överraskning: Jag hade egentligen inga förhoppningar om att den här historien skulle hålla i en tredje bok, men Hembiträdet ser dig överträffade mina förväntningar.
Om månadens besvikelse: Tusende våningen är klassad som science fiction, men det är en romance. Och en ganska dålig sådan dessutom.
Om månadens roligaste: Nej, jag tror faktiskt inte det var någon rolig bok alls.
Om månadens mysigaste: Katter och Bohuslänkust, det är mys så denna tar Katthotellet vid kusten hem.
Om månadens otäckaste: Operation Garbo 1 ligger lite för nära verkligheten för att det ska kännas bra.

Hett i hyllan #503

Jag bara gissar nu, men jag tror inte jag är ensam om att ha en del böcker i hyllan som stått där i evinnerliga tider. Är det inte dags att de där, halvt, bortglömda böckerna får ta lite plats och synas? Jo, det tycker jag. Verkligen. Därför kommer de, en efter en, att dyka upp här varje torsdag under rubriken Hett i hyllan. Lite lagom tvetydigt, eller hur? Vad har du för dolda skatter i hyllan?

Det andra bokreainköpet, från slutet av februari 2023, som fortfarande är oläst.

John Grisham och jag går ju way-back och hans böcker köps in automatiskt. Vindarna på Camino Island var inget undantag.

Ända sedan jag läste min första Grisham, Firman, 1994 så har jag varit ett fan. Tyvärr, eller vad man ska säga, så är han osannolikt produktiv och jag hinner helt enkelt inte med i hans takt. Den här boken är i alla fall andra delen i Camino-serien och jag har inte ens läst den första. Jag får nog snart ta tag i hans olästa, innan det blir ett fullt dussin. Han är faktiskt snart kvalificerad till Vi möts igen-utmaningen.

Så här står det på baksidan:

Det är stormvindar utanför Floridas kust och befolkningen på Camino Island försöker i hast förbereda en evakuering från ön. Bruce Cable vägrar att överge sin älskade bokhandel och ser med förskräckelse hur ovädret slår till. Förödelsen blir enorm, bebyggelse och natur befinner sig i katastrofläge, vägarna är ofarbara, hem är förstörda och människor skadade. Sorgligt nog hittas Cables vän, författaren Nelson Kerr, avliden. Men det är något märkligt med Kerrs död, dog han verkligen i stormen?

Om du också vill vara med och visa upp dina böcker, antingen heta hyllvärmare eller heta av någon annan anledning, så lägg gärna in en länk här nedanför. Då hittar jag dig mycket lättare.

Bok: En äkta man av Dennis Lehane

Författare: Dennis Lehane
Titel: En äkta man
Genre: Thriller
Antal sidor: 427
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: Since we fell
Översättare: Johan Nilsson
Serie: -
Förlag: Albert Bonniers Förlag
Utgivningsår: (original) 2017 (min) 2018
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 13 mars 2025




Första meningen: En tisdag i maj, i sitt trettiofemte levnadsår, sköt Rachel ihjäl sin man.

Baksidetext
Efter att ha fått ett sammanbrott i direktsändning har tevejournalisten Rachel Childs stängt in sig i sin lägenhet. Hon är fången bakom sina egna psykologiska och sociala spärrar och hon plågas av händelser i sitt förflutna. När Rachel av en slump träffar Brian och blir hals över huvud förälskad verkar det först som att han ska lyckas dra henne ut ur hennes skal. Men efter deras bröllop börjar Brian bete sig allt mer underligt. Ett slumpartat möte en regnig eftermiddag får Rachels världsbild att rasa samman. Är Rachel bara paranoid, kanske på gränsen till galenskap, eller är allt hon trodde var sant en lögn?

Min kommentar
Dennis Lehane var under många år en stor favorit och jag slukade hans böcker. Egentligen tills jag läste de två senare delarna i serien om Joe Coughlin, men det är en annan historia. Som så många andra favoritförfattare så tappade jag bort honom, även om jag fortsatte att köpa hans böcker (de har dock inte varit så många de senaste åren). I år tog jag med hans En äkta man i min Vi möts igen-utmaning.

Jag visste inte alls vad jag hade att förvänta mig, men jag blev lite förvirrad i början. Boken är uppdelad i tre olika delar och de är i sanning olika. Första delen är som ett familjedrama, den andra är nästan åt romance-hållet och den tredje är en thriller. Tre böcker i en, alltså! De två första delarna liknar inte direkt de andra historier som Lehane har skrivit, men jag var aldrig orolig. Jag undrade bara vart det skulle ta vägen. För att det skulle ta vägen någonstans tvekade jag aldrig om.

Berättelsen om Rachel börjar med en prolog, som kronologiskt sker ungefär i mitten av boken. Och ja, jag älskar de första meningarna (som man kan hitta här). De sätter tonen för hela boken. Startsträckan är väldigt lång, dock inte att jämställa med tråkig, men tempot och spänningen ökar. Efter ett tag nästan för varje sida. Det är inte många författare som skulle klara att berätta en sådan här historia och samtidigt lyckas behålla mitt intresse genom hela boken.

Man kan egentligen inte säga så mycket om handlingen, då förstör man historien. Tycker jag. Det jag kan säga är att en bit in i boken så känns det som att man sitter och tittar på en olycka som är på väg att hända. Jag hade ingen aning om hur, när, vem, men jag var säker på att den skulle hända.

Den här berättelsen inte bara behöver, utan kräver, hela den långa uppbyggnaden. I ljuset av allt som hänt Rachel så är inte slutet osannolikt. Kanske inte helt realistiskt, men inte heller fullständigt otänkbart. Slutet öppnar för en fortsättning, men det funkar som slut-slut också. Jag är nöjd med det i alla fall.

En äkta man är lika finurlig som hans andra böcker, man är helt enkelt aldrig säker. På någonting. Jag är ju väldigt svag för det långsamma, vibrerande och olycksbådande, som jag får i de två första delarna. Sedan tar det fart, ordentligt. Filmatiseringen är tydligen i planeringsstadiet. Den vill jag hemskt gärna se.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

På Goodreads hade den 3,61 i genomsnitt (beräknat på 4 624 betyg).
Jag ger den 4,0.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Obehaglig
Detaljrik		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk
Lättsam		Mystisk		Berörande

Andra som bloggat om En äkta man: Kulturbloggen, Annikas litteratur- och kulturblogg och Boktaxen

Tisdagstrion: Lurendrejeri och skämt

Tisdag igen. Då är det som vanligt dags för Tisdagstrion som sköts av Robert på Mina skrivna ord

Veckans tema: Lurendrejeri och skämt

Men fy, vad svårt. Jag valde att, för det mesta, tolka skämt som "skämt". Annars hade den här trion inte varit möjlig.

1. Den fantastiska berättelsen om fakiren som fastnade i ett IKEA-skåp av Romain Puértolas är väl den enda som egentligen passar in som lurendrejeri. Men fel går det. Den handlar om Pugalendhi, en bluffande fakir från Rajasthan. Han har lurat sina grannar att samla ihop pengar för att han ska kunna åka till Paris och köpa Ikeas senaste innovation, spikmattesängen Svavelvikspik. Ja, det är så det börjar i alla fall.

2. Carrie av Stephen King innehåller väl ett av de mest kända "skämten". Det går förfärligt fel.

3. Levande begravd av Peter James är första delen om gnällspiken Roy Grace. Den börjar med att en blivande brudgum, som ett vansinnigt roligt svensexeskämt, blir levande begravd. Som tröst har han en flaska whisky och en walkie talkie. Problemet är bara att de enda som vet om att han ligger där kraschar med bilen på väg därifrån.