"Främlingen" av Diana Gabaldon

Genre: Fantasy
Antal sidor: 735
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: Outlander
Översättare: Sven Christer Swahn
Serie: Outlander 1
Förlag: Bra Böcker
Utgivningsår: (original) 1991 (min) 2009
Format: Pocket
Källa: Bokhyllan
Utläst: 7 januari 2015






Första meningen: Vid första anblicken var det ingen trolig plats för försvinnanden.

Baksidetext
Andra världskriget är över och Claire Randall och hennes man reser till Skottland för att lära känna varandra igen efter krigsårens påtvingade separation. Vid en utflykt till häxringen Craigh na Dun hemsöks Claire av magiska krafter - som ett viljelöst offer dras hon in i en klyfta i stenformationerna.

Tidsresan har börjat. Året är nu 1743. Claire är en främling i en oförsonlig tid. De skotska klanerna kämpar ett blodigt frihetskrig mot den engelska kungamakten. Claire misstänks vara engelsk spion och tas till fånga av klanen MacKenzie. Hon möter nu Jamie Fraser som blir hennes beskyddare och älskare. Mellan dem växer en passion som är starkare än tid och rum. Claire inser att Jamie är mannen hon väntat på i hela sitt liv. Med fruktan ser hon fram mot den stund då hon måste välja mellan honom och att återvända till sin egen tid...

Min kommentar
På bokrean 2012 valde jag böcker efter tjocklek och kom hem med Som ett eko av Diana Gabaldon. Senare upptäckte jag att den är sjunde delen i en serie. Eftersom jag är nästan sjuklig med att läsa serier i ordning så var jag ju tvungen att köpa första delen, Främlingen. Tyvärr hann jag inte läsa den och det senaste året har de här böckerna i stort sett hyllats sönder bland bokbloggarna. Då ville jag ju inte läsa den bara för det. Nu har jag till slut gett upp och tagit mig igenom den här tegelstenen.

Tagit mig igenom är verkligen rätt ordval i det här fallet. Det tog mig inte mindre än elva (11!) dagar att läsa ut den. Så lång tid har jag inte ägnat åt en bok på väldigt länge. Jag kan inte påstå att jag längtade efter att fortsätta läsningen, snarare tvärtom. Det tog emot varenda gång jag satte mig med den. Varför vet jag inte, men jag tror att det är en kombination av många saker. Först och främst så är det otroligt långsamt, nästan segt, förmodligen på grund av att allt är så osannolikt detaljerat beskrivet. För det mesta känner jag det som att allt står och stampar på samma plats. Förutom när det väl händer något. Då händer massor.

Vad jag önskar är att någon hade berättat för mig att detta är vad vi på 80-talet kallade tantsnusk. Då hade den typen av romaner en verklig storhetstid och jag läste mängder. Nu är jag bara less på det. Ett tag är det i stort sett en sexscen på varannan sida, fullständigt opåkallat. För att göra det än värre så beskrivs veritabla våldtäkter. Som, hör och häpna, Claire efter en stund njuter av. Och Claire våldtas/utsätts för våldtäktsförsök nästan ett löjligt antal gånger. Det får mig att fundera lite på vad Gabaldon egentligen har för fantasier. Tack och lov så är det riktiga tantsnusket bara tillfälligt och sedan blir det en mera normal nivå. Mot slutet kommer det dock ännu en scen som får mig att nästan gå i taket, det som händer i klostret blir bara fjantigt och oförståeligt.

Claire har ändå en hel del skinn på näsan och hennes anpassningsförmåga är formidabel. Tänk själv, här kastas hon tillbaka 200 år och acklimatiserar sig utan problem. Utan att en enda gång fråga sig själv vad hennes närvaro där eventuellt kan ställa till med i den tid hon kommer från. Jag hade varit väldigt orolig att jag skulle ställa till med något. I övrigt tycker jag boken helt och hållet följer mallen den stackars hjälplösa och lite korkade kvinnan blir räddad av den stora starka men ömsinta mannen.

En del saker kan jag inte låta bli att hänga upp mig på. Till slut förstår jag släktskapet mellan Jamie och MacKenzie-klanen, men ett tag var jag väldigt förvirrad. Jamie kallas både brorson och systerson och bröderna Dougal och Colum kallas både farbröder och morbröder. På engelska heter ju detta samma, men eftersom bara ett är rätt på svenska så bör man kanske hålla fast vid det. Jag funderar också lite över Claires fråga varför de tar sjövägen till Frankrike. Vilken väg hon menar att de skulle ha tagit övergår mitt förstånd. Inte satt väl de brittiska öarna och Europa ihop på 1700-talet? Eller menar hon flyg eller tunnel?

Boken är på tok för lång, ett par hundra sidor hade lätt kunnat ha tagits bort och jag kan inte för mitt liv begripa vad de andra sju (eller blir det åtta?) lika tjocka böckerna ska handla om. Än mindre om jag verkligen orkar läsa dem. Kanske borde jag helt enkelt se TV-serien. I stället.

Jag har skrivit om den här boken i En smakebit på søndag.

Boktipsets estimerade betyg var 4,2 (beräknat på 507 betyg).
På Goodreads hade den 4,15 i genomsnitt (beräknat på 333 135 betyg).
Jag ger den 3,5.

Boken är

Tråkig		Fantasirik
Rolig		Klurig
Trovärdig		Förutsägbar
Osannolik		Välskriven
Romantisk		Dåligt språk
Sorglig		För lång
Spännande		För kort

Andra som bloggat om Främlingen: C.R.M. Nilsson, Bokbrus och Romeo and Juliet.

Boken kan köpas på Adlibris och Bokus.