Bok: Vintervålnader av Kate Mosse

Författare: Kate Mosse
Titel: Vintervålnader
Genre: Thriller
Antal sidor: 233
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: The winter ghosts
Översättare: Sofia Boda
Serie: -
Förlag: Månpocket
Utgivningsår: (original) 2009 (min) 2011
Format: Pocket
Källa: Bokhyllan
Utläst: 28 mars 2025




Första meningen: Han gick som om han nyss återvänt till världen.

Baksidetext
Freddie Watsons bror försvinner i strid under första världskriget. Och även tio år senare plågas Freddie fortfarande av saknad och sorg. Han ger sig iväg på resa i franska Pyrenéerna. En plötslig snöstorm för honom omtumlad och medtagen till den ödsliga byn Nulle, där det samma kväll hålls en fest. Freddie träffar den vackra Fabrissa, som han får en intuitiv kontakt med. För första gången förmår han på allvar berätta sin historia, för henne och för sig själv. Dagen därpå visar det sig att ingen i byn sett varken Freddie eller Fabrissa på festen ...

Min kommentar
Innan jag hade läst min första Kate Mosse (jag hade en tegelsten redo i hyllan) så var jag med på ett julklappsbyte i bokbloggosfären. I det paket jag fick så låg Vintervålnader. Detta var 2011 ... Sedan dess så har jag läst två tegelstenar av den här författaren och de har avskräckt från vidare läsning. Minst sagt. I slutet av mar så var det fortfarande en hel del månad kvar och inga inplanerade böcker. Då kände jag att det var dags.

Det är omöjligt för mig att inte ta upp elefanten i rummet i den här boken. Det här med tillbakablickar och återberättelser ... Här är det en man, Freddie, som återberättar en historia för en antikvariathandlare. I den här återberättelsen ingår en annan återberättelse, som en kvinna, Fabrissa, berättar för Freddie. Det här är inte ett grepp som fungerar för mig. Då har jag ändå inte gått in på detaljnivån i de här återberättelserna. Den är fullständigt absurd. Om någon berättade något för mig på det här sättet så hade jag antingen gått därifrån eller avbrutit dem och bett dem komma till saken.

Första halvan var osannolikt trist. Jag var på gränsen (eller strax över) till uttråkad i början. I stort sett ingenting händer utan det är mest en massa oviktiga och ointressanta detaljer. Som upprepas i det oändliga. När den självömkande gnällspiken till huvudperson kommer till den lilla byn så blev det en markant förbättring. Här dyker det upp en ingrediens som jag är väldigt svag för, har jag märkt. Det är den, i den andra halvan, som räddar upp det hela lite.

Jag är osäker på om det var meningen att man inte skulle förstå vem och vad, men om det var det så misslyckades författaren kapitalt. Det var inget mysterium alls. Om inte annat så avslöjar ju titeln en del.

Man kan nog kalla Vintervålnader för en omständligt berättad spökhistoria, men det är inte spökena som är kusliga. Den intressanta delen, den om katarernas historia, försvinner i all text. Det är egentligen först i efterordet som man får veta något matnyttigt om dem. Jag kände inte alls till det här folket så lite lärorikt var det.

På Goodreads hade den 3,49 i genomsnitt (beräknat på 15 854 betyg).
Jag ger den 3,0.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Obehaglig
Detaljrik		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk
Lättsam		Mystisk		Berörande

Andra som bloggat om Vintervålnader: Fiktiviteter, Annikas bokblogg och Marias bokliv