Bok: Fiendens fiende av Jan Guillou

Författare: Jan Guillou
Titel: Fiendens fiende
Genre: Thriller
Antal sidor: 484
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: Carl Hamilton 4
Förlag: Piratförlaget
Utgivningsår: (original) 1989 (min) 1989
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 14 februari 2026




Första meningen: Varje gång han försökte strypa en kvinna hade han misslyckats.

Baksidetext
I London lämnar en avhoppad sovjetisk agent med kodnamnet Tristan ut information om Sovjets infiltratörer i västerländernas säkerhetsorgan. Så långt brittiska MI5 kan kontrollera dem verkar uppgifterna stämma. Och Tristan-rapporten innehåller också detaljer som berör Sveriges militära och civila säkerhetstjänst - detaljer som om de stämmer medför en allvarlig kris.

I Moskva får en av deltagarna i en svensk byggnadsdelegation syn på en man han aldrig i livet väntat sig att se just där. Han har sinnesnärvaro nog att fotografera mannen. Fotot och berättelsen om hur det togs blir ett svårt problem för försvarsstabens säkerhetsavdelning.

I Stockholm blir örlogskapten Carl Gustaf Gilbert Hamilton tagen för fortkörning av en kvinnlig polis. Senare tar han själv en inbrottstjuv på bar gärning i den hamiltonska lägenheten. Bägge de oväntade mötena visar sig dramatiskt påverka Carls framtid.

Detta är ett antal händelser vars eventuella inbördes samband länge är ytterst oklart, men som ger upphov till många spekulationer. Sedan Carl "lånats" av UD för ett ganska okonvetionellt diplomatiskt uppdrag i Libanon och sedan han återvänt från Moskva efter en kort och särpräglad karriär som militärattaché - och utfört den mest oerhörda order han dittills fått - tillstöter också några incidenter som förvärrar de svenska säkerhetsorganens kris: De blodiga mord på säkerhetskänslig personal som får pressen att tala om agentkrig ...

Min kommentar
Eftersom jag har läst några böcker i den här serien, lite godtyckligt, så kom turen till fjärde delen, Fiendens fiende, ganska snabbt. En bok som sambon hade med sig i boet, så den behövde jag inte söka med ljus och lykta efter när jag fick för mig att jag skulle läsa alla. Och den här boken liknar mer det jag befarade och kom ihåg från de tidigare delarna.

Boken består av tre olika delar, där varje del nästan hade kunnat vara en egen bok. Det är i stort sett tre olika historier, även om de har en gemensam tråd. Den första delen bestod mest av pajkastning åt alla håll och kanter, vilket blev både pinsamt och patetiskt. Den andra delen blev bättre och mer av en spionthriller och den tredje blev mycket, mycket mer action.

Det är inte jättemånga karaktärer, men för mig blir det nästan omöjligt att reda ut vem som jobbar var. Alla dessa hemska förkortningar (jag avskyr förkortningar) betyder absolut ingenting. De flesta blir som karikatyrer, när Guillous hat mot, specifikt SÄPO, når oanade höjder. Det lyser igenom överallt och det gör även politikerföraktet. I stort sett alla andra människor är idioter, såvida de inte tycker exakt som Guillou. Som ju givetvis tycker rätt. En mer nyanserad bild hade nog fått mig att tycka bättre om historien.

Übermensch Hamilton får plötsligt en mjuk och osäker sida. Eller det är nog meningen att man ska tycka det, men det han gör mot den fullständigt oskyldiga ryska kvinnan motsäger liksom allt. Däremot så kan jag förstå om han har lite samvetskval. Säkert är det trovärdigt att fundera på vem man är och vad man gör när man har det yrket. Kanske dock inte riktigt på det här viset. Det är något med honom som skaver rejält. Jag misstänker att Guillou skriver sin pojkdröm.

Här raljeras det, med rätta, över den svenska naiviteten som väl är ungefär lika illa i dag. Vi verkar ha svårt att föreställa oss att någon gör elaka saker och utnyttjar svagheter och säkerhetsbrister. Bara för att de kan. KU-förhöret illustrerar det på ett ganska tydligt sätt, men det blir så mycket att det bara är smått löjligt.

Språket är så otroligt tillkrånglat vid vissa tillfällen, speciellt när raljerandet slår i taket. Ibland blir det också riktigt svårt att hänga med i vilken "han" som avses. Kvinnosynen här är ohygglig, men det var väl den som gällde i slutet av 80-talet. Det som stör mig allra mest är två kvinnliga poliser som hela tiden kallas för "flickor". Dessutom fnittrar de oavbrutet när de pratar med en stilig man. Jag har svårt att komma ihåg att det var så, ens på 80-talet.

En kul grej är att jag känner igen tunnelbanestationer i Moskva, en stad jag aldrig har besökt. Flertalet av de som Hamilton är på nämns i Metro 2033. Det var ganska oväntat att nästan känna sig som hemma där.

I min ungdom läste jag massor av Nick Carter-böcker, som jag älskade då. Fiendens fiende har ungefär samma djup och samma kvinnosyn. Jag klarar inte riktigt förlöjligandet av vissa myndigheter och politiker. Det blir för mycket av Guillous egna åsikter som lyser igenom. Jag kan riktigt höra hans nedlåtande tonfall.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

På Goodreads hade den 3,71 i genomsnitt (beräknat på 842 betyg).
Jag ger den 3,0.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Obehaglig
Detaljrik		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk
Lättsam		Mystisk		Berörande

Andra som bloggat om Fiendens fiende: Fröken Christina