Bok: Isgudarna av Mons Kallentoft

Författare: Mons Kallentoft
Titel: Isgudarna
Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 314
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: Malin Fors 15
Förlag: Bokförlaget Forum
Utgivningsår: (original) 2024 (min) 2024
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 30 oktober 2025




Första meningen: Malin stirrar in i flaskorna bakom bartendern på Hamlet.

Baksidetext
Det är bitande vinter i Linköping. Människor hukar under höjda räntor och skenade priser och våldet ligger nära ytan. Så hittas en framgångsrik livsmedelshandlare brutalt mördad i ett exklusivt sommarstugeområde. Malin Fors och kollegorna på våldsroteln tar sig an fallet. Har handlaren fallit offer för en familjefejd eller är det aktivister som mördat honom för politiska poäng? Finns mordgåtans svar någon helt annanstans? Malin kastas djupt in i en värld där pengar och begär inte vet några gränser samtidigt som det sker stora förändringar i hennes liv. Dottern Tove har flyttat hem och öppnat ett härbärge, och Malins kärleksrelation krackelerar. Allteftersom utredningen går framåt dras snaran åt om staden, dess invånare och om Malin själv.

Min kommentar
Inte många serier klarar att fortsätta längre än tio delar och jag kan kanske tycka att både författare och jag borde bli bättre på att avsluta i tid. Serien om den alkoholiserade polisen Malin Fors har gått på tomgång i några böcker nu, men av olika anledningar så är jag usel på att avsluta innan det är slut. Jag trodde faktiskt att förra boken kanske var den sista, eftersom Isgudarna, den femtonde delen, lät vänta på sig i 2,5 år.

Mitt allra största problem med den här boken (och även de två innan denna) är att Kallentofts åsikter/agenda inte bara lyser igenom nu. De tar över hela boken. Hans avsky mot rika har nu gått över till ilska och ren missunnsamhet. Något av det mest osympatiska jag vet i en person. Jag är onekligen ganska less på att få det nedskyfflat i halsen i bok efter bok.

Det mesta är annars samma likadant. Alla går och grunnar på (ältar) sitt. Alla hatar rika. Alla rika är samvetslösa svin. Och Malin tänker på sprit och sex. Och lite Tove också.

Malin är, helt ärligt, en ganska tråkig karaktär. I betydelsen att jag vet exakt vad hon ska tänka och göra. Inga överraskningar här. Hon verkar vara helt oförmögen till lycka. Kallentoft påminner lite om mig när jag spelade Sims och jag blev less på dem. Då blev jag alltid elak och började plåga mina simmar. Bara för att jag kunde. Vilket ju inte heller var speciellt kul så jag slutade spela det. Kanske borde även den här serien få ett slut. Snart.

Utöver att spy sin galla över rika så är det förvisso inte speciellt mycket utrymme kvar för själva historien. En lite mer nyanserad (och trovärdig) bild hade eventuellt fått mig att tycka bättre om boken. Ibland bränner det till men det är alldeles för sällan och för kort.

Tyvärr så är det väldigt många stavfel/saknade ord/felaktiga ord i texten och det ger ett, minst sagt, slarvigt intryck.

Isgudarna är en ganska tunn bok, både bokstavligt och bildligt, och mycket snabbläst. Det känns lite som att både Kallentoft och jag upprepar oss, det är samma sak i/om varenda bok. Om jag hade varit bättre på att göra slut med serier jag följer så skulle denna stå ganska högt upp på listan.

På Goodreads hade den 3,33 i genomsnitt (beräknat på 168 betyg).
Jag ger den 3,0.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Obehaglig
Detaljrik		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk
Lättsam		Mystisk		Berörande

Andra som bloggat om Isgudarna: Tofflan, Read with Amila och DAST Magazine