Film: The Intern

Titel: The Intern
Originaltitel: The Intern
Genre: Komedi
Regissör: Nancy Meyers
Manus: Nancy Meyers
Skådespelare: Robert De Niro, Anne Hathaway, Rene Russo, Anders Holm, Zack Pearlman
Utgivningsår: 2015
Produktionsland: USA
Längd: 116 min
Serie: -
Såg den på DVD 20 maj 2016





Handling
Den 70-åriga änklingen Ben har tröttnat på livet som pensionär och ger sig in i leken igen genom en praktikplats på en nätbutik för mode som drivs av karriäristan Jules.

Min kommentar
Strax före jul så skrev Zelly om den här filmen på sin blogg. En film jag helt hade missat, vilket i sig är konstigt eftersom jag gillar både De Niro och Hathaway. Alltså köpte jag den vid nästa beställning på det stora internetvaruhuset.

Jag tackar väldigt mycket för tipset för detta är en otroligt rolig film. Och tänkvärd. Jag skulle nästan vilja säga att detta är feelgood när den är som bäst. Dock får jag nog lägga in en brasklapp här och säga att det kan hända att den är roligare om man själv är bland de äldres skara. Det blir dråpligt när ungdomens fördomar mot gamla dras fram i ljuset och det är kul, varje gång, en av dem avslutar med "Kommer du ihåg?". Tyvärr verkar det ju vara många som har fått för sig att man är uttjänt redan vid 45. Och 70? Det ska vi inte tala om.

Personligen tycker jag att det är roligt att se en film som är tvärtom; kvinnan gör karriär och mannen är hemma med barnet. Tyvärr förstörs det lite genom den helt onödiga [spoiler]otrohetsaffären[/spoiler]. Och den helt fantastiska idén med att plocka in pensionärer som praktikanter får mig att drömma om att det vore sant. Helt enkelt en win-win.

Skådespelarna är bra och jag tycker att kemin mellan De Niro och Hathaway är klockren. Mina enda invändningar är castingen av Anders Holm, som spelar Hathaways man, han känns inte trovärdig på något sätt. Och kanske gick det lite väl snabbt att vinna över de misstrogna, men filmen kan ju inte vara hur lång som helst.

Filmen är förutsägbar, till en viss del, men jag kunde inte riktigt klura ut hur det skulle sluta. Upplösningen var väl inte direkt vad jag hade trott/hoppats på, men faktum är att det var mer trovärdigt så där. Tyvärr ligger nog filmen närmre sanningen än vad många vill tro.



Filmtipsets estimerade betyg var 4 (beräknat på 775 betyg).
På IMDb hade den 7,2 i genomsnitt (beräknat på 115 620 betyg).
Jag ger den 4,0.

Filmen är

Tråkig		Klurig
Rolig		Förutsägbar
Trovärdig		Snyggt foto
Osannolik		Spännande
Romantisk		För lång
Sorglig		För kort

Filmen kan köpas på cdon och discshop.

En smakebit på søndag: Döda talar inte

En smakebit på søndag är ett stående inslag på den norska bokbloggen Flukten från virkeligheten. Varje vecka väljer vi ett stycke i boken vi läser och delar med oss av det. Ett spännande sätt att få veta vad andra läser.

Så, nu är nästan alla kalasen i det här klustret avklarade för den här gången, det är bara Mors dag kvar i dag sedan är det lugnt i någon månad. Inte förrän i augusti är det dags för ett födelsedagsrace igen, men då är det tack och lov inte alls så många på en gång. Nu kommer i stället sommaren och det brukar betyda mindre läsning för min del, det ska ju hinnas med så mycket annat. Vi får se hur det blir i år.

Just nu läser jag Döda talar inte (Tell no tales) av Eva Dolan, en bok jag verkligen har sett fram emot. Det är andra delen i serien om poliserna Zigic och Ferreira, som jobbar på hatbrottsenheten i Peterborough, England. Jag hade lite problem att välja ut ett bra stycke som samtidigt inte var för avslöjande, men till slut fastnade jag för en bit alldeles i början, där allt liksom tar fart.

Min smakebit är från sida 11.

På avstånd överröstades trafikbullret av biltutor och en motor växlade upp med ett ilsket brummande när en vit Volvo körde mot rött, gasade uppför Lincoln Road och tog en plötslig omväg runt en cyklist. Sofia stelnade till när halvljuset svepte över trottoaren och hon såg Jelena i silhuett med ryggen mot bilen och telefonen mot örat. Sofia öppnade munnen för att skrika men fick inte fram ett ljud. Sedan hörde hon en smäll och någonting träffade henne hårt och världen blev svart när hon slog huvudet i marken.

"Du går inte ensam" av Mari Jungstedt

Författare: Mari Jungstedt
Titel: Du går inte ensam
Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 307
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: Anders Knutas 11
Förlag: Albert Bonniers Förlag
Utgivningsår: (original) 2013 (min) 2013
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 13 maj 2016




Första meningen: Ett trevande dagsljus letade sig in genom de höga kyrkfönstren.

Baksidetext
En sensommarvarm septembermorgon försvinner den tvååriga Andrea Eliasson från en skönhetssalong i Visby där hennes mamma arbetar. Ingen av de förbipasserande på den stillsamma kullerstensgatan intill Visby ringmur har sett vem eller vilka som förde iväg henne.

När så ännu ett barn försvinner från den årliga höstmarknaden i Hemse intensifieras polisjakten. Bara några veckor senare hittas en kvinna mördad i vassen vid det djupa och ensliga Lojsta träsk. Undersökningen leds av poliskommissarie Karin Jacobsson som får hjälp av den halvtidssjukskrivne Anders Knutas. Mitt i den hektiska utredningen kämpar de för sin kärlek.

Någonstans i det annalkande höstmörkret gömmer sig en mördare. Och en barnarövare. Är det en och samma person?

Min kommentar
Elfte delen i serien om Knutas känns som en typisk mellanbok och jag blir rejält besviken. Det är så tråkigt när en serie bara fortsätter och fortsätter, trots att det inte finns mer att berätta.

Det tar inte speciellt lång tid innan jag har listat ut hur allt ligger till. Deckargåtan är ovanligt förutsägbar, till och med för att vara Jungstedt. Det finns ju böcker som, trots att man klurat ut lösningen, är spännande ändå. Det gäller tyvärr inte den här boken. Oftast känns det fantasilöst, krystat och inte riktigt genomarbetat. Till exempel så dyker det upp gamla bekanta, helt utan anledning och utan att driva berättelsen framåt (Johans telefonsamtal till Knutas, vad i hela friden skulle det vara bra för?). Och helt seriöst, det där Petrov-fallet borde ha avslutats för flera böcker sedan. Jag är hjärtligt less på det.

I den här boken så är det Karin som har fokus, det är hon som har hand om utredningen. Knutas själv har drabbats av en depression så han trycker, för det mesta, i sommarstugan och tycker synd om sig själv. Att han och Karin efter sju sorger och åtta bedrövelser äntligen har fått till det hjälper inte alls. Hela den här kärlekshistorien känns för övrigt väldigt smörig och jag blir nästan illa berörd av hur den beskrivs.

För att vara en bok som handlar om barn som försvinner så berör den förvånansvärt lite. Jag tillåts aldrig känna något utan slussas snabbt vidare till nästa klipp. Om jag inte redan hade känt flertalet av de förekommande karaktärerna så skulle jag nog ha tyckt att de kändes som pappfigurer.

Slutet... ja, jag vet inte riktigt vad jag ska säga om det. Förutom att det känns lite som att hela boken är en krystad historia för att komma fram till den så kallade cliffhangern.

Boken är extremt snabbläst, det tar bara några timmar att ta sig igenom den. Kapitlen är korta och det är väldigt lite text på varje sida. Trots de korta kapitlen så är inte tempot högt, i alla fall inte om man med tempo menar action. Lättläst är den också och det gäller även själva deckargåtan. Historien är märkligt tunn, nästan helt utan substans. Detta hade kunnat bli en riktigt bra novell, mer räcker egentligen inte innehållet till.

Nej, jag blir besviken. Jag vet att Mari Jungstedt kan bättre än så här. Kanske är det verkligen dags att låta den här serien lägga sig till ro, det finns inte mer att hämta här.

Boktipsets estimerade betyg var 2,9 och genomsnittet 3,16 (beräknat på 389 betyg).
På Goodreads hade den 3,07 i genomsnitt (beräknat på 203 betyg).
Jag ger den 3,0

Boken är

Tråkig		Fantasirik
Rolig		Klurig
Trovärdig		Förutsägbar
Osannolik		Välskriven
Romantisk		Dåligt språk
Sorglig		För lång
Spännande		För kort

Andra som bloggat om Du går inte ensam: Lotten, Bokmamma och Kultur och tro.

Boken kan köpas på Adlibris, Bokus och cdon.

Resultatet av ett litet bokbyte

För någon vecka sedan så vann jag ju Springpojken (Gabriella Ullberg Westin) i en utlottning hos Lotten. Det visade sig ju vara andra delen i en serie (Morden i Hudiksvall).

Jag nämnde detta på Instagram, men tänkte att jag ju faktiskt kunde låna första delen som e-bok eller liknande. Det visade sig dock att @hannmat, även känd som Books ABC, hade Ensamfjäril liggandes hemma. Så vi bytte helt enkelt böcker. En lysande idé och så smidigt!

Bokbloggsjerka 27 – 30 maj

Fredag igen och det känns så bra att kunna säga att det som vanligt är dags för Annikas bokbloggsjerka.

Veckans frågan: Temat för veckans fråga är med andra ord musik i kombination med böcker. Har en av dina favoritartister utkommit med en bok som du tycker att vi ska läsa? (För mitt vidkommande är jag ruskigt nyfiken på boken om Paul Stanley från Kiss). Kan du ge exempel på en bok som har en stark koppling till din favoritgenre? Envisas en av dina favoritförfattare med att "spela" musik i böckerna som du absolut inte gillar? Eller...?

Det här svaret skulle nog kunna bli hur långt som helst... och då är ändå inte biografier och liknande en favoritgenre.

Mitt självklara svar på första ledet i frågan måste ju bli Per Gessles bok Att vara Per Gessle. Nu är det ju inte han som har skrivit den, men ändå och undertiteln är faktiskt En auktoriserad biografi av Sven Lindström. Per Gessle har varit en stor favorit ända sedan slutet av 70-talet och Gyllene Tider. Redan då kallade jag honom för ett geni... Man kan också läsa boken som heter Gyllene Tider och är skriven av Jan-Owe Wikström.

En annan favorit jag haft, också sedan slutet av 70-talet, är Magnus Uggla. För några år sedan (2008) släpptes hans bok Jag hade en gång en blogg, som tja, är inlägg från hans blogg.

Om jag ska ta ett lite nyare exempel så blir det en bok som jag inte har läst, men som jag har kikat på till och från; Andreas Lundstedts Mitt positiva liv. Andreas Lundstedt har inte hängt med riktigt så länge som herrarna här ovanför, men faktiskt sedan 1996 när han var med i Melodifestivalen med låten Driver dagg faller regn. En låt som bara jag gillade, verkar det som.


Då hoppar vi vidare till andra ledet i frågan och här har jag faktiskt också en liten favorit. Nämligen De ensamma pojkarna av Mats Olsson. Boken har faktiskt till och med ett eget soundtrack, gjort av *trumvirvel* Per Gessle och Nisse Hellberg. Riktigt bra båda två. I alla fall var de det för tjugo år sedan.


Tredje ledet i frågan vet jag att jag också har exempel på, men just nu står det helt still och jag kan inte för mitt liv komma på vem det är som älskar att lyssna på jazz.