Hett i hyllan #288

Jag bara gissar nu, men jag tror inte jag är ensam om att ha en del böcker i hyllan som stått där i evinnerliga tider. Är det inte dags att de där, halvt, bortglömda böckerna får ta lite plats och synas? Jo, det tycker jag. Verkligen. Därför kommer de, en efter en, att dyka upp här varje torsdag under rubriken Hett i hyllan. Lite lagom tvetydigt, eller hur? Vad har du för dolda skatter i hyllan?

Vi är fortfarande i maj 2017.

Mannen som vände insidan ut av Fred Vargas är andra delen i serien om kommissarie Adamsberg.

Detta är alltså en fransk deckarserie och jag fortsätter ju att envist hävda att franskt inte är för mig. Ibland stämmer det. Ibland inte. I alla fall... Sommaren 2013 köpte jag det som är tredje delen i den här serien och så kan man ju inte ha det. 2016 lyckades jag få första delen, som är läst (och ja, jag gillade den). Alltså föll det ju sig naturligt att skaffa även andra delen. Som då fortfarande är oläst. Nu går mina tankar i den riktningen att man kanske borde ha med den här serien i sin Finish That Series-utmaning...

Det verkar dock finnas så många som elva böcker, men det är inte det som gör att det känns som ett dödsdömt projekt. Gissa vad? Alla delar är inte översatta! Underligt nog så verkar inte fjärde delen finnas på svenska (ännu underligare är att den inte ens räknas med), men sedan finns alla fram till och med den nionde boken. Helt ärligt så är det ganska rörigt där och jag är nog inte människa att reda ut det.

Så här står det på baksidan:

Camille Forestier har lämnat Paris och livet med kommissarie Adamsberg för en fridsammare tillvaro i de franska alperna. Under sommaren blir alltfler får rivna och spåren pekar på en ensam, ovanligt stor varg. Snart hittas en kvinna mördad på samma sätt och skräcken sprider sig i alpbyarna. När slumrande myter om varulvar väcks till liv och driver man ur huse beger sig kommissarie Adamsberg dit i hopp om att komma både Camille och sanningen närmare.

Om du också vill vara med och visa upp dina böcker, antingen heta hyllvärmare eller heta av någon annan anledning, så lägg gärna in en länk här nedanför. Då hittar jag dig mycket lättare.

"Blodig januari" av Alan Parks

Författare: Alan Parks
Titel: Blodig januari
Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 351
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: Bloody January
Översättare: Gabriel Setterborg
Serie: Harry McCoy
Förlag: Modernista
Utgivningsår: (original) 2017 (min) 2018
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 20 januari 2021




Första meningen: Det blev en av dessa utredningar som poliser kunde peka på som vattendelare i sina karriärer.

Baksidetext
När en tonårspojke skjuter ihjäl en ung kvinna mitt på en trafikerad gata i Glasgow och sedan tar livet av sig är kommissarie Harry McCoy säker på en sak: Det var ingen slumpmässig våldshandling.

Tillsammans med sin nya partner använder sig McCoy av sitt nätverk i Glasgows undre värld för att driva utredningen framåt, men snart stöter han ihop med ett hemligt sällskap som leds av stadens rikaste invånare: familjen Dunlop.

McCoys chef vill inte att han utreder dem. Dunlop-familjen verkar vara omöjliga att komma åt. Men McCoy har andra idéer...

Min kommentar
Böcker från/som utspelar sig i Skottland står av någon anledning väldigt högt i kurs hos mig. Dessvärre är det inte alltid de funkar. Blodig januari blev jag väldigt nyfiken på när jag såg den och en vacker dag så dök den upp här hemma på hallmattan. Det var ett tag sedan nu, men nu är den äntligen läst och vad passar bättre än att läsa den i januari.

Allt som kommer från Skottland (och specifikt Glasgow) är tydligen mörkt och skitigt. Här är det ännu värre... allt är liksom värsta möjliga. Till och med vädret. Hopplösheten är monumental. Frågan är hur någon överhuvudtaget orkar. Det bästa alternativet verkar vara att bara ge upp. För mig blir det alldeles för många ytterligheter.

Det finns en del trevliga tidsmarkörer också, som till exempel Sweet, Marc Bolan, Rod Stewart, Chirpy Chirpy Cheep Cheep, men för det mesta så är det deprimerande. Var poliserna verkligen så här på 70-talet? Jag hoppas inte det. Här spenderar de i alla fall mer tid på puben än löser mord. När de inte är snorfulla så är de höga som hus. Gärna både och. Vår så kallade hjälte är inget undantag. Han har dessutom affärer med kriminella och en "flickvän" som är prostituerad. Poliserna känns som karikatyrer av sig själva och allt är genomsyrat av klyschor och schabloner. Boken får mig att tänka på filmen Sin City. Som jag inte gillade.

McCoy, antihjälten, har trots allt ett visst rättspatos och integritet. Problemet är bara att han inte använder dem. Eller snarare är det så att olika omständigheter hindrar honom från att använda dem. Dubbelmoral verkar han vara utrustad med också och tydligen gäller andra gränser för hans kollegor än vad han har satt upp för sig själv. Bland annat så blir han rejält arg på en kollega som i stort sett gör samma sak som han själv. Det handlar bara om olika grader i helvetet. Jag tycker ändå att det hade varit kul med en polis som inte är korrumperad, inte super/tar droger, inte går till prostituerade och inte hänger med tungt kriminella.

Till och med språket är hårdkokt, vilket väl egentligen är tur för nu passar det ihop i alla fall. Till och med de liknelser som förekommer är hårdkokta, som till exempel "ett ansikte lika långt som en regnig helg". Det livar onekligen upp. Historien drivs framåt på ett effektivt sätt.

Det finns ändå en hel del utredning här, det gillar jag och jag är glad att det hinns med mellan alla pubrundor och baksmällor. Däremot så är jag så osannolikt less på dessa supermänniskor som blir slagna, sparkade, skurna och så vidare, men på nästa sida så står de upp ändå.

Blodig januari är rejält hårdkokt och innehåller allt som en hårdkokt deckare ska innehålla. Om jag ska läsa andra delen? Ja, kanske, men i så fall inte för McCoy. Jag sätter mitt hopp till Wattie.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

På Goodreads hade den 3,90 i genomsnitt (beräknat på 1 301 betyg).
Jag ger den 3,5.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Intetsägande
Ordbajsig		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk

Andra som bloggat om Blodig januari: Lottens bokblogg, Kapprakt och En trave böcker.

Tisdagstrion: Biblioterapi

Tisdag igen. Då är det som vanligt dags för Tisdagstrion som sköts av Ugglan & Boken.

Veckans tema: Biblioterapi (böcker som får mig att må bra).

Nej, men usch vad jobbigt... Det är nog inte speciellt ofta som jag läser böcker som får mig att må bra, men biblioterapi är ju faktiskt inte bara att må bra av det man läser. Det kan handla om annat också. Jag väljer att fokusera på "annat" och kollar i boken Den lilla bokhandeln i Paris av Nina George. Längst bak i boken finns Jean Perdus litterära akutapotek, därifrån plockar jag tre, som jag har läst. Inklusive Jean Perdus kommentarer.

1. Liftarens guide till galaxen av Douglas Adams. I höga doser verksamt mot sjuklig optimism samt humorbrist. För bastubadare med handduksskräck. Biverkningar: motvilja mot ägande, möjligtvis kroniskt morgonrockssyndrom.

2. 1984 av George Orwell. Mot godtrogenhet och försoffning. Tidigare huskur mot sjuklig optimism, bäst-före-datumet passerat.

3. Tom Sawyers äventyr av Mark Twain. För att övervinna vuxenångest och återupptäcka barnet i sig/en själv.

Film: Outside the wire (2021)

Titel: Outside the wire
Originaltitel: Outside the wire
Genre: Action
Regissör: Mikael Håfström
Manus: Rowan Athale, Rob Yescombe
Skådespelare: Anthony Mackie, Damson Idris, Enzo Cilenti, Emily Beecham, Michael Kelly
Utgivningsår: 2021
Produktionsland: USA
Längd: 114 min
Serie: -
Såg den på Netflix 15 januari 2021





Handling
Året är 2036. Ett blodigt inbördeskrig rasar i Östeuropa. Det finns fredsbevarande amerikanska trupper vid gränserna. Flera av dem är robotsoldater, så kallade gumpar. Bakom kulisserna styr den hänsynslösa krigsherren Victor Koval. In i detta kaos skickas en android med mycket mänskliga drag och en drönarpilot för att hitta något som kan ödelägga hela världen.

Min kommentar
Det kom ett mejl om en ny film på Netflix... Jag var ytterst tveksam, från början, Outside the wire lät som en historia jag har sett... hur många gånger som helst. Dock orkade jag inte fortsätta leta efter möjlig fredagsfilm så det fick bli den ändå. Lite hjälpt blev jag också av en recension som egentligen inte var speciellt positiv, men det stod att man kunde se den om man gillade teknik.

För mig blev första reaktionen att det var ett väldigt oamerikanskt manus, en väldigt tydlig och direkt kritik mot krig och specifikt amerikansk inblandning precis överallt där de inte borde vara. Att de i stället för att försöka bevara freden eldar på motsättningarna. Kanske beror det på hur man själv väljer att se filmen.

De få (två, egentligen) karaktärer som finns är väldigt tydliga. Eller kanske är det egentligen bara en karaktär, den ene är ju inte mänsklig. Väldigt snabbt och effektivt etableras exakt vilken typ av människa Harp är. Han sitter och äter snacks när han övervakar en kritisk situation. Som om han var på bio och inte tittade på något som faktiskt hände, just där och då.

Förutom det där med fräck teknik och en scen där Leo kastar sig genom båda sidorutorna på en bil (har jag banne mig aldrig sett tidigare!) så är filmen inte jätteoriginell. Vilket den alls inte behöver vara. Om man ska jämföra med mat så kan en enkel, vällagad maträtt klå en innovativ och nyskapande med hur mycket som helst. Detsamma gäller film och den här är enkel och vällagad. Det är aldrig tråkigt och det finns en hel del roliga replikskiften.

Filmen tappar lite mot slutet, men i stort sett så är den ännu ett inlägg mot artificiell intelligens i situationer där den behöver interagera med människor. Kanske är det därför som jag ändå gillar den och sätter ett högre betyg.

Outside the wire är inte speciellt mycket sci-fi, utan betydligt mer action och då väldigt solid sådan. Nästan två timmars gedigen underhållning.



På Letterboxd hade den 2,4 i genomsnitt (beräknat på 1 298 betyg).
På IMDb hade den 5,3 i genomsnitt (beräknat på 2 483 betyg).
Jag ger den 4,0.

Filmen är

Spännande		Tråkig
Klurig		Förutsägbar
Trovärdig		Osannolik
Snyggt foto		Rolig
Romantisk		För lång
Sorglig		För kort
Fartfylld		Långsam

Smakebit på søndag: Tango för vilsna själar

En smakebit på søndag är ett stående inslag bland bokbloggare som växelvis "drivs" av de norska bokbloggarna Flukten fra virkeligheten och Betraktninger. Varje vecka väljer vi ett stycke i boken vi läser och delar med oss av det. Ett spännande sätt att få veta vad andra läser.

Otroligt nog så är det fortfarande vinter i Skåne, den har nu varat i ungefär två veckor tror jag. Det är fortfarande sol, men tyvärr fortfarande även vind. Inte lika mycket som innan, men tillräckligt för att det ska bli riktigt kallt. Vintervädret verkar hålla i sig i några dagar till, sedan kanske det blir vår här nere i söder...

Det är dags för ännu en feelgood och äntligen ska jag läsa en Lucy Dillon igen. Jag har bara läst en av henne tidigare och den var så bra att jag genast köpte fyra till. Som har blivit stående olästa, men nu så är det i alla fall dags för Tango för vilsna själar.

Min smakebit är från början av boken:

Angelica Andrews, vinnare av Brittiska öppna mästerskapet i tiodans 1974 och 1976-78, samt brittisk mästare 1977 och finalist i europamästerskapet i tiodans flera gånger än hon kunde minnas, var inte van att handskas med rostiga nycklar och lås.
    Även utan pärlbroderad dansklänning och Kleopatra-eyeliner var Angelica inte den sortens kvinna som behövde öppna dörrar på egen hand. För det mesta skyndade en man fram och höll upp den så att hon kunde segla igenom. Men i dag fanns det ingen man till hands och nyckeln hon kämpade med skulle inte bara låsa upp en gammal avflagnad dörr utan också dörren till hela hennes svartvita barndom, tiden innan hon kunde dansa, innan hon blev vacker, långt innan hon blev Angelica.