Tisdag igen. Då är det som vanligt dags för Tisdagstrion som sköts av Ugglan & Boken.
Veckans tema: Svenska deckarfavoriter
Ett besvärligt tema, både att tolka och välja ut. Svenska deckare är ju en favorit rent generellt. Till att börja med ... ska man välja bok eller författare? Det var nog den tuffaste knuten att lösa upp, men jag bestämde mig helt fräckt för att välja författare. Man skulle kunna tycka att Mattias Edvardsson borde kvala in här, men jag anser, fortfarande, att han inte skriver deckare. Hans böcker är mycket mer än så. Nåväl, efter mycket stötande och blötande så blev det de här tre.
1. Åsa Larsson har skrivit fantastiska böcker om kammaråklagare Rebecka Martinsson som utspelar sig i norraste norr. Eller egentligen så är serien slut nu efter sex böcker (den sista har jag inte läst än). De får mig alltid att ögonblickligen vilja packa min väska och åka dit.
2. Kristina Ohlsson har ett i det närmaste fantastiskt track record vad gäller betygen jag satt på hennes böcker. Hon har skrivit annat än deckare också, som är minst lika bra.
3. Ann Rosman har skrivit en riktigt bra serie om polisen Karin Adler, som håller till runt Marstrand. Hennes böcker innehåller alltid ett historiskt brott också och det är den biten som faktiskt brukar vara den allra bästa.
Titel: Allt eller inget Originaltitel: The full monty Genre: Dramakomedi Skapad av: Simon Beaufoy, Alice Nutter TV-bolag: Hulu Skådespelare: Robert Carlyle, Mark Addy, Paul Barber, Miles Jupp, Steve Huison Premiär: 2023-06-14 Produktionsland: Storbritannien, USA Antal avsnitt: 8 Avsnittslängd: ca 50 min Såg den på Disney+ juni 2023
Handling
Allt eller inget-gänget är tillbaka efter 25 år och byter scenkostymerna mot hundnappning, tävlingsduvor och ett mycket okonventionellt gisslandrama. Gaz må vara äldre, men han är inte visare. Och hans bästa vän Dave vägrar att gå med på hans upptåg längre. Men när det sker en tragedi måste hela gänget samarbeta för ett gemensamt syfte: att hedra en gammal vän.
Min kommentar
1997 var året då filmen Allt eller inget kom som en fräsch fläkt. Jag älskade den och har sett den mer än en gång. När jag såg att de gjort en TV-serie med samma karaktärer, fast 26 år senare, så visste jag med en gång att jag ville se den. Efter att ha blivit smått deprimerade av förra serien vi såg så tyckte vi att denna kunde liva upp oss lite.
När vi började titta så kom jag på att man kanske borde ha sett om filmen innan man såg serien. Ifall man hade glömt något. Nu blev det ju inte så, men det gick nog bra ändå. Men förvänta dig ingen komedi, för det tycker jag inte att det är. Inte bara i alla fall. Oftast är det ganska dystert och ibland tragiskt på riktigt, men då kommer det nästan alltid en förlösande replik som tar udden av det sorgliga. Det som är roligt är det på det där oemotståndliga brittiska, torra sättet.
Här är det både otrohet, dödsfall, ensamhet, utsatthet, arbetslöshet, fördomar ... ja, allt som typ finns i livet. Det blir på något sätt både hackat och malet när vi följer alla de gamla karaktärerna för det finns ingen gemensam historia/tråd utan bara många, många små. Det gör att det varken finns mening eller mål. Det sparkas åt alla håll och kanter, samtidigt, vilket gör att budskapet försvinner i mängden. Det blir inte lika skarpt.
Inte mycket har förändrats till det bättre i samhället på 26 år. Det har snarare blivit värre. Behållningen är i alla fall dessa fantastiska gubbar, som har blivit äldre men inte klokare. Och deras vänskap genom livet, genom vått och torrt. Trots att de ibland blir ovänner så finns de där för varandra när allt går åt skogen. För det gör det ju.
Allt eller inget är inte i närheten av lika bra som filmen och är inte en helt nödvändig uppföljare, eller vad man ska kalla det, men kul ändå. Serien är mycket mer politisk än filmen och har nästan blivit en politisk satir. Med facit i hand så var det kanske bra att jag inte tittade på filmen först, då hade nog serien bleknat ännu mer i jämförelse.
På TV Time har serien 8,8 i genomsnitt.
På IMDb har serien 7,0 i genomsnitt (beräknat på 936 betyg).
Jag ger den 3,5.
Titel: Avatar: The way of water Originaltitel: Avatar: The way of water Genre: Äventyr Regissör: James Cameron Manus: James Cameron, Rick Jaffa, Amanda Silver Skådespelare: Sam Worthington, Zoe Saldana, Sigourney Weaver, Stephen Lang, Kate Winslet Utgivningsår: 2022 Produktionsland: USA Längd: 195 min Serie: - Såg den på Disney+ 9 juni 2023
Handling
Jake Sully och Neytiri har bildat familj och gör allt de kan för att hålla ihop. Men när gamla fiender återvänder för att avsluta det de påbörjade, tvingas de lämna sitt hem och utforska en annan, okänd, region i Pandora.
Min kommentar
Filmen vi egentligen ville se för några veckor sedan, som inte gick att hyra, bara köpa, var den nya Avatar-filmen; Avatar: The way of water. Till min extremt stora glädje så släpptes den på Disney+ i början av juni och vi (eller mest jag) hängde på låset.
Nu var det ju många år sedan jag såg den första (2010) och några detaljer minns jag inte, bara att den var väldigt bra. Det är även denna. Dessutom är den så otroligt vacker. Både i det visuella och i det den berättar. Jag är så förtjust i den tanken, att allt och alla hänger ihop.
I början blev jag helt förtvivlad, när jag tyckte att alla såg precis likadana ut (blåa). Jag såg det som omöjligt att se skillnad på dem. De kan emellertid inte alls ha sett likadana ut för jag hade inga problem att känna igen dem en liten stund senare.
Storyn är eventuellt lite krystad och jag kan nog tycka att en film som man klämt på i tretton år borde haft en bättre idé. För mig känns det som att handlingen är typ samma som i ettan. Personligen så tycker jag också att den är lite för manipulativ, något jag har mycket svårt för. Den är nästan desperat i sitt tryckande på "rätt" knappar. Den slår in redan öppna dörrar. Men vem bryr sig? Favoritcitat: Teach them our ways so they do not suffer the shame of being useless.
Trenden att filmerna bara blir längre och längre håller i sig. Denna är över tre timmar lång, vilket är minst en timme för mycket. Vad som skulle kunna ha tagit bort vet jag inte, men en komprimering hade inte varit fel. En del slagsmålsscener är definitivt för långa och hade lätt kunnat ha kortats ner. Det är ändå väldigt korta tre timmar. Om man säger så. Jag tappade aldrig intresset, som sambon snabbt gjorde. Han är dock ingen bra värdemätare för den här typen av film.
Avatar: The way of water är spännande, underhållande, engagerande. Och fantastiskt vacker. Sa jag det? Och ja, man måste stanna för att slåss för sitt hem. Filmen har, så klart, ett upplägg för en trea. När kommer den? 2035? Jag måste i alla fall se om båda filmerna. Snart.
På Letterboxd hade den 3,7 i genomsnitt (beräknat på 943 577 betyg).
På IMDb hade den 7,7 i genomsnitt (beräknat på 398k betyg).
Jag ger den 4,5.
En smakebit på søndag är ett stående inslag bland bokbloggare som "drivs" av den norska bokbloggen Betraktninger. Varje vecka väljer vi ett stycke i boken vi läser och delar med oss av det. Ett spännande sätt att få veta vad andra läser.
Semestern har börjat! Tyvärr blir den ganska kort, bara 1,5 vecka, och då ska vi hinna med en flytt också. Det är åtminstone en annan trötthet man får av att plocka upp ett helt hem ur flyttlådor jämfört med den man får av att sitta intensivt koncentrerad hela dagarna så det blir ändå något helt annat.
Den korta semestern börjar i alla fall med en liten mini-semester i Helsingborg, som var planerad innan vi visste att vi skulle flytta nu, men det kan ju vara skönt att vila upp sig lite också. I alla fall ... jag tänkte att jag måste läsa en bok som utspelar sig i Helsingborg när jag är där och jag vet ju att Stefan Ahnhems serie om Fabian Risk gör det och som av en händelse så hade jag Den sista spiken ståendes i hyllan. Nu är det så märkligt att boken faktiskt, hittills, utspelat sig mest i Köpenhamn, men det gör inte så mycket. Faktum är att ytterst lite i den verkar handla om Fabian Risk i den här sista boken om, just, Fabian Risk.
Min smakebit är från sida 237:
I ljuset från arbetslampan i källarkontoret applicerade Fabian tvåkomponentslimmet längs de tunna träkanterna. Därefter blåste han på limytan, förde in biten på sin plats och pressade med ett så jämnt fördelat tryck som möjligt.
Det var den sista biten, och det gamla ouijabrädet såg så gott som helt ut igen. Sprickorna från hans utbrott skulle förvisso synas om man tittade noga. Men värre än så var det inte, till skillnad från några av hans andra misstag.
De senaste timmarna hade han tillbringat utomhus på en lång promenad. Först ner mot Pålsjö skog och gångbron över spåren. Därefter hade han tagit sig ner till Pålsjöbaden, snörat av sig skorna och fortsatt norrut längs vattenbrynet i den steniga sanden.
Första lördagen i månaden hakar jag återigen på den gamla kulturkollutmaningen.
Just nu ...
... läser jag Den sista spiken av Stefan Ahnhem, som är sjätte och sista delen, sägs det, om Fabian Risk.
... ser jag på TV-serier i en snabb takt. Eftersom det bara är repriser på den vanliga TV:n så hinns det med hur mycket som helst. Sjätte säsongen av The Mentalist ser jag på egen hand och Statione Eleven har sambon och jag precis börjat titta på. Jag hoppas den är lika bra som boken.
... lyssnar jag på Retro FM och jag blir så sugen på att lyssna på alla de där låtarna av de gamla, fantastiska artisterna/grupperna.
... njuter jag av att den korta, korta semestern har börjat. Trots att det kanske inte blir så mycket lugn och ro på den.
... längtar jag efter i morgon. Då sticker vi iväg på en liten mini-semester i Helsingborg, med eventuellt en resa över till Helsingör. Sedan längtar jag efter att den där flytten, som har legat som en jätteklippa på axlarna i två månader, äntligen ska bli av och klar. Åtminstone den fysiska flytten av alla grejor.
