Augustienkät i september

Nu när hösten närmar sig (redan är här) så dyker det upp den ena höstenkäten efter den andra. Jag är inte den som är den, utan jag hänger på. Denna hittade jag först hos Midnatts tankar.

Vad har du läst i sommar?
Så mycket som möjligt :) För att samla ihop de flesta (alla?) så kan man ju använda uttrycket spänningsromaner.

Vad önskar du att du hade läst i sommar?
Nej, inga önskningar. Jag är nöjd med det jag läste. Eventuellt skulle det ju vara att jag hade läst ännu mer, men man måste ju göra annat också.

Sommarens bästa:
Långhelgen i Göteborg. Och specifikt båtturen runt Hisingen. Saknar havet.

Sommarens sämsta:
Den tropiska värmen. Speciellt på nätterna.

Sommarens favoritklädsel:
Shorts och t-shirt.

Sommarens favoritmat/dryck:
Kall mat, som olika sallader.

Sommarens mest oväntade:
Hmmm, svårt. Det skulle väl kanske kunna vara upptäckten att det faktiskt, till och med, kan bli för varmt för att läsa.

Hur mycket ser du fram emot hösten på en skala från 1-10?
Jag gillar hösten. Oftast. I alla fall när den visar sig från sin bästa sida. I övrigt ser jag fram emot hösten lite mer nu, när jag plötsligt ska åka till Bokmässan. Hösten får... 7 poäng.

Väntat och oväntat

För ett par veckor sedan upptäckte jag hos Annika att jag tydligen missat en bok som utspelar sig i Lund och det kunde jag ju inte motstå. Jag mejlade Förlaget Orda och frågade om jag kunde få Crimebook av Rasmus Finnhult. För ett tag sedan dök den upp här.

Samma dag kom det ännu en postavi och jag hade ingen aning om vad det kunde vara. Snacka om att jag blev lycklig när jag öppnade paketet och såg att det var Gillian Flynns Vassa föremål som gömde sig där. Tack Modernista!

En smakebit på søndag: Bida sin tid

En smakebit på søndag är ett stående inslag på den norska bokbloggen Flukten från verkligheten. Varje vecka väljer vi ett stycke i boken vi läser och delar med oss av det. Ett spännande sätt att få veta vad andra läser.

Även den här veckan är det bloggen Betraktninger som sköter smakebiten.

Nu är ju hösten här och vad passar bättre på hösten än en skräckbok, eller Bida sin tid av Titti Guldstrand är nog egentligen mer en rysare, men jag är osäker på skillnaden. Den utspelar sig på Öland, naturligtvis, det verkar vara en övernaturlig ö det.

Jag hade lite problem med att välja ut en smakebit, jag vill ju inte spoila något, men den här lilla biten avslöjar ju faktiskt ingenting. Den är från sidan 207.

Hon gick rak i ryggen, mitt i gången och hon påminde sig om att hon inte var rädd. De skulle visa sig för henne och kanske till och med ta med henne för att göra henne till en av de sina. De hade sett henne, bländats av henne och valt ut just henne. Tänk att slippa leva i denna obegripliga värld, och i stället leva bredvid den, parallellt med den. Utnyttja den. Använda invånarna till föda och förnöjelse. Förbruka dem lättvindigt som engångsartiklar. Använda deras byar och städer som jaktmarker. Utnyttja, ta utan att ge någonting tillbaka utom skräck och smärta. Var inte rädd, viskade hon till sig själv.

"Turkanarapporten" av Christian Unge

Genre: Thriller
Antal sidor: 492
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: Afrikatrilogin 1
Förlag: Christian Unge Production
Utgivningsår: (original) 2012 (min) 2014
Format: Pocket
Källa: Rec ex
Utläst: 23 augusti 2014






Första meningen: Said låg på ett hårt flygplansgolv.

Baksidetext
Den svenske kirurgen Martin Roeykens liv är i spillror. Han har flytt ett havererat äktenskap och det trygga livet som läkare i Stockholm för att arbeta med traumakirurgi i norra Kenya. Där faller han handlöst för antropologen Nadine Zaoui och anar en ljusning i tillvaron. När Nadine erbjuder honom att följa med på en forskningsresa i den osäkra Turkanaprovinsen tackar han nej, av pliktkänsla mot sina patienter. Nadine försvinner plötsligt och frågorna hopar sig. Förtvivlat kastar han sig in i jakten på en kvinna som han egentligen inte vet något om. Långsamt går det upp för Martin att Nadines forskning är en pusselbit i en medicinsk gåta, och att det finns en hemlighet så mörk att den till varje pris måste skyddas. Martins enda vapen är hans medicinska kunskap och envishet. Och drivkraften, Nadines skrattgropar som etsat sig fast på näthinnan.

Min kommentar
Många gånger har jag kikat på den här boken och tänkt att den kanske kunde vara något för mig, men jag har aldrig kommit till skott. Tills den dag författaren mejlade och frågade om jag ville ha hans nya bok, Kongospår. Eftersom jag är lite manisk med att läsa serier i ordning så bad jag att få även denna, hans första.

Nästan från första början så tycker jag illa om Martin Royekens, han är lika smidig som ett kylskåp och ännu en av dessa litterära män som blir blixtkär i en vacker kvinna. Innan han ens har pratat med henne. Visst har han lovvärda ideal, men speciellt sympatisk är han inte. Och så har jag ju lite svårt för vanliga, normala människor som plötsligt blir rena mördarmaskiner.

Jag har aldrig varit i Afrika och då följaktligen inte i Kenya heller, men den här boken kan nästan klassas som ett besök där. Värmen är högst påtaglig och jag kan känna alla dofter, eller ska jag kalla det lukter. Det märks att Christian Unge har varit en del i Afrika och jag tycker nog att kärleken till kontinenten lyser igenom. Förmodligen finns det en och annan händelse i boken som är autentisk. Tyvärr. Det är nämligen oftast inte några trevliga saker som händer.

Christian Unge är själv läkare och det märks även på texten. Det är en hel del uttryck, medicinska och/eller läkarslang, som jag inte förstår, men oftast framgår betydelsen av sammanhanget. Det finns också många väldigt detaljerade beskrivningar av operationer. Jag älskar ju läkarserier på TV, så det passade mig.

Tempot är oftast högt, men där finns ett och annat andningshål. Språket gör sitt till där, det är korthugget och lite rumphuggna meningar. Precis som jag gillar. Mina problem med boken är inte berättelsen utan mer hur den berättas. Ibland blir det lite för mycket ovidkommande saker och kanske borde den redigerats lite hårdare. Det händer också att jag får lite svårt att förstå vem som säger vad, det framgår inte alltid, men så klart så kan man oftast gissa rätt. Det är i alla fall bättre än en massa "sa han", "sa hon". Ett och annat replikskifte känns också lite onödigt och kanske inte alltid helt naturligt. För det mesta gäller det när agenterna pratar, det blir för hårdkokt och krystat.

Något annat som jag tyckte var lite bökigt var hoppen mellan nutid och dåtid, för plötsligt dyker det upp en historia från 1971 och det är inte helt lätt att hänga med i bytena och vilket år det egentligen är. För att inte tala om att alla andra, en efter en, får veta vad allt egentligen handlar om. Alla utom huvudpersonerna och jag. Det är oerhört frustrerande. Och detta menar jag då som något positivt. Egentligen.

Det ska bli väldigt intressant att läsa del två, jag har redan sett att den inte har lika många sidor och det borde ju betyda en lite tightare berättelse.

Boktipset hade inget estimerat betyg, men genomsnittet var 3,12 (beräknat på 16 betyg). På Goodreads hade den 2,89 i genomsnitt (beräknat på 9 betyg). Jag ger den 3,5.

Boken är

Tråkig		Fantasirik
Rolig		Klurig
Trovärdig		Förutsägbar
Osannolik		Välskriven
Romantisk		Dåligt språk
Sorglig		För lång
Spännande		För kort

Andra som bloggat om Turkanarapporten: Annika, Litteraturkvalster och hyllan.

Boken kan köpas på Adlibris och Bokus.

Bokbloggsjerka 5 – 8 september

Fredag igen och då naturligtvis dags för Annikas bokbloggsjerka.

Veckan uppgift är: Får böcker dig att somna eller håller de dig vaken i all oändlighet på nätterna?

Jag är så osannolikt kvällstrött så det där med att hålla mig vaken sent är inget alternativ. Det spelar ingen roll hur spännande boken är, något nattsudd blir det inte. Däremot kan jag nog hålla mig vaken lite längre om boken är bra jämfört med om den är tråkig, men det handlar inte om timmar då. Mer om tio minuter, en kvart...