Hett i hyllan #175

Jag bara gissar nu, men jag tror inte jag är ensam om att ha en del böcker i hyllan som stått där i evinnerliga tider. Är det inte dags att de där, halvt, bortglömda böckerna får ta lite plats och synas? Jo, det tycker jag. Verkligen. Därför kommer de, en efter en, att dyka upp här varje torsdag under rubriken Hett i hyllan. Lite lagom tvetydigt, eller hur? Vad har du för dolda skatter i hyllan?

Vi stannar ännu ett tag i oktober 2015.

Även veckans bok är en som sambon kom hem med vid samma tillfälle som de två tidigare veckornas Hett i hyllan. Alibi AB av Christina Larsson är en... ja, jag vet faktiskt inte riktigt vad den är.

I somras läste jag en annan bok av Christina Larsson (en deckare) och även om det fanns en del underligheter i den så tyckte jag att den var lovande. Alibi AB hör inte till den serien utan verkar vara en fristående bok och lite annorlunda. Lite mer åt humorhållet, vilket ju så klart lockar. Undrar om även denna utspelar sig i Göteborg...

Så här står det på baksidan:

Felix Koskinen, 19 år, har haft ett tufft halvår. Pappa Matti ligger på sjukhuset efter en propp i hjärnan, deras rörmokeri har gått i konkurs och storebrorsan Sebbe är dömd till fängelse för bokföringsbrott. Och alla skyller på Felix, numera alltså pank och arbetslös.

På arbetsförmedlingen charmar Felix till sig en Starta eget-kurs där han blir ihopparad med den kufiska Viola Eckerberg, en kvinna i femtioårsåldern som bor ensam i en enorm villa, slaviskt följer sin veckoplanering och skruvar på sin gamla motorcykel. Hon har 153 i IQ, fotografiskt minne, men har aldrig lyckas att få ett jobb. Nu ska det udda paret komma på en affärsidé tillsammans.

Och Felix får en snilleblixt. De ska starta Alibi AB, ett modernt tjänsteföretag som skapar alibin. Inte för att underlätta brott, utan för att underlätta folks vardag. En mellanchef kanske behöver en anledning att hastigt lämna konferensen och den där jobbiga presentationen, någon annan kanske är otrogen medan en tredje måste fejka en jobbresa för att slippa besöket hos svärmor.

En lysande affärsidé, visar det sig. Kunderna strömmar till och inget kan gå fel. Eller? Lite synd bara att Sebbe har skaffat sig nya vänner på fängelset: Jalle och Ryssen. De är nämligen mycket intresserade av Felix nya affärsverksamhet...

Om du också vill vara med och visa upp dina böcker, antingen heta hyllvärmare eller heta av någon annan anledning, så lägg gärna in en länk här nedanför. Då hittar jag dig mycket lättare.

"Nådastöt" av Louise Penny

Författare: Louise Penny
Titel: Nådastöt
Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 414
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: Dead cold
Översättare: Charlotte Hjukström
Serie: Armand Gamache 2
Förlag: Wahlström & Widstrand
Utgivningsår: (original) 2006 (min) 2012
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 9 december 2018




Första meningen: Om CC de Poitiers hade vetat att hon skulle bli mördad, skulle hon kanske ha köpt en julklapp till sin man Richard.

Baksidetext
Det är vinter i Three Pines och byn ligger under ett täcke av snö. Den årliga curlingturneringen är i full gång på den frusna sjön när en fasansfull upptäckt görs: mitt bland åskådarna på isen ligger en förkolnad kropp.

Det kunde vara det perfekta brottet. Ingen har sett mordet begås och inga ledtrådar eller motiv verkar finnas. Men när kommissarie Gamache börjar nysta i offrets förflutna framträder en livshistoria fylld av mörka hemligheter. Och medan de isande vindarna drar in över byn märker Gamache att han har egna fiender och han är tvungen att ta reda på vem han egentligen kan lita på.

Min kommentar
Serien om Armand Gamache har nog alltid lockat mig och det kan bero på att den är från Kanada. Det är ett land som alltid har intresserat mig och min längtan att flytta dit är tydligen aldrig så stor som när jag läser en Louise Penny. Det var nästan fyra år sedan jag läste första delen och jag har länge tänkt läsa denna, men det har alltid kommit något emellan. I år skrev jag upp den på julläsningslistan redan i våras (den utspelar sig i jultid). Det skulle bara inte hända att jag glömde den igen.

Den här byn alltså, Three Pines, den är så otroligt mysig och invånarna är precis lika mysiga. Jag skulle så gärna besöka det här stället, men eftersom byn är för bra för att vara sann så finns den inte. I alla fall inte under namnet Three Pines. Bo där skulle jag nog inte vilja. Jag tror jag skulle bli knäpp av all mysighet efter bara några dagar. Vintern som beskrivs får mig att längta efter min barndoms vintrar (visst var det alltid snö och kallt då?) och jag kan riktigt höra snön gnissla.

Stilen på berättandet är väldigt mycket Agatha Christie, med en gnutta Morden i Midsomer. Här finns inga blodiga detaljer alls, det är mycket mer mys än ond, bråd död och allt är väldigt brittiskt. Det äts en massa mysig mat (bland annat har de bruna bönor på julbordet, precis som i Blekinge) och det dricks åtskilligt med te. Humorn är definitivt av det brittiska slaget, väldigt lågmäld, ironisk, men ändå fasligt artig. Det är väldigt intressant att läsa om "gnisslet" mellan det brittiska och det franska. Alla eventuella fördomar plockas fram i ljuset och det är faktiskt helt omöjligt att inte skratta åt olikheterna.

Av karaktärerna så är självaste Armand Gamache min favorit, jag gillar hans lugn och reflekterande sätt. Han grunnar mycket. I övrigt så är Beauvoir kul på riktigt (han står för det franska, kan man säga). Jag har inget minne av att han var så rolig i första boken. Invånarna i byn är helt underbara, om man slipper leva med dem, och jag är väldigt nyfiken på vad som ska hända med Claras konst.

En del händelser är lite märkliga och framför allt onödiga, kanske tyckte författaren att det var för lite död i historien. Vad vet jag. Själva mordet känns onödigt komplicerat och lite för mycket "tur", men ändå inte helt osannolikt. Jag brukar ju störa mig väldigt mycket på "oöversatta" fraser och här vimlar det av franska uttryck. Ett språk jag aldrig lärt mig och aldrig varit intresserad av att lära mig. På något ytterst märkligt sätt så verkar jag ändå kunna tillräckligt för att förstå de där fraserna och det blev aldrig ett problem.

I större delen av boken så kände jag mig mycket irriterad på alla antydningar om något som kallades Arnot-fallet. Jag har inget som helst minne av något sådant från första boken, men till slut kom i alla fall förklaringen. Jag ska försöka komma ihåg det för jag gissar att det inte är avklarat...

Slutet gjorde mig förvirrad. Vem var vem och vem sa vad? Jösses! Jag tror att jag måste läsa nästa del, Den grymmaste månaden, till påsk. Det är nämligen då den utspelar sig.

Boktipsets genomsnittsbetyg var 3,5 (beräknat på 77 betyg).
På Goodreads hade den 4,11 i genomsnitt (beräknat på 48 779 betyg).
Jag ger den 4,0.

Boken är

Tråkig		Spännande
Förutsägbar		Klurig
Långsam		Tempofylld
Ordbajsig		Fåordig
Mysig		Suggestiv
Måbrabok		Tankeväckande
Rörig		Genomtänkt
Sorglig		Rolig

Andra som bloggat om Nådastöt: Johannas deckarhörna, Bokhyllan och Ordförrådet.

Boken kan köpas på Adlibris, Bokus och cdon.

Veckans topplista: Böcker jag önskar mig i julklapp

Tisdag igen. Då är det som vanligt dags för Veckans topplista som sköts av Johannas deckarhörna.

Veckans tema: Böcker jag önskar mig i julklapp.

Ja. Det är fler än fem i alla fall. Dessa är väl överst. Typ.

1. Outsidern av Stephen King. Kommentarer överflödiga.
2. Den mörka ängeln av Elly Griffiths. Ligger lite efter i den här serien nu, men en ny bok är ett måste.
3. Slutet av Mats Strandberg. Har hört väldigt mycket om denna.
4. Enda sättet att genomlida en konsert är att själv stå på scenen av Magnus Uggla. Magnus Uggla har varit en stor favorit i över 40 år.
5. Sovande jättar av Sylvain Neuvel. Den låter så otroligt spännande.

Film: Mordet på Orientexpressen (2017)

Titel: Mordet på Orientexpressen
Originaltitel: Murder on the Orient Express
Genre: Crime
Regissör: Kenneth Branagh
Manus: Michael Green, Agatha Christie (bok)
Skådespelare: Kenneth Branagh, Penélope Cruz, Judi Dench, Johnny Depp, Michelle Pfeiffer
Utgivningsår: 2017
Produktionsland: USA | Malta
Längd: 114 min
Serie: -
Såg den på C More 16 november 2018





Handling
Vad som börjar som en extravagant tågresa genom Europa utvecklas snabbt till ett av de mest spännande mysterier som någonsin berättats. För en av tågets passagerare ska resan bli den allra sista, och alla övriga medresenärer är misstänkta. Tiden är knapp och en man måste lösa pusslet innan mördaren slår till igen.

Min kommentar
Agatha Christie var min ingång till deckare. Skulle man kunna säga. Ofta gick jag bet på att avslöja mördaren, bland annat i Mordet på Orientexpressen. Den har ett slut som jag faktiskt kommer ihåg. Det händer inte speciellt ofta. Man skulle kunna tycka att det kanske förstör spänningen i filmen, men så är det inte. Vägen till slutet är också intressant.

Mitt stora problem med Agatha Christie är att jag inte varit så förtjust i hennes huvudkaraktärer. Poirot har jag aldrig gillat, han är alltid så dryg. Jag vet inte om det beror på att jag har blivit äldre eller om den här versionen av Poirot är annorlunda, för nu gillar jag honom. Och då tycker jag ändå inte om Kenneth Branagh.

Det är en hel del kända ansikten här, det blev lite "där är ju han" "och titta, där är ju hon", vilket alltid är kul. Det är också roligt att se Johnny Depp i en roll som inte är (så) utflippad. Michelle Pfeiffer är som vanligt trevlig att se, hon är alltid bra. Generellt så tycker jag att alla spelar över, men det hör ju lite till i en film som utspelar sig på 30-talet. Det är bra gjort och jag tycker att det syns att de har roligt.

Jag kan inte påstå att det är nagelbitsspänning här, men det är lite nerv ändå. Själva upplösningen kommer lite plötsligt och man får liksom inte riktigt reda på hur Poirot kom fram till sin slutsats. Det är lite underligt i en film som är nära två timmar lång.



Filmtipsets estimerade betyg var 3 (beräknat på 877 betyg).
På IMDb hade den 6,5 i genomsnitt (beräknat på 163 386 betyg).
Jag ger den 3,5.

Filmen är

Tråkig		Klurig
Rolig		Förutsägbar
Trovärdig		Snyggt foto
Osannolik		Spännande
Romantisk		För lång
Sorglig		För kort

Filmen kan köpas på cdon och discshop.

Smakebit på søndag: Släke

En smakebit på søndag är ett stående inslag bland bokbloggare som växelvis "drivs" av de norska bokbloggarna Flukten fra virkeligheten och Betraktninger. Varje vecka väljer vi ett stycke i boken vi läser och delar med oss av det. Ett spännande sätt att få veta vad andra läser.

Igår gjorde vi massor av julgodis, en "tradition" vi började med förra året. Förmodligen kommer allt att ta slut innan julen är här på riktigt, men vi kan ju göra en repris nästa helg 😋 I dag ska vi till Malmö för att äta julbord och jag hoppas att där finns mycket sill och lax. Det andra bryr jag mig inte så mycket om.

Läsningen blir ju så klart lidande när det ska pysslas med annat, men jag har tänkt ta med mig boken på bussen i dag så där kan nog bli läst lite. Boken jag läser just nu, Släke av Håkan Östlundh, är första delen i en serie som jag har hört väldigt mycket om. Det finns tydligen sju delar och jag har de första fyra. Jag hade lite problem att hitta något bra ställe att ta en smakebit från där jag är nu så den kommer i stället från början av boken.

Min smakebit är från sida 25.

Han vek in på Nya strandvägen. Den blå Volvon stod kvar. Han hade inte riktigt förstått det där som polisen sagt. Var det verkligen möjligt att man kunde ställa ifrån sig en bil hur som helst utan att det gick att göra någonting åt det? Han stannade upp bakom bilen, höjde käppen och knackade på den vita takboxen, som om det skulle förklara något. Något fick honom att fundera. Inte knackningen. Det var något annat, något som inte gick att ta på. Det var som om en tanke kom till honom, men sedan gled undan igen, precis innan den tagit form, precis innan han kunde uttala den. Han gick närmare.