tisdag 23 december 2025

Läsplanering januari 2026

Inte bara en ny månad närmar sig, utan ett nytt år. Det betyder ett blankt blad, nya utmaningar och nya mål. Sanningen är väl dock att de är ungefär som alla andra år, men det är mindre viktigt. Det nya är att jag tänkte försöka våga mig på att planera in sex stycken böcker varje månad i stället för bara fyra. Om jag är noga med vilka jag väljer så fungerar det nog.

• Kleptomania av Kristina Hård. Boktolva. Hyllvärmare.
• En man att lita på av Nicholas Searle. Vi möts igen. Hyllvärmare.
• Coq Rouge av Jan Guillou. Finish That Series. Hyllvärmare.
• En liten droppe blod av Christoffer Carlsson. Finish That Series.
• Senare av Stephen King. Hyllvärmare.
• Förtjänst och skicklighet av Monica Nebelius Lüning.

måndag 22 december 2025

Film: A merry little ex-mas (2025)

Titel: A merry little ex-mas
Originaltitel: A merry little ex-mas
Genre: Komedi
Regissör: Steve Carr
Manus: Holly Hester
Skådespelare: Alicia Silverstone, Oliver Hudson, Pierson Fode, Melissa Joan Hart, Jameela Jamil
Utgivningsår: 2025
Produktionsland: USA
Längd: 91 min
Serie: -
Såg den på Netflix 14 december 2025





Handling
Allt Kate och Everett önskar sig i julklapp är en städad skilsmässa och ett sista julfirande som familj, men nya flammor och gamla känslor ställer till det.

Min kommentar
Man skulle kunna tro att jag var trött på julfilmer nu, men det är jag inte än. Vilket är tur, för det är sådana på menyn ett tag till. Däremot så önskar jag att någon av dem i alla fall kunde vara lite bättre. Just A merry little ex-mas hade jag väl inga större förväntningar på, den har ett riktigt uselt betyg på filmsajterna, men så dålig är den faktiskt inte.

Här är det mycket julstämning, både snö, julgranar och pulkaåkning! Filmen ger ett visst obehag, men den är inte på skämskuddenivå. Den ger en viss känsla av att man har stoppat in alla möjliga typer av personligheter/människor bara för att vara "inkluderande". I värsta fall så är det lite krystat, men jag kan inte påstå att det stör mig nämnvärt. Egentligen så är det bara mamma Kate som är lite överdriven.

Det var väldigt längesedan jag såg Alicia Silverstone i något, men hon är sig precis lik. Någon bättre skådis har hon emellertid inte blivit. April var så löjligt bekant, men jag kunde inte placera henne. Det är Sabrina tonårshäxan som har vuxit upp. Otroligt. Chet var nog den som var roligast. Hans repliker var snabba, men oftast felaktiga, vilket så klart gjorde det ännu roligare. Men han var faktiskt för mycket. Den som gav upp hov till mest obehag var pojkvännen Nigel. Han var rent läskig.

Hela den där biten med Betty och Al förstod jag inte poängen med. Skulle det vara roligt? Och låten har jag aldrig gillat.

A merry little ex-mas är precis lagom pinsam och obekväm. Den är ganska fånig, men på ett kul och charmigt sätt, och med väldigt simpel humor. Dock inte på kiss-och-bajsnivå och det blev en hel del skratt.


På Letterboxd hade den 2,1 i genomsnitt (beräknat på 32 672 betyg).
På IMDb hade den 5,3 i genomsnitt (beräknat på 7,7k betyg).
Jag ger den 3,5.
Filmen är
SpännandeTråkigTrovärdig
KlurigFörutsägbarMystisk
BerörandeOsannolikUnderhållande
Snyggt fotoRoligLångsam
RomantiskFör långFartfylld
SorgligFör kortLäskig

TV-serie: Man vs baby #1 (2025)

Titel: Man vs baby
Originaltitel: Man vs baby
Genre: Komedi
Skapad av: Rowan Atkinson, William Davies
TV-bolag: Netflix
Skådespelare: Rowan Atkinson, Sunetra Sarker, Angus Imrie, Ellie White, Susannah Fielding
Premiär: 2025-12-01
Produktionsland: Storbritannien
Antal avsnitt: 4
Avsnittslängd: ca 29 min
Såg den på Netflix 11 december - 13 december 2025





Handling
Begreppet "julstök" får en helt ny innebörd för Trevor när han får en borttappad bebis på halsen, samtidigt som han blir erbjuden ett välbetalt jobb som husvakt i en lyxvåning mitt i London.

Min kommentar
I väntan på att den julserie som vi egentligen vill se skulle börja streama så hittade jag Man vs baby. Tydligen är detta något slags uppföljare till Man vs bee, som jag inte har sett. Något jag förmodligen inte kommer att göra heller.

Hela grunden för historien är ologisk, långsökt och inte ett dugg trovärdig, men det är ju vad man förväntar sig kanske. Serien är väldigt snabbtittad, fyra korta avsnitt på knappa halvtimmen (det sista är lite längre) och vi hade nog sett alla avsnitt på ett bräde om vi inte hade stoppats av att Internet gick ner.

Rowan Atkinson spelar en nästan normal person, med betoning på nästan. Jag tror knappt att han kan spela mer normal än så här. Ingen kan i alla fall som han visa så mycket bara genom ansiktsuttryck.

Trevor är en väldigt påfrestande och ensam man. Det är oklart vilket av dem som inträffade först. Han hanterar ingenting förrän det blir ett problem. Och då blir det akut. Ibland beter han sig så korkat att man bara vill skrika åt honom och det blir lite buskisartat när han gör osedvanligt dumma saker. Han är ändå snäll och vill väl, men det blir ofta fel. Även när han gör rätt så blir det galet. Kan man nog säga utan att överdriva.

Man vs baby är otroligt förutsägbar. Varenda "twist" förutsåg vi och då blir det ju inte så roligt, när man inte blir överraskad en enda gång. Slapstick är väl inte en favorit, men om jag ska tycka att det är lite kul så krävs det betydligt mer. Någon Mr Bean är det i alla fall inte.


På Trakt.tv har serien 3,5 i genomsnitt (beräknat på 241 betyg).
På IMDb har serien 6,6 i genomsnitt (beräknat på 3,4k betyg).
Jag ger den 3,0.
Serien är
SpännandeTråkigTrovärdig
KlurigFörutsägbarMystisk
BerörandeOsannolikUnderhållande
Snyggt fotoRoligLångsam
RomantiskFör långFartfylld
SorgligFör kortLäskig

Film: We met in December (2025)

Titel: We met in December
Originaltitel: We met in December
Genre: Drama
Regissör: Jonathan Wright
Manus: Nina Weinman
Skådespelare: Autumn Reeser, Niall Matter, Kyana Teresa, Nora Sheehan, Tara Yelland
Utgivningsår: 2025
Produktionsland: USA
Längd: 84 min
Serie: -
Såg den på SVT Play 13 december 2025





Handling
Annie och Dave råkar mötas under en mellanlandning strax före jul. Det blir kärlek vid första ögonkastet men eftersom de inte bytt telefonnummer så tappar de bort varandra. Tillbaka i Chicago börjar Annie och Dave varsin jakt för att återförenas och det enda de har att gå på är vaga ledtrådar från sina samtal om julplaner.

Min kommentar
Det är inte lätt att hitta vettiga julfilmer, men när man hittar en som har 7.0 i betyg på IMDb så blir man ju oerhört nyfiken. Så högt brukar de inte ligga, utan snarare under 6,0 (man kan ju också fundera lite på vad människor egentligen förväntar sig när de väljer att titta på en julfilm). Den här helgen blev det ingen fredagsfilm, men på lördagen så stod We met in December högst upp på listan.

Jag gillar upplägget i filmen, men jag har sett det många gånger förut. Och bättre. Rent generellt så är jag nog svag för serendipitet (jo, det är ett ord på svenska, det har jag kollat upp, men serendipity är ett av de finaste ord jag vet) och öde.

Mest uppskattar jag att de är lite äldre, 40+ (tror jag) i stället för 20+. Det gör det mer relaterbart för mig. Det är också befriande att de inte så mycket som kysser varandra (nästan i alla fall) på hela kvällen som de spenderar ihop. I stället bara pratar de och lär känna varandra. Jag tycker att de har en bra kemi och de är lätta att tycka om. Det gäller även för deras släkt och vänner. De är trevliga, stöttande och hjälpsamma.

Lite tjatigt blev det kanske med alla "nära" tillfällen, där de precis missar varandra. Antingen med ett par meter eller några sekunder. En eller två gånger hade inte gjort något, men nu blev det för mycket.

Sambon blev mycket frustrerad av att de inte hittade varandra direkt och visst var det lite irriterande hur tafatta de var i sitt letande. Jag hade hittat den jag letade efter mycket snabbare. Det finns ju en ny uppfinning som heter Internet. Det störde mig inte så mycket för jag tyckte att det som hände med dem under tiden var det intressanta, att de utvecklades rent personligt. Bara tack vare sitt slumpmässiga möte.

We met in December är en charmig film med ganska mycket julstämning. Det är snö, kallt och mycket pynt. Jag gillar att den slutar när den sluter. Perfekt så.


På Letterboxd hade den 3,0 i genomsnitt (beräknat på 556 betyg).
På IMDb hade den 7,0 i genomsnitt (beräknat på 752 betyg).
Jag ger den 3,5.
Filmen är
SpännandeTråkigTrovärdig
KlurigFörutsägbarMystisk
BerörandeOsannolikUnderhållande
Snyggt fotoRoligLångsam
RomantiskFör långFartfylld
SorgligFör kortLäskig

Film: Oh. What. Fun. (2025)

Titel: Oh. What. Fun.
Originaltitel: Oh. What. Fun.
Genre: Komedi
Regissör: Michael Showalter
Manus: Chandler Baker, Michael Showalter
Skådespelare: Michelle Pfeiffer, Denis Leary, Felicity Jones, Chloë Grace Moretz, Dominic Sessa
Utgivningsår: 2025
Produktionsland: USA
Längd: 107 min
Serie: -
Såg den på Prime Video 7 december 2025





Handling
Claire Clauster är limmet som håller ihop hennes kaotiska, älskvärda familj under helgerna. Men i år, efter att ha planerat en speciell utflykt för dem, gör de ett avgörande misstag och lämnar henne ensam hemma. Trött och underskattad ger hon sig ut på ett improviserat äventyr. Medan hennes familj kämpar för att hitta henne upptäcker Claire den oväntade magin i en jul som har gått snett.

Min kommentar
I december blir det mer än en film på helgen, man måste ju hinna med så många julfilmer som möjligt 🙂 Väldigt ofta så är det Netflix som har julfilmerna, i alla fall flest av dem, så när jag hittar en på någon annan streamingtjänst så kan man nog säga att de prioriteras. En av de ganska få andra jag hittat är Oh. What. Fun. så den fick det bli denna andra advent.

Vilken förfärlig familj detta är! Jag hade minsann också flytt fältet. Samtidigt så tycker jag nog att mamma har en stor del i skulden att det blev så här. Hon har ju onekligen låtit dem allihop vara lata och egoistiska. Det är ju ändå hon och hennes man som har uppfostrat barnen. Så här blev resultatet.

Människorna här är verkligen svåra att tycka om. Då är det inte lätt att bry sig. Människorna här är verkligen svåra att tycka om. Då är det inte lätt att bry sig. Det blir liksom aldrig intressant. Ett problem är att det finns lite för många sidohistorier, som egentligen inte tillför något. Åtminstone inte i den form som de är. Eventuella intresseväckande embryon hastas förbi och i stället kastas man in i nästa. Kanske hade det varit bättre om de hade fokuserat på en eller två av dem och grävt lite djupare.

Michelle Pfeiffer är en fantastisk skådespelare och jag tycker det är så trist att hon måste ta sådana här roller. För det kan väl inte vara så att hon haft flera att välja mellan och frivilligt valt denna. Svärsonen Doug "förtjänar" ett eget omnämnande, han är så otroligt obehaglig och jag hade inte heller velat prata med honom. Alla gör verkligen sitt bästa, de kan ju inte hjälpa att manuset inte är så bra.

Oh. What. Fun. har ändå något viktiga att berätta, kan jag tycka, men berättandet faller ganska platt. Av olika anledningar. Egentligen så är det en behjärtansvärd historia, som nog många kan känna igen sig i. Den är inte så rolig utan mer tragisk.


På Letterboxd hade den 2,6 i genomsnitt (beräknat på 19 248 betyg).
På IMDb hade den 5,3 i genomsnitt (beräknat på 4k betyg).
Jag ger den 3,0.
Filmen är
SpännandeTråkigTrovärdig
KlurigFörutsägbarMystisk
BerörandeOsannolikUnderhållande
Snyggt fotoRoligLångsam
RomantiskFör långFartfylld
SorgligFör kortLäskig