torsdag 29 maj 2014

"Ond bråd död i Venedig" av Donna Leon

Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 273
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: Death at La Fenice
Översättare: Ing-Britt Björklund
Serie: Guido Brunetti 1
Förlag: Fenix
Utgivningsår: (original) 1992 (min) 2012
Format: Pocket
Källa: Bokhyllan
Utläst: 16 maj 2014






Första meningen: Tredje ringningen ljöd dämpat i foajéer och barer på operahuset La Fenice, vilket betydde att föreställningen snart skulle fortsätta.

Baksidetext
I de lugnaste vatten... Vid första anblick kan Venedig verka som en lugn och fridfull stad och med sitt romantiska skimmer lockar den till sig turister från hela världen. Men nytillträdde poliskommissarien Guido Brunetti blir snart varse att fula fiskar lurar under den vackra ytan. Mitt under en operaföreställning hittas nämligen dirigenten Helmut Wellauer död - förgiftad med cyanid.

Under mordutredningens gång förvrängs bilden av den hyllade mannen till ett skrämmande porträtt av ondska, hämnd och begär. Och frågan är inte längre vem som kan ha önskat livet ur dirigenten, utan snarare vem som inte gjorde det...

Min kommentar
Många gånger har jag hört namnet Donna Leon, men trots att hon skriver deckare så har jag aldrig brytt mig om att läsa någon av hennes böcker. När det för något år sedan började pratas om en resa till Italien så tyckte jag att det var dags att kolla upp den här författaren. För även om hon är amerikan så bor hon i Venedig och skriver böcker som utspelar sig i Venedig. När jag dessutom lyckades få tag på den första i serien så var det inte längre något snack. Boken inköptes, men resan till Italien blev aldrig av då, så den blev ännu en av hyllvärmarna. Men nu har både resa och bok blivit avverkad.

Redan från start blir jag förtjust i Guido Brunetti. Han är nämligen något så ovanligt som en lycklig polis (i alla fall i första boken), han är varken alkoholiserad, bitter eller missförstådd av sin fru. Faktum är att han, hans fru och deras dotter till och med verkar ha det väldigt bra.

Tonen genom hela boken är ironisk och är det något jag är väldigt svag för så är det ironi. I alla fall om det sköts på ett bra sätt. Och det gör det. Här finns mängder av roliga iakttagelser som en utomstående amerikan kan göra i Italien vad gäller vanor och annat. Det är ofantligt kul och faktiskt inte ett dugg nedlåtande, som det lätt skulle kunna bli. Det märks att Donna Leon älskar Italien och italienare.

Miljöerna är helt fantastiska och jag är glad över att jag läste i alla fall en del av boken på plats i Venedig, för jag hade inte begripit hälften av hur fantastiskt det beskrivs om jag inte hade varit där. Kärleken till staden lyser igenom i varenda ord och jag blev sugen på att gå i Guide Brunettis fotspår. Kanske någon annan gång, när jag läst fler av de hittills 24 delarna.

Detta är ingen bladvändare med nagelbitande spänning, långt därifrån. Allting puttrar på i långsam takt och är mest lite småmysigt. Här finns till exempel inget överdrivet, detaljerat beskrivet våld och brottet är i fokus, men trots det får vi ändå lära känna Guido och hans familj. Nu var det väldigt längesedan jag läste något av Agatha Christie, men jag tycker det påminner om hennes böcker. Detta var så bra att jag till och med kunde överse med den lite slarviga korrekturläsningen.

Nu ska jag ge mig ut på jakt på de övriga delarna i serien. Hoppas jag kan hitta dem.

Jag har skrivit om den här boken i En smakebit på søndag.

Boktipsets estimerade betyg var 3.2. På Goodreads hade den 3.78 i genomsnitt. Jag ger den 4.0.
Boken är
TråkigFantasirik
RoligKlurig
TrovärdigFörutsägbar
OsannolikVälskriven
RomantiskDåligt språk
SorgligFör lång
SpännandeFör kort

Andra som bloggat om Ond bråd död i Venedig: Sida efter sida, Bokloggen och Bokhyllan i pepparkakshuset.

Boken kan köpas på Adlibris och Bokus.

6 kommentarer:

  1. Ironi är jag också svag för och det här låter verkligen som något som jag skulle gilla.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ironi är något av det roligaste som finns :) Jag är glad att jag läst min första Donna Leon och det kommer att bli fler.

      Radera
  2. Den här står i min bokhylla oläst, men jag har läst ett antal av hennes senare böcker om Brunetti. Gillar också mysfaktorn och ironin. Och all mat... ;-)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det kändes så bra att det faktiskt inte behöver vara rått, grymt och brutalt, det funkar bra när det bara puttrar på lite :) Ja, maten :)

      Radera
  3. Jag har med ganska långt mellanrum läst två av böckerna om den italienska polisen, men fastnar inte för dem. Fast jag gillar Venedig, så jag tycker om miljöbeskrivningarna, och jag gillar att han är en lycklig polis som trivs med sin familj och älskar god mat!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det här är så långt från hårdkokt som man kan komma, tror jag, och visst gillar du Ed McBain? Jag gillade det småmysiga här :)

      Radera