Tack igen!

Jag har fått The Liebster Blog Award inte bara av en, utan tre fina läsare. Theresans,  Lottens Bokblogg och Sara Pepparkaka. Tack så jättemycket alla tre!

Självklart är jag tacksam och hedrad för detta. Det finns ju en uppsjö av bokbloggar och jag är ganska ny på detta, så det är kul att veta att någon läser det man skriver. Något som i alla fall jag inte ens vågade hoppas på när jag började med detta.

Jag kommer inte att dela ut den till femton bloggar, eftersom jag nästan precis har gjort just det och då alla av mina favoritbloggar redan fått den ett flertal gånger. Därför ger jag den till alla, ingen nämnd, ingen glömd. Men om du inte redan fått Liebster Blog Award så sug åt dig lite extra - den här är till dig!

Vill du ha tips på bra bloggar, ta en titt här eller längs vänstersidan under Favoritbloggar.

"Rött stoft" av Ann Cleeves

Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 377
Originaltitel: Red bones
Översättare: Jan Järnebrand
Serie: Shetlandskvartetten 3
Utgivningsår: (första) 2009 (min) 2010
Media: Pocket
Förlag: Bonnier Pocket





Första meningen: Anna slog upp ögonen och såg ett par händer som var strimmiga och glänste av blod.
Sista meningen: "Jag tänkte", sa hon, "att vi skulle kunna be dem komma på bröllopet."

Baksidetext
När en ung arkeolog vid utgrävningar på Whalsey, en av de mindre Shetlandsöarna, hittar kvarlevor av en människa, blir öborna förbryllade. Är skallen ett fornfynd eller något av senare datum? Kort därefter skjuts en äldre kvinna till döds i en mystisk olycka. Polisen Jimmy Perez kallas till platsen av kvinnans sonson, Sandy Wilson, som också är kollega till Perez.

Det ödsliga landskapet och det vidsträckta havet har frambringat ett obändigt och hemlighetsfullt folk. Mima Wilson hade varit en enstöring, hon hade sin mark, sin stolthet och sin familj. Men varför reagerade hon så märkligt på det arkeologiska fyndet? När Perez inleder sin undersökning bland lokalbefolkningen finner han två släkter som sedan generationer legat i fejd med varandra och vars avund, snikenhet och förbittring delat samhället i två läger. Han känner sig ensam och osäker, omgiven av främmande människor, långt hemifrån. När den tidiga våren sveper in ön i en klaustrofobisk dimma inträffar ytterligare ett dödsfall. Jimmy Perez inser att gamla hemligheter måste fram i ljuset om en mördare ska kunna hindras att slå till igen.

Min kommentar
Precis som i Vita nätter har korrekturläsaren missat mängder av stavfel och ordfel. Eftersom det stör min läsrytm när det plötsligt dyker upp ett "en" i stället för ett "ett" och liknande saker, och för att sådana fel faktiskt är så lätta att hitta, så gör det mig lite upprörd. Det tar alltid ner min uppfattning om en bok, då jag inte kan ta den på riktigt allvar eftersom förlaget uppenbarligen inte gör det. Vad mer som störde mig var att det plötsligt kunde dyka upp meningar som på inget sätt hörde samman vare sig med meningen före eller efter. Det kanske var enda sättet att låta oss få veta vissa saker, men det fick mig också att stanna upp och distraherade mig.

Början av boken var en rejäl pina för mig, jag avskyr krångliga släktförhållanden och har svårt att hålla ordning på vad alla de där orden innebär. Här vimlar det av sysslingar och bryllingar och alla verkar vara mer eller mindre släkt med alla. När sönerna dessutom heter samma som sina fäder så blir det bara för jobbigt. Det redde ut sig till slut, tack och lov, men jag fick faktiskt ta fram papper och penna. Första halvan upplevde jag också som ganska seg, det var bara en massa namn som spottades ut och historien stod mest och stampade. Andra halvan tog det mer fart och då var det plötsligt svårt att lägga ifrån sig boken. Men för mig är detta den svagaste boken i Shetlandskvartetten, hittills.

Det var riktigt kul att följa Sandy lite mer och se honom utvecklas till något mer än en osäker slarver. Här finns nog potential. Det var också ganska skönt att Fran var bortrest i stort sett i hela boken, så slapp man lägga fokus på förhållandet mellan henne och Perez. I stället fick man följa Perez tankar om det hela. Jag tror att jag skulle ha tyckt om Jimmy Perez om jag träffade honom, han verkar vara en sympatisk man, även om hans sävliga sätt hade retat vansinne på mig. Men jag tror det är en bra egenskap för en polis på Shetlandsöarna.

Tempot är lika långsamt som i de föregående två böckerna och något annat skulle nog faktiskt inte passa. Man får verkligen tid att tänka och känna efter. Ibland är det som att man vore där, i dimman och fukten, och vandrade runt alldeles ensam i ödsligheten. Jag gillar Ann Cleeves sätt att skriva, hur hon lägger upp hela berättandet och håller kvar mig i mörker och ovisshet. Jag ska villigt erkänna att jag inte hade en aning om vem som gjorde det, även om jag hade en ganska bra uppfattning om varför. Det låter kanske konstigt att man kan veta varför, men inte vem, men det var ju det där med de krångliga släktförhållandena.

I alla fall jag blir väldigt nyfiken på shetlänningar och är inte helt säker på att beskrivningen av dem är odelat positiv. De verkar vara ett hemlighetsfullt, mystiskt, driftigt och gästfritt folk, samtidigt som de beskrivs som lite ignoranta människor med taskig kvinnosyn. I varje bok påpekas det också att det inte går att hålla något hemligt på Shetlandsöarna, men i varje bok visar det sig till sist att morden har att göra med en väldigt gammal och väl bevarad hemlighet. Är det bara jag som tycker det är en paradox?

Och jag upprepar min fråga, den jag ställde när jag läst ut förra boken: Hur tar man sig till Shetlandsöarna och hur mycket kostar det?

Boktipset estimerade betyg var 3.6, jag ger den 3.0.

Andra som bloggat om Rött stoft: Paulas Bokblog, Snowflakes in rain och Ett hem utan böcker.

Boken kan köpas på AdLibris, Bokia och Bokus.

Två flugor i en smäll!

Ord och inga visor frågade häromdagen om vi hade några favoritförfattare som vi tjatade hål i huvudet på andra om och Boktokig undrade hur vi tänkte om våra favoritförfattare.

De här frågorna hör ju ihop, eller hur? Alltså svarar jag på båda samtidigt.

Visst har jag favoritförfattare, men de får icke gå före i kön. I alla fall oftast inte. Däremot inköps allt de har skrivit och ställs i bokhyllan. Naturligtvis händer det att någon nyinköpt bok smyger sig före i kön, men då får det vara något väldigt speciellt. Som Stephen Kings nya Under kupolen som släpps om någon vecka. Den har jag redan bestämt får gå före ALLT. Som jag har väntat...

Dean Koontz är en annan gammal favorit i skräckgenren, även om jag tycker han har tappat de senaste åren så köps allt nytt in fortfarande. Ja, jag vet, jag är lojal. Det brukar ta många år och många (sämre) böcker av en favorit för att jag ska släppa honom/henne.

I deckargenren vimlar det av favoriter, som Jo Nesbø, hans böcker om Harry Hole är bland det bästa jag läst. Karin Fossum är en annan norsk författare jag gillar, alla böcker om Konrad Sejer har jag samlat på mig. Böcker av Dennis Lehane har också en benägenhet att dyka upp i min bokhylla. Åsa Larssons böcker om Rebecka Martinsson hör också till mina självklara favoriter, jag får en helt absurd längtan till Norrland när jag läser dem.

En alldeles ny bekantskap seglade in på favoritlistan för ett tag sedan, efter jag läst Askungar. Vi får se om Kristina Ohlsson ligger kvar där efter jag läst de andra två.

Det är väl de jag anser vara mina största favoriter och det är också dessa författare jag inte kan sluta tjata om:

Stephen King
Dean Koontz
Jo Nesbø
Karin Fossum
Åsa Larsson
Dennis Lehane
Kristina Ohlsson

Självklart finns det både fler favoriter och sådana jag tjatar sönder, kanske blir det också fler nu när jag ska ge mig på den nordiska utmaningen.

Skämmes! Eller inte...

Äntligen helg och då är det dags för bokbloggsjerka Så här frågar Annika denna vecka:

För någon vecka sedan skrev jag om Morgonpasset där de pratade om ”skämslitteratur”. Läser du böcker som du skäms över, kanske till och med så mycket att du känner dig tvingad att skyla över den bokens omslag med ett omslag från en annan bok? Eller har du böcker i din bokhylla som du egentligen inte vill att någon ska se?

Det är ett ganska enkelt svar på den här frågan: Nej! Jag har aldrig skämts för en enda bok jag läst, köpt eller äger. Varför skulle jag? Antagligen är jag för dum för att förstå varför jag skulle skämmas för andras värderingar. Det är ju egentligen först när jag går emot mina egna värderingar som jag skulle behöva skämmas. I min värld är inte VAD man läser lika viktigt som ATT man läser.

Det står massor av böcker i mina hyllor som jag har förstått att man kanske borde skämmas över, till exempel ett 15-tal av Virginia Andrews, men jag älskade verkligen de böckerna när jag läste dem. Vilket visserligen var väldigt längesedan, 80-90-talet, och jag har ganska svårt att tro att jag skulle gilla dem om jag läste dem nu, men därifrån till att skämmas? Nej, de har också bidragit till min "läsutbildning" och jag vägrar att idiotförklara alla de miljoner människor som läser de här böckerna. Låt folk läsa vad de vill, bara de läser!

Första gången, en andra gång

Det finns ju vissa böcker som etsar sig fast i huvudet och som man önskar att man kunde läsa igen, för första gången. Nu går ju inte det, men man kan ju önska. Önskat är precis vad enligt O gjort, där hittade jag frågan, som tydligen kommit från Anita först. Där ingick denna i en Top Ten Tuesday, fel veckodag och faktiskt även fel vecka, men vad gör väl det, jag får väl hänga på bättre nästa gång. Här är mina tio som jag skulle vilja läsa för första gången igen, utan inbördes ordning så klart:

1. Rötter av Alex Haley. Jag tror egentligen inte att någon förklaring behövs.

2. Stekta gröna tomater av Fannie Flagg. Den här fick mig att må så otroligt bra och medan jag läste den kändes det som att jag kunde och vågade allt. Vågar man sätta den känslan på spel och läsa boken igen?

3. Röde Orm av Frans G Bengtsson. Oj, vad jag skrattade när jag läste denna. Det skulle nog funka att läsa om den, men själva överraskningsmomenten (överrumplings-?) är ju borta.

4. Liftarens guide till galaxen av Douglas Adams. Se svar på 3.

5. Pestens tid av Stephen King. Den bästa bok jag läst tror jag, men det var längesedan och det vet man ju vad tiden gör med minnet...

6. Det mörka tornet av Stephen King. Hela serien då. Över 3500 sidor... tror inte jag orkar en gång till. Och faktiskt tror jag inte att jag klarar att skiljas från Roland en gång till.

7. På stranden av Nevil Shute. Första dystopin jag läste (slutet av 70-talet) och den satte djupa spår. Jag har egentligen svårt att tro att boken är lika bra nu, över 30 år senare, men den får vara med här ändå.

8. Patient 67 av Dennis Lehane. Ja, ni som har läst den förstår varför.

9. Stiftelsetrilogin av Isaac Asimov. Mitt första riktiga möte med science-fiction, det kan man aldrig uppleva igen.

10. Den långa flykten av Richard Adams. Den här tog styggt på mig och det var knappt jag klarade att läsa ut den genom tårarna.

Jag vet inte om jag någonsin kommer att läsa om någon av dessa, mest egentligen för att jag tycker att jag inte har tid när det finns så mycket jag inte läst. Men det får väl kanske bli till den omtalade pensionen. Om jag har tid då.

Vilka böcker önskar du att du inte redan läst, så att du fått uppleva dem igen?