tisdag 17 juli 2012

"Sockerdöden" av Unni Lindell

Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 445
Originalspråk: Norska
Originaltitel: Sukkerdøden
Översättare: Margareta Järnebrand
Utmärkelser: -
Serie: Cato Isaksen 8
Förlag: Pocketförlaget
Utgivningsår: (första) 2010 (min) 2011
Format: Pocket
Källa: Bokhylla
Utläst: 30 juni 2012





Första meningen: Kriposchef Martin Egge jordfästes i Østre Krematorium torsdagen den 6 januari.
Sista meningen: Det skulle kunna bli fint.

Baksidetext
Sexton år har gått sedan Kari Helene hittade sin lillebror liggande livlös på golvet. Tragedin avskrevs då som plötslig spädbarnsdöd. Nu får en vardaglig händelse Kari Helene att plötsligt minnas något helt annat. Något hon förträngt.

Polischefen Martin Egge är en gammal vän till familjen och den enda Kari Helene vågar avslöja allt för. Men kvällen före deras avtalade möte blir Martin påkörd av en bil och kort därefter dör han på sjukhuset.

Oslopolisens våldsrotel får därmed ett ovanligt krävande och uppmärksammat mordfall på sitt bord. Men inspektör Marian Dahle drabbas även personligen. Om det kommer fram hur nära hon och Martin stod varandra riskerar hon att flyttas bort från utredningen. I sin sorg sätter hon den egna karriären på spel, och lojaliteten till kriminalkommissarie Cato Isaksen och hela polisteamet på hårda prov.

Min kommentar
Jag tror att jag kan ha sagt det förut, men nu gör jag nog slut med Unni Lindell. Åtta böcker har jag läst i den här serien och nu får det nog räcka. Unni Lindells sätt att skriva passar mig inte alls, utan gör mig nästan tokig. Det är riktigt synd, för hennes historier är bra, men jag klarar bara inte att läsa dem.

Sin vana trogen blandar hon in mängder av personer, flera av dem "gästspelar" bara och dyker aldrig upp igen. Ändå har jag fördelen av att känna poliserna, eller ja, känna och känna. De enda man egentligen får någon djupare kunskap om är ju Cato Isaksen och Marian Dahle. Och de vill jag egentligen inte känna, båda två är ruskigt osympatiska och självcentrerade. Marian Dahle har nu dessutom blivit en väldigt dålig kopia av Lisbeth Salander.

Cato Isaksen är ett kapitel för sig. Hans motvilja och avsky för Marian Dahle saknar motstycke och borde inte ens förekomma hos en vuxen människa. Dessutom grumlar det hans omdöme och sätter hela fallet och kollegors liv på spel. Ärligt talat kunde jag inte bry mig mindre om hur det går för honom. Hans utfrågning av Dahle (sid 351-352), där han blandar in personliga och fullständigt irrelevanta frågor får mig nästan att slänga iväg boken. Cato Isaksen är en usel polis och människokännare. Hans agenda är höljd i dunkel, jag är inte säker på att han själv vet vad han vill.

Mycket information upprepas i det absurda och sänker tempot, som inte alltid är speciellt högt. Rytmen i boken är ojämn som en sockerberoendes blodsockerkurva (pun intended), ibland händer massor och ibland ingenting alls. Här finns också oändliga beskrivningar av vardagssysslor, som hur man gör och äter en macka, eller som detta från sidan 261: [...] Hon tog maten ur formen, ställde den på ett galler på köksbordet, plockade fram en gaffel och åt direkt ur formen. När hon var färdig satte hon formen i blöt i diskhon, tog fram en ölburk ur kylskåpet, hällde vatten i hundskålen och gick in i vardagsrummet, öppnade ölburken, virade in sig i en pläd och kröp upp i soffan där Birka redan låg hoprullad och sov.[...] Bara ett exempel, man kan slå upp boken nästan var som och hitta liknande stycken. Är det verkligen bara jag som stör mig på detta?

Boken får ett relativt högt betyg ändå, eftersom intrigen är lysande, även om den är en smula förutsägbar. Jag önskar verkligen att jag inte skulle ha ont av alla de här detaljerna, men det fungerar inte. Förhållandet är over and done.

Boktipsets estimerade betyg var 3.5. Jag ger den 3.0.


Boken är
TråkigFantasirik
RoligKlurig
TrovärdigFörutsägbar
OsannolikVälskriven
RomantiskDåligt språk
SorgligFör lång
SpännandeFör kort

Andra som bloggat om Sockerdöden: En bok om dagen, Bokbrus och Tofflan.

Boken kan köpas på AdLibris, Bokia och Bokus.

måndag 16 juli 2012

Tematrio - La France

Frankrikes nationaldag är ju 14 juli och då passar Lyran på att plocka fram lite franska boktips. Uppgiften i veckans Tematrio är: Berätta om tre bra franska böcker!



Ja, alltså hörni, det där med franska böcker var ju ingen stor hit hos mig direkt. Jag hittade bara sex stycken, varav jag inte gillat tre av dem överdrivet mycket och en är oläst. De andra två däremot är faktiskt fullpoängare.

1. Papillon av Henri Charrière har jag minsann skrivit om förut, men den tål absolut att nämnas igen. Otroligt otäck bok som författaren påstår är sann. Den handlar om när han rymde från det rymningssäkra fängelset i Franska Guyana.

2. Ingen fransk tematrio utan Jules Verne och den enda bok jag än så länge har hemma i hyllorna är Till jordens medelpunkt, men vilken som helst av hans böcker går bra att läsa.

3. Den av de franska böckerna jag ännu inte läst är En mässa för de döda av Jean-Christophe Grangé. Den hittade jag på en bokoutlet förra sommaren. Och när jag kom hem så visade det sig att den här författaren skrivit boken som en av mina favoritfilmer bygger på, De blodröda floderna. Så jag gör en kvalificerad gissning nu och vågar nog påstå att En mässa för de döda borde vara läsvärd åtminstone.

Läsandets sju dödssynder

Hittade den här lite roliga, så kallade, enkäten på Nellons bokblogg. Jag verkar vara en lite dålig syndare, men jag ger mig på den ändå.

1. Girighet: Vilken är din dyraste bok? Vilken är din billigaste bok?
Den dyraste skönlitterära bok jag köpt är Falskt minne av Dean Koontz, den kostade 279 kronor och det var år 2001. Fruktansvärt dyrt. Annars är det nog någon fackbok, det har jag köpt några för 700-800 kronor.

Den billigaste är faktiskt två, både Vredens tid av Stefan Tegefalk (AdLibris) och Europa Blues av Arne Dahl (Tradera) inköptes för 1 krona styck.

2. Vrede: Vilken författare har du en kärlek/hat- relation med?
Nej, jag får nog passa på denna. Om jag nu måste välja någon så vill jag ju så gärna tycka om både Peter Gissys och Ramona Franssons böcker, men jag klarar bara inte av dem och jag varken älskar eller hatar dem.

3. Frosseri: Vilken bok har du slukat om och om igen utan någon skam över huvud taget?
Jag har inte läst om någon bok sedan jag var typ 12 år så ingen bok faktiskt.

4. Lättja: Vilken bok har struntat i att läsa klart pga lathet ?
Ingen, jag läser ut böckerna jag börjar på.

5. Högmod: Vilken bok pratar du ofta om för att framstå som en intellektuell läsare?
Egentligen ingen här heller, men jag plockar gärna fram både Dostojevskij, Tolstoj och andra djupingar när någon har invändningar mot att jag numera nästan bara läser deckare. Och det är inte för att framstå som intellektuell utan mer för att visa att det inte är jag som är inskränkt.

6. Lust: Vilka egenskaper tycker du är mest attraktiva för en manlig eller kvinnlig karaktär?
Humor är den viktigaste egenskapen hos vilken karaktär/människa överhuvudtaget. Har man bara den så kan man ju i alla fall skratta åt eländet. Intelligens, ödmjukhet och självdistans skadar inte heller.

7. Avund: Vilken bok skulle du helst få som present?
Innan jag somnar av S J Watson. Den ligger just nu etta på min önskelista, det verkar vara en bok jag skulle gilla.

söndag 15 juli 2012

En smakebit på søndag: Smuts


En smakebit på søndag är ett stående inslag på den norska bokbloggen Flukten från verkligheten. Varje vecka väljer vi ett stycke i boken vi läser och delar med oss av det. Ett spännande sätt att få veta vad andra läser.

Veckans smakbit kommer från Katarina Wennstams Smuts. Jag har inte kommit speciellt långt i den, men jag känner redan att den kommer att göra mig riktigt, riktigt arg och frustrerad. Den handlar om sexköp, trafficking, mäns kvinnosyn.

Smakbiten har jag hämtat från sidan 61, där huvudpersonen Jonas tänker tillbaka på när han mötte Rebecca första gången, hon som sedan blev hans fru. Jonas är jurist och har på något sätt specialiserat sig på brott mot kvinnor.

Sedan var det tanken på henne i vitt vid altaret. Det fanns något symboliskt i hans sinnebild, något han aldrig hade trott att han skulle känna. Men det var som om han såg en madonna framför sig, en Rebecca i bröllopsskrud som lyste av renhet och... han kunde nästan inte tänka tanken så banal kändes den... vit som oskulden. Han fylldes av en känsla av helighet när han tänkte på Rebecca som fick honom att rodna.

lördag 14 juli 2012

"Det fjärde offret" av Mari Jungstedt

Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 347
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Utmärkelser: -
Serie: Anders Knutas 9
Förlag: Albert Bonniers
Utgivningsår: (första) 2011 (min) 2011
Format: Inbunden
Källa: Bokhylla
Utläst: 26 juni 2012





Första meningen: Vid första anblicken såg allt ut att vara i ordning.
Sista meningen: Han gick ut i hallen för att ta emot sin hustru.

Baksidetext
En stilla sensommarmorgon begås ett väpnat rån mot en värdetransport utanför Sparbanken i den slumriga idyllen Klintehamn på Gotlands västkust. Rånarna flyr på motorcykel och tar sin tillflykt till ett ödetorp på landsbygden. När polisen så småningom letar sig fram till gömstället hittas en av rånarna mördad och dådet beskrivs i medierna som en ren avrättning.

Till en början koncentreras spaningarna mot Gotlands motorcykelklubbar. Men det är något som inte stämmer. Vilka är de två övriga rånarna och har de något att göra med mordet på sin medbrottsling? Gick något fel vid råntillfället eller finns motivet längre bak i tiden? Kommissarie Anders Knutas börjar leta efter samband i det förflutna samtidigt som han försöker hålla tillbaka sina allt starkare känslor för kollegan Karin Jacobsson. Journalisten Johan Berg dras obevekligt in i ett livsfarligt spel där insatserna blir allt högre. Och hela tiden finns risken att gärningsmannen slår till igen - en gärningsman som vet något polisen inte vet.

Min kommentar
Nionde delen om Knutas och hans kollegor tycker jag faktiskt var en av de bättre, eller så beror det helt enkelt på att jag läste den "på plats" på Gotland. Det blir lite annorlunda när man går omkring på samma ställen som karaktärerna i boken, en extra dimension om man så vill.

En del författare, som Jungstedt, klarar det där med att ha många inblandade utan att det blir rörigt. Och framför allt, presenterar dem på ett naturligt sätt och inte alla på en gång. Det är också lagom med tillbakablickar för att framkalla minnesbilder från de tidigare böckerna. Men nu är jag faktiskt lite less på Knutas "the one that got away". Kan inte det där fallet lösas snart? Och hur ska det gå med Knutas äktenskap? Och med Karin? Får Johan och Emma någonsin ihop sina liv med alla barn? Den där Knutas förresten, han börjar få en del osympatiska egenskaper och det börjar bli svårt att tycka om honom.

Det bästa i historien är ändå tillbakablickarna, som mest handlar om Tereses trassliga bakgrund och hur hennes val gör att allt blir som det blir. Tillbakablickarna är också lösningen på varför de tre vännerna rånar banken och vem som mördar dem, en efter en. Och varför. Lite lösa trådar tycker jag nog ändå hänger kvar efter upplösningen, men vissa antydningar gör att man kanske vågar sig på några kvalificerade gissningar.

Naturligtvis finns det en del som jag hänger upp mig på. Som att larmet på ett hus tydligen sitter på utsidan och att efter man stängt av det så är huset olåst. Mycket märkligt i mina ögon. Dessutom byter pojken Svante efternamn från Hedström till Hedberg och tillbaka igen. Sådant stör mig ofantligt mycket.

En perfekt sommarbok med alldeles lagom spänning. Och snabbläst är den.

Boktipsets estimerade betyg var 4.0. Jag ger den 4.0.


Boken är
TråkigFantasirik
RoligKlurig
TrovärdigFörutsägbar
OsannolikVälskriven
RomantiskDåligt språk
SorgligFör lång
SpännandeFör kort

Andra som bloggat om Det fjärde offret: Lottens bokblogg, Bokbrus och Annika Koldenius.

Boken kan köpas på AdLibris, Bokia och Bokus.