torsdag 24 mars 2016

Läsplanering april 2016

Med april kommer våren, förhoppningsvis, och då satsar jag på nya böcker. Eller ja, relativt nya i alla fall. Jag har planerat betydligt färre sidor den här gången så jag inte ska bli det minsta stressad.

• Jag lät dig gå av Clare Mackintosh.
• Galveston av Nic Pizzolatto.
• Små svarta lögner av Sharon Bolton.
• Vem var Alice? av T.R. Richmond.
• Middagsmörker av Charlotte Cederlund.

Hett i hyllan #32

Jag bara gissar nu, men jag tror inte jag är ensam om att ha en del böcker i hyllan som stått där i evinnerliga tider. Är det inte dags att de där, halvt, bortglömda böckerna får ta lite plats och synas? Jo, det tycker jag. Verkligen. Därför kommer de, en efter en, att dyka upp här varje torsdag under rubriken Hett i hyllan. Lite lagom tvetydigt, eller hur? Vad har du för dolda skatter i hyllan?

Vi rör oss så sakteliga framåt i tiden, men jag befinner mig fortfarande i juni 2012.

I början av 2000-talet läste jag min första David Baldacci, Flykten, och jag gillade den inget vidare. Den innehöll något av det sunkigaste jag träffat på inom kvinnosyn och, helt ärligt, det är inget som jag överhuvudtaget brukar tänka på, om den inte är exceptionellt sunkig vill säga.
Jag hade inga som helst planer på att läsa mer av Baldacci, men som alltid när det gäller böcker så är jag väldigt lättpåverkad. Många talade sig varma om hans serie om Kamelklubben och när jag då hittade första delen, som faktiskt heter just Kamelklubben, så tänkte jag ju givetvis att han ska få en chans till. Så värst sugen verkar jag ju ändå inte ha varit, eftersom den fortfarande är oläst efter nästan fyra år.

Om du också vill vara med och visa upp dina böcker, antingen heta hyllvärmare eller heta av någon annan anledning, så lägg gärna in en länk här nedanför. Då hittar jag dig mycket lättare.

onsdag 23 mars 2016

Tisdagsutmaning: Passion

Veckans utmaning på Kulturkollo: Passion.

Veckans utmaning är enkel – jag vill helt enkelt att du berättar om din passion vara vad den vara må (bakning, böcker, film, gummistövlar, fallskärmshoppning, bokmärken, knappsamling, skrivmaskiner…). Det behöver naturligtvis inte vara en pågående passion utan kanske något du ägnade all din tid åt som tioåring eller något du tror att du kommer snöa in på som pensionär.

Jag vet egentligen inte vad jag ska svara på detta. Nästan allt jag gör snöar jag in på och blir väl då, per definition, en passion. En del överlever bara ett kort tag medan andra håller i sig i decennier. En del försvinner ett kort tag, men kommer tillbaka med förnyad styrka. Det korta och enkla svaret hade givetvis varit böcker, men det är ju liksom självklart.

Kanske blir det lättare om jag tar det från början, så ursäkta på förhand, men nu babblar jag igen.

Jag upptäckte nog ganska tidigt i mitt liv att om jag inte skulle bli uttråkad av något så var jag tvungen att göra detta något till 100% och med fullt fokus. På det viset blir faktiskt det mesta ganska kul. Man skulle kunna säga att resten är historia, men då blir det ju inget babbel.

Min allra första passion var nog faktiskt ishockey och den har följt med i nästan hela mitt liv. Just nu skulle jag nog vilja kalla det för ett vanligt, sunt intresse, men ända upp i 30-årsåldern var jag fullständigt insnöad. När jag var mindre var väggarna i mitt rum tapetserade med bilder och egenhändigt gjorda teckningar. På rasterna i gymnasiet, satt jag och gjorde egen statistik över målskyttar, utvisningar och plus-/minusstatistik. På torsdags- och söndagskvällar var jag som fastlimmad vid radion och referaten från matcherna som spelades då. Jag missade inga matcher när det var stora turneringar, inte ens Canada Cup. Jag gick upp mitt i natten och tittade. Om det var en match som började klockan 2 (ja, på natten) så sov jag före och efter (förhoppningsvis). Om den började klockan 4 så åkte jag alltid direkt till jobbet när matchen var slut. Även om jag inte är en riktigt lika stor nörd nu så missar jag fortfarande inga stora internationella turneringar och jag ikläder mig alltid min matchtröja (ja, en riktig, inköpt för 500 kronor under junior-VM i Malmö) när jag tittar. En av mina stora drömmar är att någon gång få åka till Canada och titta på en NHL-match. Tack och lov så delar sambon det här intresset. Även om han inte har någon matchtröja.

Jag tror jag hoppar över några decennier här och i stället berättar vad jag tänkte göra när jag blir pensionär. Det började egentligen för så där tio år sedan, när jag av en händelse hittade ett MMORTS-spel (Massive Multiplayer Online Real-Time Strategy) vid namn Travian. Det var något av det roligaste jag har spelat, men tyvärr så gick det inte så bra att kombinera med ett jobb. Medan man sov kunde man nämligen bli utplånad av sina fiender. Och hur kul är det att vakna till det. Eller gå och lägga sig när det blinkar ett varningsmeddelande att någon är på väg att anfalla. Sambon började också spela (vi är i mångt och mycket samma personlighet) och det slutade med att vi satt uppe för länge och sedan gick upp tidigare för att inte missa så mycket. Jag bestämde mig för att det här inte fungerade så jag avslutade den spelomgången genom att skicka iväg alla mina soldater i ett anfall, logga ut och sedan inte logga in igen. Spelsuget blev dock för stort och något år senare intalade sambon och jag oss att man ju inte behöver bli en av storspelarna, kanske kunde man spela lite mer oseriöst? Så vi provade igen. Och historien upprepade sig. Och vi slutade igen. Då bestämde jag mig för att när jag blir pensionär då, då ska jag spela Travian igen. Det här var 7,5 år sedan nu. Ibland går jag och kollar att spelet faktiskt finns kvar, men jag har inte börjat någon ny spelrunda.

"Dödens kemi" av Simon Beckett

Författare: Simon Beckett
Titel: Dödens kemi
Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 346
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: The chemistry of death
Översättare: Gösta Svenn, Helena Sjöstrand
Serie: David Hunter 1
Förlag: Minotaur
Utgivningsår: (original) 2006 (min) 2006
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 15 mars 2016




Första meningen: En människas kropp börjar upplösas fyra minuter efter döden.

Baksidetext
David Hunter var en gång i tiden en av Storbritanniens mest framstående rättsantropologer, flitigt anlitad i komplicerade mordfall över hela landet. Men när hans fru och lilla dotter blev ihjälkörda av en rattfyllerist orkade han inte fortsätta utan drog sig tillbaka till en liten by i Norfolk, där han fick tjänst som distriktsläkare. Nu lever han ett lugnt och stillsamt liv, utan några tankar på att återuppta sitt forna yrke.

När två kvinnor inom loppet av ett par veckor hittas brutalt mördade vänder sig den lokala polisen till Hunter för att få hjälp. Kvinnorna har uppenbarligen hållits fångna i flera dagar innan de dödats och deras kroppar har blivit skändade på ett närmast rituellt sätt. Fallet väcker plågsamma minnen till liv och Hunter ställer sig ytterst motvillig till det hela. Men så blir han personligt indragen på ett sätt han aldrig kunnat räkna med. Jenny Hammond, en lärarinna som han nyligen inlett en relation med, försvinner plötsligt och allting tyder på att det är samma person som ligger bakom. Hunter går med på att hjälpa polisen under villkoret att det sker i hemlighet. Hans gamla liv ska ju vara ett avslutat kapitel och han har ingen lust att börja förklara för folk vad han gått igenom. Vad han inte har tänkt på är att byborna fortfarande betraktar honom som något av en främling och snart sprids rykten om att hans besök hos polisen har helt andra orsaker ?

Plötsligt befinner sig Hunter i en fullkomlig mardröm; att det finns de som tror att han har med morden att göra kan han leva med - han vet ju själv att han är oskyldig - men tanken på att mista ännu en person som står honom nära är outhärdlig. Om det verkligen är dubbelmördaren som slagit till igen har de inte många dagar på sig. Någonstans därute kämpar Jenny för sitt liv och Hunters kunskap tycks vara det enda som kan rädda henne!

Min kommentar
För en väldans massa år sedan (2010) köpte jag det som visade sig vara tredje delen i serien om David Hunter. Eftersom jag har något slags diagnos som gör det omöjligt för mig att läsa en serie i oordning så försökte jag hitta första delen, Dödens kemi, något som visade sig vara lite svårare än jag hade tänkt. Men till slut hittade jag den på antikvariat. Och tro det eller ej, nu är den minsann läst också.

Det börjar väldigt bra, bland annat är miljöskildringarna lockande. Trots att de mest består av sankmark och myrar. Jag gillar tonen i boken, den är lågmäld och eftertänksam mitt i allt det hemska. Det finns också väldigt ingående beskrivningar av flugor och larver och allt annat möjligt läskigt, men det hela berättas så... (kan inte hitta rätt ord) kyligt och avsikten verkar inte alls vara att äckla eller skrämma läsaren. Just i det avseendet är detta nästan som en faktabok.

Simon Beckett använder sig av den beprövade tekniken att komma med antydningar om vad som kommer att ske. Det funkar väldigt bra. Vid ett tillfälle trodde jag nästan att han hade glömt bort en antydning, men det hade han inte. Den fick sin förklaring ganska mycket längre fram.

Jag gillar karaktärsbeskrivningarna, även om jag knappt tycker om någon av dem. I den här lilla byn finns alla typer av människor, mest original då och bymentaliteten är väldigt bra beskriven. Speciellt tycker jag om att de perifera karaktärerna är just det, en namnlös diffus massa. En bra författare behöver inte skapa dussintals ovidkommande människor, det funkar ändå.

I början kändes det som om jag misstänkte alla, men ganska snart utkristalliserade sig tre personer. Efter en, i mitt tycke, rejäl ledtråd blev jag helt säker på vem jag skulle fokusera på. Mot slutet tycktes det som att jag hade fel och jag kunde inte fatta hur jag kunde ha blivit så lurad. Det blev jag inte. Slutet i sig är jag inte jätteglad i, för mig känns det väldigt tillrättalagt och jag hade nog tyckt bättre om en mörkare upplösning. Jag tycker att alla trådar knöts ihop på ett snyggt sätt, förutom att gärningsmannens motiv kanske är lite oklart. Å andra sidan, en galning behöver väl inget motiv.

Första halvan är riktigt bra, sedan blir den mer en ordinär deckare. För mig som älskar CSI så är Dödens kemi nästan som om CSI vore en bok. Det känns bra. Ännu bättre känns det att jag redan har både andra och tredje delen i hyllan.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

Boktipsets estimerade betyg var 4,3 och genomsnittet 3,9 (beräknat på 191 betyg).
På Goodreads hade den 4,08 i genomsnitt (beräknat på 9 159 betyg).
Jag ger den 4,0
Boken är
TråkigFantasirik
RoligKlurig
TrovärdigFörutsägbar
OsannolikVälskriven
RomantiskDåligt språk
SorgligFör lång
SpännandeFör kort

Andra som bloggat om Dödens kemi: Pocketblogg, Bokmoster och Boktanken.

Boken verkar inte gå att köpa som ny, men på Bokbörsen finns det mängder.

tisdag 22 mars 2016

Tematrio - Påsk

Dags för Lyrans Tematrio igen. Veckans tema: Berätta om tre filmer, böcker, godissorter, traditioner ni på något sätt förknippar med påsken!

Äsch, det blev ju ännu svårare när det var så öppet. Jag har nog egentligen absolut ingenting som jag förknippar med påsken. I alla fall inte något som märks i vardagen, förutom det där med ägg då. Och så är det ju det där med religionen då. Det får bli temat lite den här veckan. Väldigt löst och fritt.

1. Alexandriakoden av Steve Berry handlar om hemligheten med det försvunna Alexandriabiblioteket, i thrillerform. Sanningen kan slå hål på de tre största världsreligionerna.

2. I Isens gåta av Raymond Khoury uppenbarar sig ett starkt ljussken, i form av ett gigantiskt ljusklot, ovanför Antarktis. Naturligtvis blir slutsatsen att det är ett tecken från Gud.

3. Señor Peregrino av Cecilia Samartin handlar om många saker, men bland annat får vi höra berättelsen om en pilgrimsvandring till Santiago de Compostela.