"Den nionde graven" av Stefan Ahnhem

Författare: Stefan Ahnhem
Titel: Den nionde graven
Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 568
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: Fabian Risk 2
Förlag: Bokförlaget Forum
Utgivningsår: (original) 2015 (min) 2015
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 16 januari 2021




Första meningen: Det var så mörkt att han nästan inte kunde se.

Baksidetext
Justitieministern lämnar riksdagen efter en hård debatt. Han använder den bakre utgången för att undgå det väntande pressuppbådet, men kommer aldrig fram till bilen som står och väntar på honom en bit bort. Han tycks ha gått upp i rök, mitt i maktens centrum.

Det är ett halvår innan händelserna i Offer utan ansikte och veckorna före jul. Snön och kylan håller både Stockholm och Köpenhamn i ett järngrepp när Fabian Risk kallas in för att i hemlighet utreda justitieministerns försvinnande. Officiellt är fallet fortfarande Säpos ansvar, men de liksom Fabian och hans höggravida kollega Malin Rehnberg famlar i blindo. Snart visar det sig att inget är som det tycks vara och att mäktiga intressen verkar för att sanningen inte ska komma fram.

Samtidigt hittas hustrun till en dansk tv-profil brutalt mördad i hemmet i Köpenhamn. Dunja Hougaard leder utredningen som för henne över sundet till Sverige.

Min kommentar
För nästan exakt två år sedan läste jag första delen i den här serien och det var inte bara för att den utspelade sig i Skåne som jag gillade den. Som vanligt så har det ändå dröjt innan jag tog mig tid att fortsätta läsa. I år bestämde jag mig för att det var dags, alla utgivna delar fanns i hyllan och jag bestämde att de här böckerna var perfekta att ha med i min Finish That Series-utmaning. Den nionde graven är alltså andra delen. Eller första om man väljer att se det så.

I den här andra delen, som väl måste betraktas som en prequel, har Fabian med familj ännu inte flyttat tillbaka till Helsingborg utan här befinner vi oss i Stockholm. Vi får äntligen veta vad det var som fick Fabian att flytta och alla mystiska referenser får till slut sin förklaring. För mig är det lite tråkigt, miljömässigt, men det är ju bara tillfälligt. Dessutom görs en hel del utflykter till Danmark.

Det vimlar av karaktärer här, men många av dem känner jag igen från Offer utan ansikte. Bland annat så dyker den danska polisen Dunja upp även här, henne gillar jag. Någon jag inte gillar är Fabian, jag förstår mig inte alls på honom. Det han gör, eller snarare inte gör. Eller hans val, snarare handlingsförlamning egentligen, i slutet, som kostar två poliser livet. Det förekommer en hel del danska karaktärer här och av någon anledning så verkar danskar bara prata danska när de pratar med svenskar. Aldrig sinsemellan. Väldigt besynnerligt, men något jag länge har misstänkt. För inte kan de väl egentligen förstå varandra när de pratar så där? Jag brukar inte gilla när man blandar in andra språk när man läser en svensk/översatt bok och det gör jag inte nu heller även om jag inte har några större problem med att läsa på danska (tur bara att jag inte lyssnade på boken för då hade jag fått problem).

Läsaren får veta ganska mycket mer än polisen, då vi även får ta del av offrens tankar. Tyvärr så blir det då självklart vad allt handlar om. Det ligger en mycket intressant historia som grund här, organhandeln i Israel, som nämns nästan bara i en bisats och som jag var tvungen att googla efter att jag hade läst ut boken. Det är en extremt hög body count i den här boken, vilket skulle kunna förklaras med att det inte bara är en seriemördare utan faktiskt tre stycken. Men så är det inte. Det är så många döda, på så många groteska sätt, att jag till slut inte bryr mig längre. Blir det för mycket? Det korta svaret blir ja. Att läsa den här boken är lite som att äta en pizza med extra allt. Bara för att var sak för sig är god så betyder det inte att det blir gott ihop.

Det är inte bara body counten som är hög här, även frekvensen av sammanträffanden ligger skyhögt över genomsnittet och det känns inte helt bra. Det blir liksom inte sannolikt. Hur vanligt är det egentligen att en mordutredare ger sig ut på mördarjakt? Alldeles ensam. Utan att ens berätta vart han/hon tänker ta vägen. Jag vågar nog påstå att jag aldrig har läst eller hört något om någon som gjort så. Ändå fortsätter det att hända i flertalet deckare. En fråga som jag funderade på, som aldrig besvarades, var hur polisen hittade Karen. Vem ringde dem? Eller dök de bara upp helt utan anledning? Det är precis sådant jag kan reagera på.

Tempot i Den nionde graven är skyhögt och det hålls i stort sett genom alla dessa väldigt många sidor. De korta kapitlen hjälper till och man hinner nästan alltid hinner bara ett till, vilket gör den rejält snabbläst. Boken kunde med lätthet ha varit kortare, men den blir aldrig tråkig. Det är väldigt rått och brutalt, detaljnivån förstärker det skulle man kunna säga, vilket inte stör mig jättemycket, men det tillför inget och jag hade kunnat vara utan det. Vi får väl se om det håller i sig i tredje delen, som det är dags för snart.

På Goodreads hade den 3,81 i genomsnitt (beräknat på 3 259 betyg).
Jag ger den 4,0.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Intetsägande
Ordbajsig		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk

Andra som bloggat om Den nionde graven: Lottens bokblogg, Johannas deckarhörna och Bokhållarens läsblogg.

Nyinkommet

Bokpaket är alltid välkommet. Även när de, som den här boken, faktiskt satt fast i brevlådan. Jag fick lirka ut paketet samma väg som det hade tryckts in.

Den här boken la jag märke till när jag gick igenom boksläppen i januari. Himlen ska gråta blod av Sigbjørn Mostue borde ändå funka ganska bra för mig. Hoppas jag. Det kan ju passa att läsa om ett flygplan som blir kapat, nu när man inte får resa. Tack till Modernista!

En vecka senare var det dags igen. Då hade vi dessutom så stor tur att vi mötte brevbäraren, som var på väg ut, i trappen, vi stannade (jag såg ju att han hade ett typiskt bokpaket under armen) och frågade om det var till någon av oss. Det var det! I det låg Striden om Dimön av Mariette Lindstein, femte delen i serien. Nu blev jag faktiskt riktigt inspirerad att ta tag i den. Jag har ju, skämmigt nog, inte läst en enda del. Tack så jättemycket till HarperCollins och Mariette!

Hett i hyllan #287

Jag bara gissar nu, men jag tror inte jag är ensam om att ha en del böcker i hyllan som stått där i evinnerliga tider. Är det inte dags att de där, halvt, bortglömda böckerna får ta lite plats och synas? Jo, det tycker jag. Verkligen. Därför kommer de, en efter en, att dyka upp här varje torsdag under rubriken Hett i hyllan. Lite lagom tvetydigt, eller hur? Vad har du för dolda skatter i hyllan?

Och så tar vi ett litet kliv till början av maj 2017.

Pojken som slutade gråta av Ninni Schulman är andra delen i Hagfors-serien.

Ungefär ett halvår innan jag köpte den här boken läste jag första delen och jag blev väldigt förtjust i den. Egentligen tyckte jag att det var lite märkligt för det var ganska mycket privatliv och liknande i den. Dessutom så lyssnade jag på större delen. Trots allt som talade emot den så gillade jag alltså. Då var det ju fullständigt logiskt att jag köpte den här andra delen på Green Friday våren efter och då med tanken att jag skulle läsa den ganska snart. Nu har det alltså gått nästan fyra år sedan dess, vilket verkar vara den gängse kötiden för böcker här. Men... förra året så köpte jag den sista/senaste delen och i år har jag med serien i min Finish That Series-utmaning. Då är det bara att hoppas att detta är precis så bra som jag minns det.

Så här står det på baksidan:

En mörk augustikväll kommer ett larm till Hagfors räddningstjänst: en villa står i brand. När journalisten Magdalena Hansson kommer till platsen har huset nästan helt brunnit ner, väggarna har rasat och svart rök pulserar från de förstörda fönstren. Dagen därpå avlider en fyrtiotreårig kvinna av skadorna hon ådrog sig i branden.

Några dagar senare brinner nästa hus. Och sedan ytterligare ett. Hagforspolisen står inför en ny, stor utmaning medan den lilla värmländska staden lever i skräck.

Magdalena Hansson dras in allt mer i jakten på seriepyromanen och till slut är hennes engagemang djupt personligt. Och mycket riskabelt.

Om du också vill vara med och visa upp dina böcker, antingen heta hyllvärmare eller heta av någon annan anledning, så lägg gärna in en länk här nedanför. Då hittar jag dig mycket lättare.

"Fränder" av Emma Donoghue

Författare: Emma Donoghue
Titel: Fränder
Genre: Drama
Antal sidor: 352
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: Akin
Översättare: Birgitta Wernbro-Augustsson
Serie: -
Förlag: LB Förlag
Utgivningsår: (original) 2019 (min) 2020
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 10 januari 2021




Första meningen: En gammal man packar sina väskor.

Baksidetext
Franskfödde Noah är en pensionerad kemiprofessor som bor på Upper West Side i New York. Han planerar att för första gången sedan han var barn, återvända till sin hemstad Nice. Precis innan Noah ska åka får han ett oväntat samtal från socialtjänsten. Han visar sig vara närmast anhörig till 11-åriga Michael, som behöver bli akut omhändertagen. Motvilligt bestämmer han sig för att ta med pojken på sin resa.

Väl framme i Nice, med den minst lika motvilliga Michael i släptåg, börjar Noah nysta i sin familjehistoria. Det omaka paret har till en början svårigheter med att komma överens, men mitt i deras gnabbande om steak frites och skärmtid börjar de sakta att finna varandra. De märker snart att de har mer gemensamt än de trott.

Min kommentar
Fränder dök upp här som en överraskning förra sommaren. Även om den kanske inte helt låter som en bok för mig så lockade den ändå, eftersom jag tidigare läst en bok av Emma Donoghue, Miraklet, som var speciell och bra. Dessutom så har hon ju skrivit romanen Room, som jag inte läst, men sett som film och den var riktigt bra. Trots det så har det tagit tid innan den här boken bubblade upp till ytan.

Hur en bok börjar är väldigt viktigt för mig. Om starten får mig på dåligt humör, av olika anledningar, så kan det vara jobbigt att hamna på plus igen. Fränder gör verkligen sitt bästa för att få mig irriterad direkt. Det är otroligt rörigt. Jag får känslan av att jag ska få veta en släkts historia, bara genom en mans tankar. En hel hög namn bara kastas på mig. Jag har ingen aning om vilka de är och jag vet inte alls vilken relation de har till Noah (han som tänker). Ingen av de som dyker upp i tankarna verkar ens vara i livet. Dessutom verkar han tänka på sin mor och far med deras förnamn. Jag kände mig så förvirrad där i början. Det tar sig dock.

Det här är en bok som jag är väldigt kluven till. Ibland är den helt fantastisk. Ibland blir det så långsamt och ältande att jag bara blir irriterad. Förmodligen så kan det här bero på att det lite är två olika historier i en. Den som handlar om Noah och Michael är jag väldigt glad i. Att läsa om den gryende relationen och samspelet mellan dem är berörande. Michael är visserligen odräglig, men faktiskt på ett sunt sätt. Han reagerar bara på Noahs härskarfasoner, som ju inte alls är meningen, men han är ju van att föreläsa och prata ner till folk. Historien med Noahs släkt i Frankrike däremot, den känns krystad och nästan farsartad. I alla fall i avseende på missförstånd och förvecklingar. Jag kan inte för mitt liv begripa hur man kan tolka saker och ting som Noah gör, det var definitivt inte min tolkning. Om man hör klapprande hovar så bör man tänka "häst", inte "zebra". Förutsatt så klart att man inte bor någonstans där zebror är vanligare än hästar.

Jag vill inte alls uttala mig om trovärdigheten, att man låter en 11-årig pojke följa med en 80-årig okänd man på en resa till Europa. Det känns inte direkt sannolikt och jag är tveksam till om den där sidohistorien om Frankrike ens hade behövts. Det är en tillräckligt fin historia som det är. Jag bryr mig om både Noah och Michael, jag vill att det ska gå dem väl. Tonen i boken genomsyras av en särdeles torr humor. Den är så torr att det faktiskt knastrar om den. Jag gillar det.

Fränder ger mig en varm och härlig känsla. Och en aning hopp. Vi är alla likadana, ibland bara i olika generationer, men vi kan umgås över de gränserna. Om vi bara lyssnar på varandra.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

På Goodreads hade den 3,68 i genomsnitt (beräknat på 9 896 betyg).
Jag ger den 3,5.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Intetsägande
Ordbajsig		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk

Andra som bloggat om Fränder: Litteraturkvalster, Fru E:s böcker och En bok om dagen.

Tisdagstrion: Mat & dryck (i handling eller titel)

Tisdag igen. Då är det som vanligt dags för Tisdagstrion som sköts av Ugglan & Boken.

Veckans tema: Mat & dryck (i handling eller titel).

Jobbigt värre... jag tror att det får bli böcker som fick mig att önska att de var smak- och luktböcker.

1. Bastarden från Istanbul av Elif Shafak känns det nästan töntigt att ha med igen, men detta är som att läsa en kokbok. Med handling.

2. Den lilla bistron i Bretagne av Nina George fick mig att bli sugen på fransk mat. Det händer aldrig. I och för sig så är det bretonsk mat, om man ska vara noga.

3. En fransk curry av Richard C Morais skulle man kunna kalla en fusion av indisk och fransk mat. I mitt tycke så är filmen, 100 steg från Bombay till Paris, bättre än boken.