Bok: Hela sanningen av Cara Hunter

Författare: Cara Hunter
Titel: Hela sanningen
Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 395
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: The whole truth
Översättare: Jan Risheden
Serie: Adam Fawley 5
Förlag: LB Förlag
Utgivningsår: (original) 2021 (min) 2022
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 15 augusti 2024




Första meningen: Så du vet vad du ska göra?

Baksidetext
När en student på ett universitet i Oxford anklagar en av professorerna för sexuella övergrepp tror kriminalkommissarie Adam Fawley sig veta hur händelsen gått till.

Men det visar sig att fallet inte är så okomplicerat som han först trott. De klassiska rollerna som offer och förövare är ombytta och den här gången är det en manlig rugbyspelare som blivit utsatt av sin kvinnliga professor. Både offret och förövaren har allt att förlora, ändå ljuger en av dem.

När en kvinna hittas mördad vid en järnvägsbro ger Fawley fallet högsta prioritet. Ända tills han inser att alla spår i jakten på mördaren pekar på honom själv. Snart befinner sig Fawley i häktet och för hans kollegor har mardrömmen bara börjat.

Min kommentar
Cara Hunter har snabbt klättrat från att vara en författare jag gillar till en av mina storfavoriter. Efter fem böcker så vågar jag påstå att hon har en osviklig förmåga att kollra bort läsaren. Femte delen, Hela sanningen, är inget undantag. Det enda man kan vara säker på i de här böckerna det att inget är som man tror. Så man (jag) tror något annat.

Allra först i boken är en riktigt trevlig presentation av alla huvudpersonerna. Varför gör inte alla så? Det är ju toppen. Oavsett om man följer serien eller har fått för sig att läsa en del mitt i. Vilket jag absolut inte rekommenderar med den här serien. Framför allt för att böckerna är så bra. Speciellt om man gillar att inte alltid kunna lista ut exakt vad det är som har hänt.

Här finns så många vändningar och turer att man, med en inte lika kompetent författare, hade kunnat bli rejält yr i huvudet. Hoppas bara att detta nu var det sista av fallet med Alex. Dels för att jag tycker det är lite tjatigt när en tråd löper över många böcker, dels för att jag egentligen inte tycker att ändamålet alltid helgar medlen. Just i det här fallet så vill jag faktiskt inte fundera över om jag tycker att det de gjorde var rätt eller fel. Ibland är det ju inte så enkelt. Jag känner mig också lite trött på Adams personliga inblandning. Nu får det väl ändå räcka med avstängningar. Och värre.

En bit in i boken splittras historien och det dyker upp ett helt annat fall. Som man kanske kan tycka är irrelevant och ointressant. Det första fallet pausas i stort sett när detta andra hamnar på polisernas bord. Trogna Cara Hunter-läsare borde veta bättre än att avfärda den nya tråden. Ha lite förtroende för henne. I de här böckerna finns inget onödigt. Kanske kunde hanteringen av fallen ha hanterats på ett annat, bättre sätt, men jag tror ändå det var ett bra val att inte försöka manövrera dem samtidigt. Det kunde ha blivit rörigt på riktigt.

Antalet karaktärer är nästan löjligt högt. De är otroligt många. Ändå blir det inte rörigt eller svårt att hålla isär dem. Även om jag ibland fick stanna upp och tänka till lite. Många är ju också återkommande, här finns nämligen en försvarlig mängd poliser. Adam Fawley har man fått ganska bra koll på och jag tycker att jag kommer lite närmare de andra poliserna för varje bok. Jag gillar nog faktiskt allihop. Quinn lite mindre, men kanske kan det bli människa även av honom. De har i alla fall intressanta trådar och jag vill gärna veta mer om dem. Det känns också som att det skulle kunna bli bra spin-offs på både Ruth Gallagher och Giles Saumarez.

Hela sanningen avslutas med den nu sedvanliga knorren. Jag är osäker på om jag ens hade tänkt på den upplösningen av det enda fallet. Note to self: Bara för att någon ljuger om en sak så behöver inte allt annat vara lögn. Men oj, vad jag skulle vilja veta hur den självgoda poddaren kände det. Nu ser jag verkligen fram emot att läsa den sjätte och senaste delen.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

På Goodreads hade den 4,19 i genomsnitt (beräknat på 9 589 betyg).
Jag ger den 4,0.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Intetsägande
Detaljrik		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk
Lättsam		Mystisk		Berörande

Andra som bloggat om Hela sanningen: Lottens bokblogg, JPS Media och DAST Magazine

Tisdagstrion: Beatles

Tisdag igen. Då är det som vanligt dags för Tisdagstrion som sköts av Ugglan & Boken.

Veckans tema: Beatles (författare/huvudpersoner som heter som bandmedlemmarna, låttitlar/textrader, kanske en felstavad skalbagge - beetle - osv.)

Oj, oj, oj, denna var klurig. Tills jag av en slump upptäckte att jag kunde hitta en författare, en låttitel och en huvudperson.

1. Mannen som läste högt på 06.27-tåget av Jean-Paul Didierlaurent är en tunn liten bok, som egentligen inte handlar så mycket om just läsningen på tåget. Men den är både mysig och smårolig. En fransk bagatell.

2. Niceville av Kathryn Stockett (eller The Help, som den heter i original) är väl allt annat än en bagatell. Mycket, mycket elände, men berättat med humor. Vilket faktiskt gör eländet ännu tydligare.

3. Lida av Stephen King handlar om författaren Paul Sheldon, som tröttnar på sin fiktiva hjältinna Lida och låter henne dö i barnsäng. Efter en bilolycka vaknar han upp och upptäcker att han hamnat hos Lidas största fan. Som inte alls gillar att Paul tagit livet av henne.

TV-serie: Jana - Märkt för livet #1 (2024)

Titel: Jana - Märkta för livet
Originaltitel: Jana - Märkta för livet
Genre: Crime
Skapad av: Henrik Björn, Felix Herngren, Emelie Schepp (bok)
TV-bolag: Viaplay
Skådespelare: Madeleine Martin, August Wittgenstein, Moa Gammel, Fredrik Hallgren, Sigrid Johnson
Premiär: 2024-04-19
Produktionsland: Sverige
Antal avsnitt: 6
Avsnittslängd: ca 45 min
Såg den på Amazon Prime Video augusti 2024



Handling
När en högt uppsatt chef för Migrationsverket hittas mördad i sitt hem är listan på misstänkta lång. Som assisterande åklagare kliver Jana Berzelius in för att delta i utredningen. Hon är ung och briljant men kämpar mot fruktansvärda mardrömmar - som en följd av hennes barndom som flykting från ett krigshärjat land. När kroppen efter den misstänkte hittas känner Jana igen något på hans ärrade kropp. Ju längre in i utredningen hon kommer, desto mer inser hon att det har med henne själv att göra.

Min kommentar
En bokserie som nästan har varit omåttligt populär är Emelis Schepps om åklagaren Jana Berzelius. När jag hörde att den skulle bli TV-serie så tänkte jag att jag ju måste se den, även om jag inte har varit överförtjust i de två delar jag har läst. Svenska deckare brukar vara ett självklart val så nu var det dags för Jana - Märkta för livet.

Boken läste jag sommaren 2018, så jag minns inga detaljer alls. Bara själva grundhistorien. Jag upplever det som att serien följer boken ganska bra. Förutom i slutet. Där kände jag inte igen mig alls, men jag har ju en osviklig förmåga att glömma bort sluten så det kan ju ha varit samma.

Serien är inspelad i Norrköping, vilket jag tycker är att bra val. Sedan jag läste första delen så har jag nu besökt staden så jag kände igen mycket. Jag gillar verkligen att det fokuserades så mycket på de vyer/miljöer som de flesta kanske känner igen från staden. Till exempel allt vatten, som är viktigt för staden och historien.

Mitt stora problem med serien är, så klart, samma som för det var för boken. En åklagare som begår brott är inget som jag tycker om. Jana jobbar dessutom överhuvudtaget inte alls med det hon ska. I stället springer hon runt och privatspanar. Bland annat genom att begå brott, som inbrott och mord. Ändå är det ingen som ens överväger att åtminstone plocka bort henne från utredningen. Än mindre att avskeda henne. Som jag tycker mig minnas så är Mia mer nedtonad här. Även om jag inte gillar henne så är det långt från hur mycket jag avskydde henne i boken. Ingen polis borde, ostraffat, få bete sig så här. Fredrik Hallgren är riktigt bra som mjukispolisen Henrik. Det är ovanligt att se honom i en sådan här roll. Men är det vanligt att utredande poliser springer runt i uniform?

Trots alla mina invändningar så är Jana - Märkta för livet värd att se. Den är tempofylld och underhållande och det är riktigt bra att lyckas med det, eftersom jag gillar vare sig historia eller karaktärer. Om jag inte hade läst boken så skulle nog mycket ha varit fullständigt obegripligt. Nu fyllde jag ju på med den kunskap som jag redan hade. Kanske tänkte de att alla ändå har läst böckerna.



På Trakt.tv har serien 3 i genomsnitt (beräknat på 27 betyg).
På IMDb har serien 6,1 i genomsnitt (beräknat på 652 betyg).
Jag ger den 3,5.

Serien är

Spännande		Tråkig		Trovärdig
Klurig		Förutsägbar		Mystisk
Berörande		Osannolik		Underhållande
Snyggt foto		Rolig		Långsam
Romantisk		För lång		Fartfylld
Sorglig		För kort		Läskig

Film: Page eight (2011)

Titel: Page eight
Originaltitel: Page eight
Genre: Thriller
Regissör: David Hare
Manus: David Hare
Skådespelare: Bill Nighy, Rachel Weisz, Ralph Fiennes, Michael Gambon, Felicity Jones
Utgivningsår: 2011
Produktionsland: Storbritannien
Längd: 103 min
Serie: -
Såg den på Netflix 26 juli 2024





Handling
Johnny Worricker är en veteran inom MI5. När hans chef och bäste vän Benedict Baron visar Johnny ett oförklarligt superhemligt dokument och sedan dör, hotas hela organisationen. Samtidigt verkar ett till synes slumpartat möte med Johnnys attraktiva granne, aktivisten Nancy Pierpan, lite för bra för att vara sant. Johnny Worricker tvingas gå under jorden för att ta reda på sanningen.

Min kommentar
När jag började kolla runt lite på streamingtjänsterna, för att kolla in vad som kunde bli fredagsfilmen, så upptäckte jag att Page eight var uppsatt som sista chansen (även en annan film var det, men den får det bli nästa vecka). Eftersom det är en film som jag verkligen ville se, trots att den är gammal, så fick det bli den.

En av de stora anledningarna till att jag verkligen ville se den är Billy Nighy, en skådespelare som jag verkligen tycker om. Han är inget annat än perfekt i den här rollen. Jag hade därför inte jättekoll på vad det egentligen var för typ av film och minsann, det är en spionthriller. En genre som jag inte alltid uppskattar. Den här filmen är dock en som funkar för mig. Förmodligen tack vare att det inte är för mycket politik, som man inte förstår något alls av.

Det är så otroligt skönt och vilsamt att se på brittiska filmer. Det är mer hjärna än muskler, ingen action överhuvudtaget. Inget våld heller, vad jag kan komma ihåg. Faktum är att inte ett enda vapen avlossades. Här finns inga stora överdrivna gester, utan här är det minimal mimik som gäller. Allt kommer fram så tydligt ändå. Eller kanske tack vare det. Det jag kommer att minnas allra längst är kommentaren att man måste välja sida. Att man blir dödad om man står mitt på vägen. Så sant.

Men varför, varför, varför måste det blandas in romantik? Kemin mellan Nancy Pierpan och Johnny Worricker antydde en spänning som jag inte alls ville ha där. Nancy Pierpan verkade ju vara i samma ålder som Worrickers dotter. Jag tänkte att jag kanske (hoppas, hoppas, hoppas) inbillade mig, men nej. I slutet kom det. Det blev bara osmakligt och faktiskt obehagligt.

Page eight är tydligen första filmen i en trilogi om denne Johnny Worwicker. Jag vill gärna se de andra två också, men de verkar inte streama någonstans. Detta är väldigt lågmält, ingen nagelbitarspänning. Till syvende och sist väldigt lagom på något sätt, inget som höjer pulsen, men mitt intresse hölls uppe hela filmen. Temat är ju onekligen aktuellt. Fortfarande.


På Letterboxd hade den 3,2 i genomsnitt (beräknat på 7 681 betyg).
På IMDb hade den 6,8 i genomsnitt (beräknat på 21k betyg).
Jag ger den 3,5.

Filmen är

Spännande		Tråkig		Trovärdig
Klurig		Förutsägbar		Mystisk
Berörande		Osannolik		Underhållande
Snyggt foto		Rolig		Långsam
Romantisk		För lång		Fartfylld
Sorglig		För kort		Läskig

Smakebit på søndag: Dykaren

En smakebit på søndag är ett stående inslag bland bokbloggare som "drivs" av den norska bokbloggen Betraktninger. Varje vecka väljer vi ett stycke i boken vi läser och delar med oss av det. Ett spännande sätt att få veta vad andra läser.

Det blev precis en så hektisk vecka som jag misstänkte. Inte en lugn stund. Eller jo, på tåget till Göteborg var det väldigt lugnt och skönt. På tåget tillbaka var det två damer som tyckte att de hade så mycket intressant att säga att hela vagnen måste höra det. Hela vägen från Göteborg till Lund. Inte ens brusreducerande hörlurar hjälpte mot dem. Nåväl, under de tre dagarna i Göteborg hanns det med både middag med kollegor och middag med släkt. Bland annat två kusiner som jag inte har träffat på flera decennier. Det var trevligt, men när jag kom hem igen på onsdag kväll var jag helt slut. Och nu är det bara två veckor kvar till semester!

För nästan sex år sedan läste jag första delen i Håkan Östlundhs serie om polisen Fredrik Broman på Gotland. Nu, äntligen, har det blivit dags att ta sig an andra delen, Dykaren. Tyvärr minns jag ju ingenting av det jag läste för alla dessa år sedan, men det var något som gjorde att familjen Broman blev inblandade privat i alla fall. Jag hoppas verkligen att det inte blir så i denna också.

Min smakebit är från sida 162:

I Smöjen var det inte mycket som påminde om lördagen då Sören Myrman bärgades från fyra meters djup. Himlen var grå, det blåste från nordost och höga vågor bröt långt utanför stranden. Till och med på kalkbrottests vatten gick det höga vågor. Vass och hasselsnår riste i vinden. Fredrik och Gustav stod och huttrade. Fredrik i en jacka som inte stod emot vinden och Gustav i en svart, tunn, trekvartslång rock, som inte verkade göra särskilt mycket nytta alls. Skörten ryckte och fladdrade.
    - Börjar bli dags att plocka fram vinterjackan, sa Fredrik.
    - Ja, det här var inget vidare, sa Gustav.