Författare: Richard Osman
Titel: Torsdagsmordklubben
Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 405
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: The Thursday Murder Club
Översättare: Ing-Britt Björklund
Serie: Torsdagsmordklubben 1
Förlag: Albert Bonniers Förlag
Utgivningsår: (original) 2020 (min) 2021
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 6 september 2025
Första meningen: Jag tycker vi börjar med Elizabeth, så får vi se var vi hamnar.
Baksidetext
Elizabeth, Joyce, Ibrahim och Ron, alla närmare de åttio, bor på Coopers Chase, ett luxuöst äldreboende på den idylliska engelska landsbygden. På torsdagarna träffas de och ägnar sig åt att efter bästa förmåga lösa ännu olösta brott. Tillsammans utgör de den okonventionella och kreativa Torsdagsmordklubben, ständigt diskuterande över en kopp te eller varför inte ett glas gin eller whisky. När ett mordfall blir verklighet och lik dyker upp på de mest oväntade platser ställs Torsdagsmordklubbens mod och kreativitet på sin spets och de bestämmer sig omedelbart för att hitta mördaren och lösa den kniviga mordgåtan.
Min kommentar
En bok som genast drog till sig mitt intresse när den släpptes var
Torsdagsmordklubben. Richard Osman känner jag ju till, men då som något slags domare i tävlingsprogrammet
Pointless. Hur konstigt det än kan låta så är det lite han som gör hela programmet. I den bästa av världar så skriver han ju likadana böcker, som han pratar där. Tänkte jag. Nu när filmen har kommit också så blev det lite bråttom att läsa boken så den fick sprinta upp i täten när det var dags att plocka en oplanerad bok.
Av någon oklar och okänd anledning så hade jag förväntat mig en pusseldeckare, men det var den inte. I alla fall inte en äkta sådan. Det positiva i den här berättelsen är att huvudpersonerna, de som utgör Torsdagsmordklubben, alla är äldre. Runt 80 ungefär. Det är verkligen inte vanligt med äldre i böcker. Bara för att man är äldre så behöver man inte vara oanvändbar och slut som människa.
Början av boken blev jobbig och jag hade lite svårt att komma in i den. Det var rörigt och mycket pratigt. Namn på både platser och människor, som egentligen inte betyder något för en, kastades ut hej vilt. Jag tyckte det var svårt att få en begriplig bild av det där Coopers Chase. Det verkade finnas många byggnader, som hette saker. En karta hade faktiskt varit ovärderlig. Det tog dock inte speciellt lång stund innan boken hade charmat över mig på sin sida. Den är omöjlig att stå emot.
De äldre är härliga personligheter och de kompletterar varandra på ett bra sätt. Elizabeth är dock lite för allsmäktig och bossig för mig, men jag gillar hennes knivskarpa intellekt. Även poliserna är sympatiska och de har en riktigt bra kemi. Och vad det verkar, en relation som är 100% fri från romantik.
För en van deckarläsare så är persongalleriet relativt litet. Speciellt för att vara en brittisk deckare. Inte heller är personerna svåra att minnas. De är sinsemellan väldigt olika. Faktum är att det nog är det som är bokens styrka. Dessa karaktärers tankar och funderingar är dessutom helt andra än vad de vanliga 30-åringarna har. Det är inget annat än befriande att läsa.
Rörigt blev det även mot slutet. När jag skulle skriva ihop det här och började fundera på vad jag hade läst så insåg jag att jag inte ens är säker på att jag minns vem som mördade vem. Detta var alltså dagen efter jag hade läst ut den. Och hur många mordfall var det nu, egentligen?
Det är mycket värme här, och vänskap. Även om de själva inte kallar sig för vänner. Förutom att de håller varandra på alerten så stöttar de också varandra genom åldrandets olika problem och de sorger som drabbar en när man blir äldre. Förmodligen så kommer senare delar i serien att vinna på att man redan känner till det viktigaste. Därmed kommer de inte att behöva så lång startsträcka. Lite hopp om ålderdomen får jag allt av den här historien. Jag hade mycket gärna bott på det där stället. Vad vore liksom bättre än att gå igenom kalla fall med ett gäng vänner på ålderns höst. Medan man tar en god drink.
Torsdagsmordklubben är mysig, rolig, charmig och väldigt, väldigt brittisk. Det menar jag på ett bra sätt. Den ligger väl egentligen i den lite underliga genren mysdeckare, som definitivt är här för att stanna. Betyg är ju ibland ett ganska trubbigt verktyg och mitt betyg speglar nog egentligen inte hela sanningen om vad jag tyckte. Det får bli 3,5 trots att boken faktiskt är bättre än så, men på grund av den lite tröga starten så når den inte upp till en fyra.
På
Goodreads hade den 3,87 i genomsnitt (beräknat på 696 736 betyg).
Jag ger den 3,5.
Boken är
| Tråkig | | Spännande | | Förutsägbar |
| Bladvändare | | Klurig | | Läskig |
| Långsam | | Tempofylld | | Obehaglig |
| Detaljrik | | Fåordig | | Nagelbitare |
| Mysig | | Rå | | Sorglig |
| Måbrabok | | Tankeväckande | | Rolig |
| Rörig | | Genomtänkt | | Mörk |
| Lättsam | | Mystisk | | Berörande |
Andra som bloggat om
Torsdagsmordklubben:
Bokstunder,
Tofflan och
Marias bokhylla
