Tisdag igen. Då är det som vanligt dags för Tisdagstrion som sköts av Robert på Mina skrivna ord
Veckans tema: Fäder
Först tänkte jag att det här skulle bli svårt. När jag väl började fundera så kom jag på en klockren och sedan fyllde det bara på.
1. Varsel (The Shining) av Stephen King är den klockrena. Hela boken handlar ju om en fullständigt heltokig pappa.
2. Fädernas missgärningar av Åsa Larsson tar jag med tack vare titeln och jag är så glad att hon får vara med i en trio. Hennes böcker har varit helt fantastiska.
3. Himmel över Alaska av Kristin Hannah hittade jag efter en del letande, men den är faktiskt också klockren. Även här handlar det om en pappa som skulle behöva lite psykvård. Eller mycket.
Titel: Alien: Earth Originaltitel: Alien: Earth Genre: Sciende fiction Skapad av: Noah Hawley TV-bolag: hulu Skådespelare: Sydney Chandler, Alex Lawther, Samuel Blenkin, Babou Ceesay, Timothy Olyphant Premiär: 2025-08-12 Produktionsland: USA, Thailand Antal avsnitt: 8 Avsnittslängd: ca 57 min Såg den på Disney+ 21 september - 28 september 2025
Handling
En mystisk rymdfarkost kraschlandar på jorden och när medlemmar av bärgningsteamet letar efter överlevande bland vraket stöter de på mystiska, rovgiriga livsformer som är mer skrämmande än de någonsin kunnat föreställa sig. Med detta nya hot måste sökbesättningen kämpa för överlevnad, och vad de väljer att göra med denna upptäckt kan förändra planeten Jorden för alltid.
Min kommentar
Ända sedan jag såg den allra första Alien-filmen, någon gång i början av 80-talet, så har jag varit ett fan. Skulle man nog kunna säga. Jag har sett alla filmerna, men när jag fick nys om att det skulle komma en TV-serie så tänkte jag, trots det, först inte se den. Då var det en kollega på jobbet som rekommenderade den. Han sa att Alien: Earth var något av det bästa han sett.
Den här TV-serien, som är en prequel till originalfilmen från 1979, är något helt annat än Alien-filmerna. I stort sett ingen skräck är kvar, i stället har det blivit något slags kärlekshistoria mellan AI och rymdmonster. Egentligen så är det bara politik och moraliska frågor (och djupa filosofiska funderingar) kvar. Förutom att det blir flummigt och bara ... konstigt så blir tempot outhärdligt långsamt. Mellan de händelserika scener som ändå finns här och där.
Serien är väldigt snyggt gjord, jag har inget att klaga på när det gäller det visuella. Allt verkar vara extremt påkostat. Bland annat så är det inte bara det "vanliga" Alien-monstret som har råkat komma till Jorden. Det finns en del andra livsformer som är minst lika dödliga. Men allt det är ju bara yta. Ingen karaktär lyckas få mig engagerad. Jag kunde knappt bry mig mindre om dem. Det är ingen bra grej.
Kanske handlar min besvikelse bara om helt felställda förväntningar, men om jag väljer att se något ur Alien-franchise så är det ju för att det är Alien-grejen jag vill ha. Manuset är faktiskt inte speciellt bra och inte utförandet heller.
Alien: Earth försöker vara filosofisk och djup, tror jag minsann. För mig blir det bara tråkigt och en aning pretentiöst. Jag lyckades inte hitta någon Alien-känsla överhuvudtaget och jag blev så besviken.
På Trakt.tv har serien 3,7 i genomsnitt (beräknat på 3,8k betyg).
På IMDb har serien 7,2 i genomsnitt (beräknat på 76k betyg).
Jag ger den 2,5.
Titel: Moonfall Originaltitel: Moonfall Genre: Katastroffilm Regissör: Roland Emmerich Manus: Roland Emmerich Skådespelare: Halle Berry, Patrick Wilson, John Bradley, Michael Peña, Carolina Bartczak Utgivningsår: 2022 Produktionsland: Hong Kong, Storbritannien, USA Längd: 124 min Serie: - Såg den på Viaplay 11 oktober 2025
Handling
En mystisk kraft kastar månen ur sin omloppsbana och skickar den på kollisionskurs mot jorden. Med bara några veckor kvar innan världen förintas är NASA-chefen och före detta astronauten Jo Fowler övertygad om att hon har nyckeln som kan rädda världen. Men bara en astronaut och en konspirationsteoretiker tror på henne. Dessa osannolika hjältar har ett omöjligt sista uppdrag i rymden framför sig och lämnar alla de älskar, bara för att få reda på att vår måne inte är vad vi tror att den är.
Min kommentar
Filmtittandet har det ju inte varit mycket med den senaste månaden eller så, därför tänkte jag att det var lika bra att se en till. På lördagen. Moonfall är en film som jag länge funderade på att köpa, men jag kom på andra tankar när jag såg vad den har för betyg på filmsajterna. Men se den ville jag ju och plötsligt fanns den på en streamingtjänst nära mig.
Då och då händer det ju att man ser en film som kanske inte är speciellt bra, men som man ändå kan njuta av eftersom specialeffekterna är så bra gjorda. Tyvärr är det inte fallet i den här filmen. Effekterna är så vansinnigt dåliga och det syns otroligt tydligt att det är fejk och det gör mig omåttligt besviken. Det är ju ändå en film från 20-talet. Och då menar jag 2020-talet.
Historien vet jag faktiskt inte vad jag ska tycka om. Den är definitivt annorlunda och jag har nog aldrig sett en film med det här temat tidigare. Kanske finns det en anledning till det. Den har inte heller åldrats speciellt väl, med tanke på den uppenbara flirten med Elon. Som eventuellt var okej 2022, men inte 2025.
Konsekvenserna av månen är fullständigt ologiska. Ibland sugs saker upp av månen på grund av den gravitation. Ibland ramlar saker i stället ner på jorden. Lite efter hur det passar historien, tycks det. Riktigt så funkar ju inte fysik. Detta är inte det enda som är galet. Långtifrån. Inte ens dialogen kan rädda den här filmen. Den är ungefär lika stolpig som resten av historien.
Ibland är det obegripligt hur man kan få för sig att det är en bra idé att filma ett uselt manus. Så är fallet med Moonfall. Det är egentligen superkorkat, men som katastroffilm så har den ändå ett visst underhållningsvärde. Man får dock se den som komedi, vilket den vare sig är eller utger sig för att vara, men det gör att man står ut. Det är faktiskt inget annat än tragiskt att Roland Emmerich har hemfallit till att göra så här dåliga filmer. Vad hände?
På Letterboxd hade den 1,9 i genomsnitt (beräknat på 141 377 betyg).
På IMDb hade den 5,2 i genomsnitt (beräknat på 110k betyg).
Jag ger den 2,0.
En smakebit på søndag är ett stående inslag bland bokbloggare, men just nu verkar vi vara lite husvilla. Vår ordinarie samlingspunkt tycks ha försvunnit, men jag tänker att jag fortsätter med att varje vecka bjuda på ett stycke i boken jag läser.
Förra veckan hade vi kortvecka, Allhelgonaafton har vi ledigt på mitt jobb och sambon tog en semesterdag och så stack vi iväg på en liten hotellweekend. Jag kände att jag behövde komma bort, nu när jag mår mycket bättre. Bara en liten kort tågresa bort finns Helsingborg och det passade jättebra just nu. Så torsdag till lördag var vi där och bara tog det lugnt.
Jag tjuvstartade novemberläsningen redan i början av veckan och har kommit till bok nummer två i planeringen; Hjärtlinjer av Brit Bennett, en bok som jag fick i pocketbytet på läsretreaten 2022. Tanken var egentligen att jag skulle läsa den när vi gjorde den sedan länge planerade (men pandemi-uppskjutna) USA-resan, men nu vet jag inte när jag kommer dit så det är väl lika bra att bara läsa den.
Min smakebit är från sida 155:
Samma kväll som en av de försvunna tvillingarna återvände till Mallard sattes det upp lappar på varenda ytterdörr till vartenda hus i Palace Estates, som kallade till krismöte med villaägarföreningen. The Estates, det nyaste bostadsområdet i Brentwood, hade bara kallat till krismöte en gång tidigare, när kassören anklagades för att ha förskingrat pengar, så på kvällen när medlemmarna samlades i klubbhuset viskades det hetsigt bland mötesdeltagarna som förväntade sig något av en skandal. Vad de inte förväntade sig var detta: att den sittande ordföranden Percy White skulle resa sig och rödbetsröd i ansiktet förmedla en beklagansvärd nyhet. Paret Lawson på Sycamore Way tänkte sälja sitt hus och en färgad man hade precis lagt bud på fastigheten. Rummet sprakade till liv och Percy höjde händerna, plötsligt befann han sig framför en exekutionspluton.
Första lördagen i månaden hakar jag som vanligt på den ny-gamla kulturkollutmaningen.
Just nu ...
läser jag Hjärtlinjer av Brit Bennett, en bok som jag fick i pocketbytet på läsretreatet 2022. Tanken var att jag skulle läsa den när vi gjorde den sedan länge planerade (men pandemi-uppskjutna) USA-resan, men nu vet jag inte när jag kommer dit så det är väl lika bra att bara läsa den.
ser jag på ja, var ska jag börja? TV-hösten har verkligen kommit igång. Det kanske låter mycket, men det är bara ibland som det kör ihop sig 🙂 Hela Sverige bakar, Allt för Sverige, Robinson, Över Atlanten, Förrädarna, Solsidan, Race across the world, Wahlgrens värld, Bäst i test, På spåret, Idol och Sveriges mästerkock. Av ganska självklara skäl så hinner vi inte med någon "riktig" TV-serie nu, men när jag får tillfälle att titta själv så har jag återvänt till One Chicago-träsket där jag har kommit till Chicago Fire säsong 6, Chicago P.D. säsong 5 och Chicago Med säsong 3.
lyssnar jag på frukostljud på ett hotell. Lite senare blir det tågljud.
njuter jag av en nästan långhelg (tre dagar) och att befinna mig på ett hotell utan att vara sjuk.
längtar jag efter ja, jag får väl säga julledigheten då. Det som skulle bli årets avkopplingssemester blev ju något som inte alls var speciellt avkopplande, så jag behöver verkligen bara vara ledig nu.
