TV-serie: The Institute #1 (2025)

Titel: The Institute
Originaltitel: The Institute
Genre: Skräck
Skapad av: Benjamin Cavell, Stephen King (bok)
TV-bolag: MGM+
Skådespelare: Ben Barnes, Hannah Galway, Joe Freeman, Simone Miller, Fionn Laird
Premiär: 2025-07-13
Produktionsland: USA
Antal avsnitt: 8
Avsnittslängd: ca 58 min
Såg den på HBO max 24 augusti - 27 augusti 2025





Handling
När den 14-åriga anden Luke Ellis kidnappas vaknar han upp på The Institute, en anläggning full av barn som alla kom dit på samma sätt som han gjorde, och som alla är besatta av ovanliga förmågor. I en närliggande stad har den hemsökta före detta polisen Tim Jamieson kommit för att försöka starta ett nytt liv, men lugnet och tystnaden varar inte, eftersom hans och Lukes historia är förutbestämda att kollidera.

Min kommentar
I slutet av augusti var jag inne i en riktig Stephen King-period. Under en och samma vecka så blev det en film, en bok och även en TV-serie. Jag väntade länge på att The Institute skulle börja streama någonstans där jag kudne se den. Sedan fick jag vänta lite till, tills alla avsnitt hade släppts. Då kunde vi klämma alla under fyra dagar.

Boken, som serien bygger på, läste jag i slutet av 20222 och precis som vanligt så minns jag inte speciellt många detaljer. Det jag faktiskt kommer ihåg stämmer hyfsat bra med serien. Förutom tidsperspektivet. Jag upplevde det som att de var på Institutet länge, inte bara några dagar. Och, naturligtvis, var Tim Jamiesons historia börjar.

Miljön är superb, tycker jag. Den utstrålar kalla kriget, 60-tal, Östtyskland och hemska experiment. Det känns inte flashigt och påkostad, vilket bara förstärker det hemska. Dock så har det blivit betydligt mindre otäckt i serien och mer ett tonårsdrama än skräck.

Av någon anledning får jag inte alls samma känsla för barnen i serien, men det kan bero på att de är betydligt äldre än i boken. Dessutom så ägnade man inte så mycket tid åt dem, egentligen bara deras "kamp". Jag saknar det som gjorde boken berörande. Helt enkelt Kings hantverk. Ingen kan beskriva barn och deras tillvaro som han.

Återigen ett tema som handlar om att göra onda saker för det, så kallade, godas skull. Det är så mycket skitsnack och blir nästan orimligt upprörd. Det är ju onekligen lätt att snacka om offer, när man själv inte behöver offra något. Andras offer är ju optimalt. Men så inte okej.

Det blir något av en paradox här, som jag reagerade på redan i boken. [spoiler]"Elitbarnen" kunde ju se in i framtiden, vilket var hela grejen. Då kunde de hitta och undanröja människor vars gärningar hotade världens existens. Om det Tim gjorde hotade världsordningen så borde han ha hittats och undanröjts. Innan han började göra det som förstörde för dem.[/spoiler]

The Institute är inte i närheten av lika otäck som boken, men serien är fortfarande bra. Bara lite annorlunda. Faktum är att det är en av de bättre adaptioner som jag har sett. Det är redan bestämt att det ska bli en andra säsong. Den ser jag fram emot. Då är den dessutom helt utan bokmanus.


På Trakt.tv har serien 3,5 i genomsnitt (beräknat på 860 betyg).
På IMDb har serien 6,7 i genomsnitt (beräknat på 6,5k betyg).
Jag ger den 4,0.

Serien är

Spännande		Tråkig		Trovärdig
Klurig		Förutsägbar		Mystisk
Berörande		Osannolik		Underhållande
Snyggt foto		Rolig		Långsam
Romantisk		För lång		Fartfylld
Sorglig		För kort		Läskig

Film: A pinch of Portugal (2023)

Titel: A pinch of Portugal
Originaltitel: A pinch of Portugal
Genre: Romance
Regissör: Clare Niederpruem
Manus: Nicole Baxter
Skådespelare: Heather Hemmens, Luke Mitchell, Amy Louise Pemberton, Johnna Dias-Watson, Darren Day
Utgivningsår: 2023
Produktionsland: Kanada, USA
Längd: 83 min
Serie: -
Såg den på HBO 19 september 2025





Handling
När en kändiskock lämnar sitt program måste kocken Anna kliva in i rampljuset och göra programmet till sitt eget, med hjälp av sin australiensiska kameraman och portugisiska platsspanare.

Min kommentar
För ganska många veckor sedan hittade jag en film som jag medvetet sparade på litegrann. A pinch of Portugal skulle passa utmärkt helgen innan vi åkte dit, tänkte jag. Detta är inte en film som jag normalt skulle ha valt, utan jag gick enbart på titeln. Tyvärr så är det inte jättemycket Portugal, men desto mer mat. Jag gillar det.

Resultatet av den här filmen var att jag blev otroligt sugen på att besöka marknader och hitta undangömda portugisiska restauranger, så kallade hål i väggen. Jag fick tips på både bakverk, öl och drink, men däremot så nämndes inte en enda maträtt vid namn. Kanske för att det inte är någon autentisk portugisisk mat som visas upp ...

Filmen är mestadels inspelad i Cascais, men det är inte dit vi ska. Det känns alldeles för jetsettigt för oss. Det kommer en del överflygningsbilder från Lissabon också, men dit ska vi inte heller. Där har vi dock varit en gång så det var kul att känna igen sig lite.

Heather Hemmens är inte någon bra skådespelare, tycker jag, men jag har inte sett henne i jättemycket. Hon känns inte riktigt naturlig. Och det hon gör ... min vänskap med någon som rycker glass (eller annan mat) ur mina händer och slänger den i soptunnan hade varit förstörd för all framtid. Vem gör så? Det fanns ingen som helst anledning. Jag hade avsagt mig all vidare bekantskap.

Mest minnesvärd är nog karaktären Brooklyn. Hon verkar inte ha något som helst syfte i historien och inte heller någon uppgift i produktionen. Vilken roll har hon i teamet? Egentligen? Hon gör aldrig något, bara sitter eller går runt med hörlurar på huvudet. Hon sägs vara oerhört viktig och hon säger att de aldrig skulle klara sig utan henne, men det framgår aldrig varför.

Detta är ett typexempel på en väldigt mellanmjölkig film. Det finns inga toppar, inga dalar. Allt är bara precis lagom. Förutom den där Lucas så är den åtminstone bra reklam för Portugal.

Slutet på A pinch of Portugal är otroligt förutsägbart, men vägen dit är ändå underhållande. Det är en charmig film, egentligen mest tack vare all mat.


På Letterboxd hade den 2,9 i genomsnitt (beräknat på 426 betyg).
På IMDb hade den 6,1 i genomsnitt (beräknat på 1,1k betyg).
Jag ger den 3,0.

Filmen är

Spännande		Tråkig		Trovärdig
Klurig		Förutsägbar		Mystisk
Berörande		Osannolik		Underhållande
Snyggt foto		Rolig		Långsam
Romantisk		För lång		Fartfylld
Sorglig		För kort		Läskig

Smakebit på søndag: Flickan med gåvorna

En smakebit på søndag är ett stående inslag bland bokbloggare, men just nu verkar vi vara lite husvilla. Vår ordinarie samlingspunkt tycks ha försvunnit, men jag tänker att jag fortsätter med att varje vecka bjuda på ett stycke i boken jag läser.

Det blev en jobbig vecka, men inte på grund av jobbet. Om man säger så. Jag har varit sjuk hela veckan och nu hoppas jag verkligen att jag är på bättringsvägen. I vilket fall som helst så orkar jag bara inte vara dålig längre. I morgon blir det i alla fall jobb så får vi se hur det går.

Läsningen går så snabbt nu att jag i dag börjar på den sista planerade boken i oktober. Det är en bok som har stått i min hylla sedan sommaren 2017 och i år la jag till Flickan med gåvorna av M R Carey i min Boktolva. En bok som jag tyckte att alla läste när den kom. Under åren som gått så har den hunnit bli film också och den får jag väl se sedan då.

Min smakebit är från bokens början:

Hon heter Melanie. Namnet kommer från ett gammalt grekiskt ord och betyder "den svarta flickan", men hon är faktiskt väldigt ljus i hyn, så hon tänker att det kanske inte är ett så bra namn på just henne. Hon tycker mycket om namnet Pandora, men man får ju inte välja. Miss Justineau tar namnen från en lång lista: nya barn får det översta namnet på pojknamnslistan eller det översta namnet på flicknamnslistan, och så är det med den saken, säger miss Justineau.

Bok: Alla djävlar är här av Louise Penny

Författare: Louise Penny
Titel: Alla djävlar är här
Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 477
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: All the devils are here
Översättare: Carla Wiberg
Serie: Armand Gamache 16
Förlag: Modernista
Utgivningsår: (original) 2020 (min) 2025
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 11 september 2025




Första meningen: "Helvetet står tomt, Armand", sa Stephen Horowitz.

Baksidetext
Under sin första kväll i Paris samlas familjen Gamache för en familjemiddag med Armands gudfar, miljardären Stephen Horowitz. Men kvällen slutar i tragedi när Stephen blir påkörd av en skåpbil och allvarligt skadad. Armand är övertygad om att det inte är någon olycka, utan ett medvetet mordförsök.

En märklig nyckel som finns i Stephens ägo blir upptakten till en jakt på sanningen som tar Armand, hans fru Reine-Marie och hans före detta kollega, Jean-Guy Beauvoir, från toppen av Eiffeltornet till det franska nationalbibliotekets djupaste gömmor. Och en ohygglig upptäckt i Stephens lägenhet får dem att inse att faran är mycket större, och mer överhängande, än de först trott.

När Armand börjar avslöja hemligheter som hans gudfar hållit dolda i årtionden finner han sig insnärjd i ett nät av lögner som hotar att förgöra allt han håller kärt. För till och med i Ljusets stad finns långa skuggor, och i mörkret gömmer sig djävulen själv.

Min kommentar
Nu har det gått tio år sedan jag läste första delen i den här serien och nästan sju sedan jag började läsa böckerna den årstid som de utspelar sig under. Det är helt otroligt att hålla den höga kvaliteten så länge, tycker jag, men Louise Penny lyckas. Alla djävlar är här är den sextonde delen, men eftersom den svenska översättningen av serien ligger ungefär fem år efter utgivningen så finns det flera.

I stort sett alla böcker, så här långt, har utspelat sig i och kring den lilla byn Three Pines. Det gör inte denna. Av någon oklar anledning så har handlingen förflyttats till Paris. Eller ja, det är dit barnen Gamache har flyttat med sina respektive och barn, så det är ju naturligt att Armand och fru vill åka dit. Eftersom jag envist fortsätter att hävda att jag inte gillar något franskt (vilket hittills har stämt till 99,99999%) och Paris inte lockar mig på något sätt så är jag inte så glad i miljöombytet.

För första (och sista, hoppas jag) gången så får vi ett mysterium där hela familjen Gamache är inblandad och hamnar i livsfara. I bästa fall så är det lite krystat. Det är i alla fall spännande att få veta mer om alla i familjen, bland annat Armands bakgrund, men speciellt sonen Daniel, som knappt har förekommit alls tidigare. Allt det där får sin förklaring nu. En förklaring som, ärligt talat, känns väldigt långsökt. Jag har nog lite svårt att förstå hur man kan anklaga någon för något man själv har gjort. Det som Daniel fått för sig finns ju bara i hans huvud och är i allra högsta grad självförvållat.

Den här Stephen Horowitz, som nu är så viktig, kan jag inte komma ihåg att jag träffat på tidigare (han nämns kort i De blindas rike). Nu är han plötsligt deras närmaste vän. Jag är helt säker på att han aldrig har dykt upp i fysisk form i någon av de tidigare böckerna.

Med risk för att bli attackerad så måste jag ändå ta upp elefanten i rummet. Förmodligen så är det likvärdigt med att svära i kyrkan att säga att jag är lite less på Armand Gamache. Hur han hela tiden framställs som en upphöjd gudaliknande person. Han är typ den enda (genom)goda karaktären i hela boken och faktiskt lite av en übermensch. Han är så perfekt att jag reagerade starkt när det vid ett tillfälle visade sig att han verkade ha ett litet fel ändå. Nu minns jag inte ens vad det var, men jag blev glad då.

Nu vet inte jag om det är en tillfällighet att den här boken är lite olik de tidigare böckerna, men jag hoppas att det är så. Väldigt många gånger så får någon reda på något väldigt viktigt, men det förmedlas inte till läsaren. Inte förrän personen som upptäckte det berättar för någon annan. Jag uppskattar inte alls när man använder det här knepet för att försöka få det mer spännande genom överanvändning av cliffhangers. En eller två gånger klarar jag, men här var det betydligt fler tillfällen än så.

Det finns en hel del som jag tycker inte riktigt går ihop och det beror nog på alla vändningar och turer. De är på tok för många. Allra mest funderar jag på varför i hela friden de där SecurForte försökte döda Armand i muséet. Just där jobbade han ju för den sidan och det hade ju bara varit idiotiskt att döda honom innan han var klar. Historien är i alla fall väldigt spännande, men ändå på något sätt förutsägbar.

Trots att saknaden efter Three Pines är stor (för att inte tala om alla som bor där, det är ju liksom de som gör de här böckerna så otroligt bra) så är Alla djävlar är här i stort sett lika bra som de andra. Den är bara lite annorlunda. Mer action. Mer blod, Mer konspirationer. Mer tilltrasslad. Mer ... överarbetad. En aning mer ansträngd, helt enkelt, men det är kanske det som krävs för att fylla ut en historia där det viktigaste saknas.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

På Goodreads hade den 4,43 i genomsnitt (beräknat på 79 723 betyg).
Jag ger den 4,0.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Obehaglig
Detaljrik		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk
Lättsam		Mystisk		Berörande

Andra som bloggat om Alla djävlar är här: Lottens bokblogg, Tofflan och Fiktiviteter (engelsk utgåva)

Så efterlängtad bok

2025 kan nog gå till historien som det år då det kom allra flest hett efterlängtade böcker.

Beväpnad med det sista presentkortet på Akademibokhandeln gick jag med bestämda steg och plockade på mig en enda bok. Fredrik Backman är en författare som jag brukar förbanna när jag läser hans böcker. Jag tror inte att det finns någon annan som kan skriva på det sätt som han skriver. Det brukar gå rätt in i hjärtat. Mina förväntningar på hans nya bok, Mina vänner, är skyhöga så jag tror att den eventuellt får ligga till sig ett tag.