Antal sidor: 432
Serie: Malin Fors 4
Första utgivningsdatum: 2010-05-12
Förlag: Natur & Kultur
Baksidetext
Vårsolen skiner över Linköping och de ännu vinterbleka människor som vågat sig ut på uteserveringarna runt torget. Några svalor kretsar i skyn, färgglada tulpaner lyser från stånden och en mamma med två små barn går mot bankomaten. Men plötsligt slits lugnet itu av en kraftig explosion, och Linköping kommer aldrig att bli sig likt igen.
Kriminalinspektör Malin Fors står framför sin mammas kista i Uppståndelsens kapell och försöker känna någonting. Så bryter ett lågt muller tystnaden, och snart är hon på väg till Stora torget och en syn hon aldrig kommer att glömma. Glassplitter. Krossade blommor och utspridda grönsaker. En trasig barnsko. En duva som pickar i något rött i den öronbedövande tystnaden.Min kommentar
I fjärde boken om Malin Fors så tycker jag att Kallentoft är tillbaka till det jag gillade med Sommardöden. Vad det är kan jag inte riktigt sätta fingret på, men när det är som bäst så är jag på plats i Linköping och ser, känner, hör och luktar allt som beskrivs. Man kan tycka vad man vill om språket, som kanske egentligen inte hör hemma i en hårdkokt deckare, men för mig funkar det. På något sätt drar det ner tempot, så jag lugnar ner mig och verkligen suger på varje ord.
Malin skickades ju på rehab i slutet av Höstoffer och det verkar ha funkat. Även om hon sätts på närmast extrema prov, allt verkar hända samtidigt den här våren. Malin är, för mig, ingen sympatisk människa. Jag har aldrig gillat henne. En mer egocentrisk, självömkande, patetisk människa får man verkligen leta efter. Men i den här boken har hon till slut ryckt upp sig och även om jag fortfarande inte direkt gillar henne, så tycker jag inte hjärtligt illa om henne längre. Äntligen får hon också veta vad det är för hemlighet som hennes föräldrar haft. Jag var inte jättelångt ifrån i mina gissningar, men inte heller helt rätt. Det ska bli spännande att se hur det utvecklar sig i nästa bok. Och Maria Murvall? Knappt ett ord om henne i hela boken. Var det bara något som den alkoholiserade och onyktra Malin Fors hängde upp sig på?
Det enda som egentligen stör mig i boken är de döda flickorna som "pratar". Vad tillför de egentligen? Jag vet att det alldeles i början står att eftersom de är döda så har de språket och kan tala som vuxna. Men det känns inte trovärdigt. Ibland använder de vuxna ord och meningar, ibland låter de som de sexåriga flickor de är. Det blir liksom inte enhetligt och logiskt. Jag tycker bara de där allvetande, döda andarna stör flödet och det är väldigt irriterande. Det är väl ingen risk att Kallentoft plockar bort det ur sina nästkommande böcker, det har ju blivit hans grej litegrann, men för min del så kan det lika gärna försvinna.
Boktipsets estimerade betyg var 4.0, jag ger den 4.5
Andra som bloggat om Vårlik: Klok som en bok, Hyllan och Feuerzeug.
Boken kan köpas på AdLibris, Bokia och Bokus.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar