Film: #Alive (2020)

Titel: #Alive
Originaltitel: #살아있다
Genre: Skräck
Regissör: Cho Il
Manus: Matt Naylor, Cho Il
Skådespelare: Yoo Ah-in, Park Shin-hye, Lee Chae-kyung, Jeon Bae-soo, Oh Hye-won
Utgivningsår: 2020
Produktionsland: Sydkorea
Längd: 98 min
Serie: -
Såg den på Netflix 1 november 2024





Handling
Den snabba spridningen av en okänd infektion har lämnat en hel stad i ohanterligt kaos, men en överlevande förblir vid liv, ensam, i isolering. Detta är hans historia.

Min kommentar
Det var ju ändå Alla helgon-helgen så jag tyckte att vi borde se åtminstone en skräckfilm, men det var verkligen inte helt lätt att hitta en. Som vi inte har sett. Jag googlade och letade som en tok och till slut så hittade jag något slags recension av #Alive, en Sydkoreansk film. Den hade hyfsat bra betyg på filmsajterna så den fick det bli.

Efter att vi hade tittat en stund så insåg jag att jag måste ha missat något litet ord i recension. Jag hade fattat det som att detta inte skulle vara en zombiefilm. Tyvärr, för mig, så var det just vad det var. Det är inte en favoritgenre och jag har inte sett många bra. Jag kan nog räkna dem på ena handens fingrar.

En hel del känns märkligt för mig, men något av det kan nog bero på kulturen. Det som jag tycker är överspel är förmodligen koreanskt. Dessvärre är det också så att asiatisk skräck inte brukar skrämma mig speciellt mycket. Jag verkar inte tycka att samma saker är läskiga.

Tråkigt nog så insåg jag, mot slutet när de skulle förflytta sig, att de här kommer att överleva allt. Det blev dessutom än värre. Var de ändå inte lite korkade? Jag satt nästan och skrek åt dem att de skulle spärra hissen. Men nejdå. Inte trapphuset heller. Nejdå. Lämna allt öppet. Det är en jättebra idé.

Det fanns en hel del logiska saker som var underliga och flera saker var inkonsekventa. Bland annat så förstod jag aldrig om strömmen hade gått eller ej. Mycket talade för det, men mobiler verkade ha evigt liv och kylskåpslampor lyste. Och hur kan en familj på fyra personer inte ha en enda matbit hemma. Då menar jag även torrvaror. Varför var åttonde våningen fredad? Helt oförklarligt och det fanns åtskilligt mer. Ofta kändes det som "vi låter det här hända, det är fräckt" utan någon tanke på varför det hände och hur det ordnades upp.

I övrigt så är det kul att se överlevande som är vanliga människor. De är inga övermänskliga superhjältar, som plötsligt kan allt man kan behöva kunna. Speciellt tjejen gillar jag. Hon klarade ju att tänka lite i alla fall.

Förmodligen så finns det symbolik i #Alive, något som jag inte är rätt person att förstå/hitta. Jag avskyr när jag behöver tolka saker, men en tolkning, som jag kan relatera till, är den att de instängda symboliserar de introverta. Alla zombies symboliserar de extroverta, som attackerar och äter upp de introverta. Den köper jag.


På Letterboxd hade den 3,1 i genomsnitt (beräknat på 125 366 betyg).
På IMDb hade den 6,3 i genomsnitt (beräknat på 50k betyg).
Jag ger den 2,5.

Filmen är

Spännande		Tråkig		Trovärdig
Klurig		Förutsägbar		Mystisk
Berörande		Osannolik		Underhållande
Snyggt foto		Rolig		Långsam
Romantisk		För lång		Fartfylld
Sorglig		För kort		Läskig

Smakebit på søndag: Öppnas i händelse av min död

En smakebit på søndag är ett stående inslag bland bokbloggare som "drivs" av den norska bokbloggen Betraktninger. Varje vecka väljer vi ett stycke i boken vi läser och delar med oss av det. Ett spännande sätt att få veta vad andra läser.

Ännu en vecka har gått och ett tag var nog faktiskt, nästan, sommaren tillbaka, men nu har det blivit höst. Igen. Det regnar och blåser, mest, men lite sol har jag sett också. November är åtminstone slut nu och det är första advent så nu är alla adventsljus uppe och lyser så fint. Då blir i alla fall jag lite gladare.

Det tog ganska många år, men nu har jag alltså äntligen börjat läsa Öppnas i händelse av min död av Liane Moriarty. Jag har bara precis börjat, men det ska bli riktigt intressant att få veta vad alla har pratat om 🙂 Och om den här författaren kanske kan bli en framtida favorit. Detta är faktiskt den sista boken jag har kvar att läsa i den allra sista utmaningen, så efter jag har läst den så är samtliga utmaningar avklarade.

Min smakebit är från början av boken:

Alltihop var Berlinmurens fel. Vore det inte för Berlinmuren hade Cecilia aldrig hittat brevet och då skulle hon inte sitta här vid köksbordet och försöka lägga band på sig själv för att inte slita upp kuvertet.
     Kuvertet var täckt av ett tunt lager grått damm. Texten på framsidan var skriven med en raspig blå kulspetspenna i en handstil lika välbekant som hennes egen. Hon vände på det. Det var förseglat med en bit gulnad tejp. När skrevs det? Det kändes gammalt, som om det skrivits för åratal sedan, men det var omöjligt att veta säkert.
     Hon skulle inte öppna det. Att öppna det kom inte på frågan. Hon var den mest beslutsamma människa hon kände och hon hade redan bestämt sig för att inte öppna brevet, så det var inte mer med det.