Smakebit på søndag: Öppnas i händelse av min död

En smakebit på søndag är ett stående inslag bland bokbloggare som "drivs" av den norska bokbloggen Betraktninger. Varje vecka väljer vi ett stycke i boken vi läser och delar med oss av det. Ett spännande sätt att få veta vad andra läser.

Ännu en vecka har gått och ett tag var nog faktiskt, nästan, sommaren tillbaka, men nu har det blivit höst. Igen. Det regnar och blåser, mest, men lite sol har jag sett också. November är åtminstone slut nu och det är första advent så nu är alla adventsljus uppe och lyser så fint. Då blir i alla fall jag lite gladare.

Det tog ganska många år, men nu har jag alltså äntligen börjat läsa Öppnas i händelse av min död av Liane Moriarty. Jag har bara precis börjat, men det ska bli riktigt intressant att få veta vad alla har pratat om 🙂 Och om den här författaren kanske kan bli en framtida favorit. Detta är faktiskt den sista boken jag har kvar att läsa i den allra sista utmaningen, så efter jag har läst den så är samtliga utmaningar avklarade.

Min smakebit är från början av boken:

Alltihop var Berlinmurens fel. Vore det inte för Berlinmuren hade Cecilia aldrig hittat brevet och då skulle hon inte sitta här vid köksbordet och försöka lägga band på sig själv för att inte slita upp kuvertet.
     Kuvertet var täckt av ett tunt lager grått damm. Texten på framsidan var skriven med en raspig blå kulspetspenna i en handstil lika välbekant som hennes egen. Hon vände på det. Det var förseglat med en bit gulnad tejp. När skrevs det? Det kändes gammalt, som om det skrivits för åratal sedan, men det var omöjligt att veta säkert.
     Hon skulle inte öppna det. Att öppna det kom inte på frågan. Hon var den mest beslutsamma människa hon kände och hon hade redan bestämt sig för att inte öppna brevet, så det var inte mer med det.