Film: Snösystern (2024)

Titel: Snösystern
Originaltitel: Snøsøsteren
Genre: Drama
Regissör: Cecilie A Mosli
Manus: Lisa Aisato, Maja Lunde (bok), Siv Rajendram Eliassen
Skådespelare: Mudit Gupta, Celina Meyer Hovland, Jan Sælid, Sampda Sharma, Gunnar Elriksson
Utgivningsår: 2024
Produktionsland: Norge
Längd: 97 min
Serie: -
Såg den på Netflix 7 december 2024




Handling
Julian tycker att julen är det bästa som finns, och dessutom fyller han år på julafton! Men i år är ingenting som vanligt. Julian och hans familj bär på en stor sorg efter storasyster Juni, och Julians föräldrar verkar helt ha glömt bort att det snart är jul.

Men så träffar Julian Hedvig, som är full av konstiga ord och som förstår precis hur viktig julen är, och de blir snart vänner. Fast visst är det något som inte stämmer? Varför är Hedvig alltid ensam hemma? Vem är den mystiske mannen som smyger runt i hennes trädgård, och varför verkar det vara helt omöjligt att lära henne simma?

Min kommentar
Jag var lite tveksam till om jag ville se Snösystern, mest för att det kändes som en familje-/barnfilm. Den hade dock så höga betyg på filmsajterna att jag till slut gav med mig. Det är jag glad för.

Filmen är baserad på en bok, med samma namn, som är en julkalender med 24 kapitel. Jag har inte läst boken, men det är faktiskt inte helt omöjligt att jag gör det. Och ser om filmen. Till nästa jul. Kanske är det så att historien blir mer emotionellt nära om man har syskon. Jag har det så jag vet inte hur den är om man inte har det, men mig drabbade den med full kraft.

Berättelsen är väldigt förutsägbar, det var riktigt lätt att förstå hur allt hängde ihop. Det förstör absolut ingenting för mig. Miljön är helt magisk och jag tyckte mig känna igen Tromsø, där jag ju nu har varit (min känsla var helt rätt). Simhallen gör mig nästan lyrisk. Om det hade funnits en sådan där jag bor så hade jag simmat. Ofta. Jag blir nästan orimligt ledsen när jag läser att den numera är permanent stängd.

Alla sörjer vi ju olika, men jag är helt säker på att sorgen lättar om man delar den med de som är kvar. Att tiga ihjäl den fungerar liksom inte. Det gör mig så arg och ledsen när barnen tvingas vara de vuxna. Barnen ja, jag gillar att alla barnen i familjen har namn efter när de föddes. Det kan tyckas fantasilöst, men jag tycker det är fyndigt.

Snösystern är en så fin film om sorg. En ovanlig julfilm, som är varken glättig eller glittrig. I stället är den allvarlig och sorglig, men tröstande. Berörande, rent hjärteknipande och jag blir ledsen, men på ett bra sätt. Ändå är den på något sätt hoppfull och ljus. Och här finns julmirakel! Den är nog för lite äldre barn, men den funkar bra för vuxna också.


På Letterboxd hade den 3,4 i genomsnitt (beräknat på 1 615 betyg).
På IMDb hade den 7,0 i genomsnitt (beräknat på 885 betyg).
Jag ger den 4,0.

Filmen är

Spännande		Tråkig		Trovärdig
Klurig		Förutsägbar		Mystisk
Berörande		Osannolik		Underhållande
Snyggt foto		Rolig		Långsam
Romantisk		För lång		Fartfylld
Sorglig		För kort		Läskig