Bok: Etthundra mil av Jojo Moyes

Författare: Jojo Moyes
Titel: Etthundra mil
Genre: Feelgood
Antal sidor: 384
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: The one plus one
Översättare: Emö Malmberg
Serie: -
Förlag: Printz Publishing
Utgivningsår: (original) 2014 (min) 2015
Format: Pocket
Källa: Bokhyllan
Utläst: 8 juni 2025




Första meningen: Ed Nicholls drack kaffe med Ronan inne på utvecklingsavdelningen när Sidney kom in i rummet.

Baksidetext
Jess Thomas liv suger. Hennes man har stuckit och hon tvingas ha dubbla jobb för att försörja sina två barn. Styvsonen Nicky kommer ständigt hem från den ruffa kommunala skolan med nya blåmärken, och stänger in sig med datorn på sitt rum. Dottern Tanzie är lite av ett mattegeni, men när hon erbjuds en plats på en trevlig privatskola räcker pengarna inte till. Om hon inte kan vinna första pris i Skottlands matematikolympiad? Men Jess har varken bil eller pengar till tågbiljetter.

IT-miljonären Ed, med ett eget kaotiskt förflutet, blir av en tillfällighet deras riddare i skinande rustning. När han erbjuder sig att köra den lilla familjen, inklusive illaluktande hunden Norman, tvärsigenom England till Skottland är det hans första osjälviska gärning på åratal - kanske någonsin. Men kommer de att hinna? Och om de gör det - kommer deras problem att vara över?

Min kommentar
Många är de som läst och gillat Jojo Moyes, men själv har jag bara sett (och gillat) två filmer som baseras på hennes böcker. Trots att jag vann Etthundra mil i en utlottning för så länge sedan som, nästan, tio år. Till slut kändes det nästan löjligt att inte ha läst något av henne, så jag tog med boken i min Boktolva i år.

Feelgood är en svår genre att få till, åtminstone om den ska passa mig. Det krävs en del svärta för att det ska bli bra. Det finns det här. Alldeles lagom mycket och alldeles lagom svart. Det hjälper ju så klart till att man vet att allt kommer att lösa sig, något annat är inte möjligt i den här genren. En så otroligt söt historia, som på något sätt känns fullt rimlig.

Lite orolig blev jag allt i början, jag hade jättesvårt att komma in i den. Det kändes som att jag kastades rätt in i mitten av en historia. Utan att jag märkte det hade jag sedan plötsligt fallit som en fura. De här personerna, och det som händer (med) dem är helt omöjligt att inte sugas in i. Oväntat nog, för mig.

Den människotyp som Jess är brukar annars göra mig omåttligt irriterad. De där positiva, som bara ser möjligheter, aldrig problem. Skillnaden, tror jag, är att Jess erkänner problemen. Accepterar dem och försöker göra något åt dem. Hon gör kanske inte alltid rätt saker och det går inte alltid bra, men hon gör verkligen sitt bästa. Hon har dock några sidor som inte alls tilltalar mig (men som Moyes ändå får mig att inte bry mig om, så mycket). Hon har en liten översittartendens, eller hon tycker sig vara en bättre människa än rika. Bara av den anledningen att hon är fattig. Som att rika inte har jobbat hårt för att bli just rika (inte alla, jag vet, men några). Hon verkade inte heller vara rädd om andras grejer, på ett lite respektlöst sätt. Bara för att man har gott om pengar så vill man kanske inte att någon ska slänga upp sina smutsiga skor och fötter på instrumentbrädan i ens bil. Det hade inte jag heller uppskattat. Men jag gillar henne mer än jag ogillar henne. Mest för att hon aldrig förlorar sin stolthet.

Dottern Tanzie är underbar och jag kan lätt relatera till mitt tioåriga jag. Minus mattesnillet då. Styvsonen Nicky är så otroligt gullig och jag blir så förbannad när andra människor tycker sig ha rätt att ha åsikter om hur någon annan är. Det har de inte. Jag bara älskar hur Jess och barnen pratar med varandra. Så pratar man bara med människor som man är väldigt nära. Och tycker om.

Nästan mest av allt tycker jag att det är så skönt och befriande att läsa en bok där inte alla män är svin (här är det väl bara två som kan kvala in, tror jag). Inte heller är alla rika svin, tvärtom. Det känns riktigt, riktigt bra.

Etthundra mil är rolig, sorglig och berörande. I lika delar. Faktum är att feelgood knappt kan bli bättre än det här. Den lever verkligen upp till sin genre. Den får mig att må riktigt bra. Lite som en roadmovie, i bokform, kombinerad med en romantisk komedi. Ja. Den här filmen vill jag se.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

På Goodreads hade den 3,97 i genomsnitt (beräknat på 187 418 betyg).
Jag ger den 4,0.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Obehaglig
Detaljrik		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk
Lättsam		Mystisk		Berörande

Andra som bloggat om Ung mans färd mot natt: Lottens bokblogg, Carolina läser och C.R.M. Nilsson