TV-serie: The flight attendant (2020)

Titel: The flight attendant
Originaltitel: The flight attendant
Genre: Thriller
Skapad av: Steve Yockey, Chris Bohjalian (bok)
TV-bolag: HBO
Skådespelare: Kaley Cuoco, Michiel Huisman, Zosia Mamet, Michelle Gomez, T R Knight
Premiär: 2020-11-26
Produktionsland: USA
Antal avsnitt: 8
Avsnittslängd: ca 45 min
Såg den på HBO januari-februari 2021





Handling
Flygvärdinnan Cassandra Bowden vaknar upp i bakrus på ett hotellrum i Bangkok, med en död person bredvid sig: passageraren från första klass som hon raggade upp kvällen innan. Chockad berättar hon inget för någon, utan går till jobbet som vanligt och flyger därifrån. Men frågan kvarstår - kan hon verkligen vara en mördare?

Min kommentar
TV-serier har en strykande åtgång här, även om konsumtionstakten har avtagit en aning nu när sport och annat har kommit igång igen. Det svåra är egentligen inte att hitta en TV-serie att titta på, det svåra är att plocka russinen ur den enorma kakan. Av någon anledning så har vi mer och mer halkat in på HBO när det gäller serier. De vi har sett där har hållit en betydligt högre nivå än de på andra streamingtjänster. Om man är väldigt generell. I alla fall... The flight attendant verkade kul så den fick det bli. På HBO.

Skamligt nog så får jag erkänna att jag inte kände igen namnet Kaley Cuoco, som spelar huvudpersonen. Inte förrän jag såg henne och nästan skrek "Det är ju Penny i Big Bang Theory!". Jodå, det stämmer och hon är fullkomligt lysande i den här rollen som gravt alkoholiserad, men ändå fungerande. Hon bär hela serien på sina axlar, skulle nog jag påstå.

Från början tyckte jag inte om Cassie, hon är verkligen ingen sympatisk personlighet. Efter hand så kommer en väldigt tragisk bakgrund fram, vilket så klart inte är en ursäkt men väl en förklaring. Ju mer jag får veta om henne desto mer tycker jag om henne. Jag blir engagerad i henne och hennes upplevelser. Jag vill att det ska gå henne väl. Michelle Gomez gör en briljant yrkesmördare, med en sjukt charmig accent. Och T R Knight... så kul att se honom i något igen. För mig kommer han dock alltid att vara George O'Malley.

Det här är en väldigt spännande serie och eftersom avsnitten är förhållandevis korta så blir det oftast två på raken. Jag är, så klart, lite skeptisk mot inslaget med de dödas röster, men jag vänjer mig. Det blir också lite spretigt, eventuellt, när man försöker klämma in ännu en thrillertråd, för en helt annan karaktär, men det funkar ändå helt okej. Just den tråden kanske förresten fortsätter i nästa säsong. För jodå, det är redan bestämt, det kommer en andra säsong. Redan i år sägs det.

Om man ska försöka beskriva The flight attendant så är det en psykologisk thriller kombinerad med romantisk komedi. Med en rejäl nypa barndomstrauma och en hel del svart humor. Jag ser verkligen fram emot nästa säsong.



På TV Time har serien 9,54 i genomsnitt.
På IMDb har serien 7,1 i genomsnitt (beräknat på 18 198 betyg).
Jag ger den 4,0.

Serien är

Spännande		Tråkig
Klurig		Förutsägbar
Trovärdig		Osannolik
Snyggt foto		Rolig
Romantisk		För lång
Sorglig		För kort
Fartfylld		Långsam

Film: Jumanji: The next level (2019)

Titel: Jumanji: The next level
Originaltitel: Jumanji: The next level
Genre: Äventyr
Regissör: Jake Kasdan
Manus: Jake Kasdan, Jeff Pinkner, Scott Rosenberg
Skådespelare: Dwayne Johnson, Kevin Hart, Jack Black, Karen Gillan, Awkwafina
Utgivningsår: 2019
Produktionsland: USA
Längd: 123 min
Serie: -
Såg den på blu-ray 8 januari 2021





Handling
Efter att de klarat livhanken i förra filmen splittras gänget när de åker iväg till olika skolor och annat. Till julen ska de träffas i sin hemstad igen. Återträffen är bestämd att ske på Nora's, men Spencer dyker inte upp. När de åker hem till hans mamma upptäcker de att kompisen har försvunnit. De hittar Jumanji-spelet nere i källaren och inser att Spencer har tagit sig in i spelet igen. Ytterst motvilligt hoppar hans vänner också tillbaka in i Jumanji...

Min kommentar
Jag hade nog egentligen inte tänkt se Jumanji: The next level. Varför vet jag inte riktigt, för jag tyckte rätt bra om den första filmen, re-maken. Förmodligen tänkte jag att det blir samma sak om igen, hur gör man liksom något nytt av detta? Av någon anledning så hamnade den ändå i min varukorg på Black Friday. Svältfödd på underhållning som jag är.

Detta med att hitta på något nytt löste de på ett riktigt bra sätt, tycker jag. Dessutom var jag mer förberedd på vad som väntade och inte alls lika orolig att originalet (med Robin Williams) skulle förstöras. Den håller ungefär samma nivå som Jumanji: Welcome to the jungle i alla fall.

Skådespelarna gör det bra och jag gillar dem. De passar bra i sina roller. Man ser nästan direkt vem som spelar vilken avatar. Jack Black är lätt favoriten, precis som han brukar vara. Danny DeVito dyker upp! Hur längesedan jag såg honom i något? (Ser ut som att svaret på den frågan är i Be cool, som kom 2005.) Han spelar i alla fall exakt samma karaktär som han brukar och som han gör så bra. Det samma stämmer nästan även för Danny Glover, men han är inte lika bra.

De två gamla gubbarna blir lite för mycket ibland och jag tröttnar en aning på deras gubbskämt. Det ordnar dock upp sig efter ett tag. I alla fall så är det oftast roligt och alltid underhållande. Extra roligt är det nog om man någon gång har spelat den typen av (gammalt) TV-spel.

Slutet gör att jag gissar att det kommer en film till. När jag letade så såg jag att det kom en nu i januari; Jumanji: Level one. Där ska man tydligen få veta hur allt började, men jag tror att den hör ihop med originalfilmen. I vilket fall så vill jag nog se den. Och även nästa, om det kommer en fortsättning på Jumanji: The next level.



På Letterboxd hade den 3,0 i genomsnitt (beräknat på 119 436 betyg).
På IMDb hade den 6,7 i genomsnitt (beräknat på 185 017 betyg).
Jag ger den 3,5.

Filmen är

Spännande		Tråkig
Klurig		Förutsägbar
Trovärdig		Osannolik
Snyggt foto		Rolig
Romantisk		För lång
Sorglig		För kort
Fartfylld		Långsam

Smakebit på søndag: Arton grader minus

En smakebit på søndag är ett stående inslag bland bokbloggare som växelvis "drivs" av de norska bokbloggarna Flukten fra virkeligheten och Betraktninger. Varje vecka väljer vi ett stycke i boken vi läser och delar med oss av det. Ett spännande sätt att få veta vad andra läser.

Vintern har kommit till Skåne. Hela veckan, nästan, har det varit minusgrader och vi har till och med lite, lite snö. Fantastiskt nog så har det varit fint väder också, förutom att det blåser. Vilket ju inte är så skönt när det är kallt. Bra kläder hjälper till, men ansiktet får ta en del stryk 🥶

Egentligen hade jag tänkt att veckans smakebit skulle vara från Klubben för lyckliga slut av Caroline Säfstrand, som är månadens bok i Feelgood-Kollektivet. Dessvärre, eller vad man ska säga, så råkade jag läsa ut den igår. En riktigt bra feelgood är det, med precis lagom svärta. I stället kommer smakebiten boken jag började läsa i morse, Arton grader minus av Stefan Ahnhem, som är tredje delen i serien om Fabian Risk. Min smakebit är från början av boken:

Klockan hade hunnit en bit över midnatt när taxin saktade in och stannade utanför huset. Två femhundralappar bytte ägare, och mannen klev ut ur bilen utan att vänta på växel. Den iskalla, bitande vinden tryckte på från det becksvarta Kattegatt och var så hård att han kunde känna saltstänket från vågorna som slog in över piren ett fyrtiotal meter bort i mörkret.
    Dessutom vittnade den tunna isbeläggningen på marken om att temperaturen krupit ner under noll, varför han rundade taxin, öppnade den andra bakdörren och hjälpte sitt sällskap ut så att hon inte skulle halka med sina farligt höga pumps.

"Vi mot er" av Fredrik Backman

Författare: Fredrik Backman
Titel: Vi mot er
Genre: Drama
Antal sidor: 518
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: Björnstad 2
Förlag: Bokförlaget Forum
Utgivningsår: (original) 2017 (min) 2017
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 5 januari 2021




Första meningen: Har du sett en stad falla?

Baksidetext
De bästa vännerna Maya och Ana lever ut sommaren på en gömd ö och försöker lämna omvärlden bakom sig, men ingenting blir som de hoppas. Rivaliteten mellan Björnstad och grannstaden Hed växer till en ursinnig kamp om pengar, makt och överlevnad som exploderar när städernas hockeylag möts. Samtidigt avslöjas en ung spelares innersta hemlighet och ett helt samhälle tvingas visa vad det egentligen vill stå för. Det kommer sägas att våldet kom till Björnstad det här året, men det är en lögn. Våldet fanns redan här.

Min kommentar
För ett år sedan startade jag 2020 med att läsa Björnstad och jag tänkte att det logiska är att starta 2021 på samma sätt. Genom att läsa Vi mot er, fortsättningen på Björnstad. Trots höga förväntningar så blev jag inte besviken. Att skriva om Fredriks Backman böcker är nästan lika omtumlande och jobbigt som att läsa dem. Hur jag än gör så kan jag aldrig förklara vad de här böckerna gör med mig. Jag har helt enkelt inte Backmans förmåga. Men jag gör mitt bästa.

Trots den långa startsträckan så blir jag redan från början nästan däckad av den vemodiga tonen. Det känns direkt att detta inte kommer att sluta väl. Vilket man ju för övrigt får en hel del hintar om också. Dock blir det ett väldigt omtuggande av samma saker, nästan lite ältande och ganska repetitivt. Märkligt nog så stör det mig inte så mycket som det nog borde. Utan att jag egentligen märker det så suger boken någonstans tag i mig. Det vimlar av liknelser, fantastiska sådana och det finns så många hjärtknipande meningar att jag hade kunnat fylla en hel citatbok. Fredrik Backman krossar mitt hjärta i varenda bok. Och mitt i allt det vemodiga och tragiska så lyckas karln med konststycket att få mig att skratta. Visserligen ofta skrattblandad gråt, men ändå.

Jag gillar verkligen de karaktärer som Backman har skapat, de känns så verkliga. Även om jag inte alltid tycker om det de gör så förstår jag dem. Jag kan lätt leva mig in i det de känner. Det är det viktiga. Förutom den självklara favoriten Benji så tycker jag nog mest om den gamle mannen Sune. Hans värdegrund är en som jag kan sympatisera med. Det är oerhört viktigt vilka signaler man sänder ut.

Något som den här staden är väldigt bra på är att titta åt andra hållet, vilket inte alls är snällt utan mer av en björntjänst. Eller i vissa fall till och med kasta mer bränsle på elden. Saker och ting spårar så otroligt lätt ur. Alla handlingar får konsekvenser, vartenda val man gör. Det räcker med ett felaktigt. Frågan är om jag inte hellre hade varit i händerna på huliganerna än den samvetslöse politikern. Han tänker bara på sitt eget bästa. Huliganerna har ett uns av heder och tänker, enligt deras mening, på stadens bästa. Men som vi alla vet så är vägen till helvetet kantad av goda intentioner.

Jag har alltid varit intresserad av sport och då specifikt ishockey och de här böckerna talar nog extra mycket till mig. Gissar jag. Däremot har jag aldrig förstått varför man måste känna hat mot motståndarlaget. Jag har bara kärlek för mitt eget. Det man inte tänker på om man känner det där hatet är att om inga motståndare fanns så skulle inte heller mitt lag finnas. Vem skulle de då spela mot?

Vilken iakttagare han är, Backman. Han lyckas hela tiden sätta fingret rätt på den springande punkten. Utan att bli klyschig eller sentimental. Kanske blir det lite väl många tragiska händelser här, men det känns inte omöjligt. Hat har en förmåga att eskalera och hela tiden flytta gränserna för vad som är "okej". Det är bara att titta ut i verkligheten, där hatet kan få människor att såga ner en staty av en (tidigare) älskad spelare. Bara för att han har fått affärer ihop med fel lag och uttalar sig lite klumpigt.

Av någon anledning så lyckas jag alltid, mellan böckerna, glömma exakt hur omtumlande det är att läsa Backman. Jag går nog igenom hela känslospektrat när jag läser Vi mot er. Och nu undrar jag bara när tredje boken kommer. Det hade varit fint att kunna starta 2022 med den...

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

På Goodreads hade den 4,33 i genomsnitt (beräknat på 82 729 betyg).
Jag ger den 4,5.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Intetsägande
Ordbajsig		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk

Andra som bloggat om Vi mot er: Lottens bokblogg, Just nu - just här och Eli läser och skriver.

Månadsbokslut januari 2021

Antal lästa böcker i januari 2021: 6

01. Vi mot er av Fredrik Backman
02. Fränder av Emma Donoghue
03. Den nionde graven av Stefan Ahnhem
04. Blodig januari av Alan Parks
05. Med hjärtat som insats av Simona Ahrnstedt
06. Tre män i en båt av Jerome K. Jerome

Antal lästa sidor: 2357
Genomsnitt/dag: 76
Genomsnitt/bok: 392

Snittbetyg: 3,75
Ingående i serie: 3
Påbörjade serier: 1
Avslutade serier (läst senast utgivna/översatta): 2

Drama: 2
Feelgood: 0
Humor: 1
Kriminalroman: 2
Romance: 1
Science fiction: 0
Skräck: 0
Thriller: 0

Boktolvan: 1 (1/12)
Finish that series: 2 (2/18)
Hyllvärmare: 4 (4/36)
Vi möts igen: 0 (0/6)

Kvinnor: 2
Män: 4
Duo: 0

Originalspråk (svenska): 3
Originalspråk (engelska): 0
Författare jag inte läst tidigare: 2
Biblioteksböcker/e-lib: 0
Streamingtjänst: 1

Ljudböcker: 0
Recensionsexemplar: 2

Antal nykomna böcker: 4
Antal bortskänkta böcker: 0

Månadens bästa: Vi mot er av Fredrik Backman
Månadens överraskning: Tre män i en båt av Jerome K. Jerome
Månadens besvikelse: -
Månadens roligaste: Tre män i en båt av Jerome K. Jerome
Månadens mysigaste: Tre män i en båt av Jerome K. Jerome
Månadens otäckaste: Den nionde graven av Stefan Ahnhem

Kommentar:
Årets första månad blev en typisk sådan; jag tycker jag läser hela tiden, men antalet sidor säger emot det. Betygsmässigt blev det en hel del mellanmjölk. Två böcker sticker ut lite, resten hamnar i den där mellanzonen som är varken bu eller bä. En av böckerna kommer med all säkerhet att placera sig på årets topplista.

Tre av böckerna ingår i olika serier av vilka två (Backman, Ahnhem) finns med i min Finish That Series-utmaning och en av dem är den senast utgivna. Den tredje (Parks) av dem är den enda som är en påbörjad serie. Jag är lite osäker på om jag vill fortsätta läsa den. Först och främst är det väl lite oklart om fler kommer att översättas. En Boktolva blev det (Parks), men ingen Vi möts igen. Utmaningsvis är jag på banan. Fyra av böckerna var hyllvärmare och endast två lästa är recensionsexemplar.

Det är ingen bra början på året när det flyttar in fyra böcker så där direkt. Två av dem är jag själv skyldig till och två är recensionsexemplar, som kom som överraskning. Tyvärr fortsätter de böcker som vill flytta ut att ligga i stora högar. Där får de förmodligen ligga tills vi kan ha kalas igen.

Om månadens bästa: Fredrik Backman gör det igen. Det är allt jag egentligen har att säga.
Om månadens överraskning: Att en bok med drygt 100 år på nacken kan kännas så rykande aktuell. Tre män i en båt hade, med få ändringar, kunnat vara skriven i dag.
Om månadens besvikelse: Ingen besvikelse heller. Alla böcker verkar ha varit precis vad jag förväntade mig.
Om månadens roligaste: Tre män i en båt var nog den enda som var riktigt rolig. Ibland.
Om månadens mysigaste: Visst låter det mysigt att färdas med båt på Themsen, precis som männen i Tre män i en båt gör.
Om månadens otäckaste: Om man med otäck kan mena rå och brutal så vinner Den nionde graven lätt.