Smakebit på søndag: Så du vill ha det mörkare

En smakebit på søndag är ett stående inslag bland bokbloggare som "drivs" av den norska bokbloggen Betraktninger. Varje vecka väljer vi ett stycke i boken vi läser och delar med oss av det. Ett spännande sätt att få veta vad andra läser.

Det har varit en intressant vecka, eller snarare så var fredagen en väldigt spännande dag. Mitt jobb drabbades av det där som drabbade hela världen. Ingen kunde använda sin dator. Alltså jobba. Det blev en dag som var fylld av googlande och tryck på refresh-knappen. För mig, som jobbar med typ detta, är det oerhört spännande (ironiskt) att ett program som är till för att skydda mot elakheter fixar något som inget virus och ingen hackare hittills har lyckats med.

Just nu läser jag en novellsamling av Stephen King, hans senaste Så du vill ha det mörkare. Jag vet inte om de här novellerna är mörkare än hans tidigare, men jo, de jag har läst så här långt har definitivt ett annat stråk av mörker. Åtminstone sluten. Smakebiten kommer från novellen Finn, inledningen av den.

Min smakebit är från sida 301:

Finn hade det kämpigt redan från början. Han gled ur händerna på barnmorskan som hade förlöst hundratals spädbarn och gav till sitt födelseskrik när han slog i golvet. När han var fem år var det fest i huset bredvid. Han fick lov att gå ut och lyssna på musiken (The Pogues på högsta volym ur portabla högtalare monterade på stolpar) från sin sida av gatan. Det var sommar, han var barfota och en kraftig smällare som kastats av en entusiastisk festdeltagare for i en båge med brinnande stubin och sprängde bort lilltån på hans vänstra fot.

Bok: Kautokeino, en blodig kniv av Lars Pettersson

Författare: Lars Pettersson
Titel: Kautokeino, en blodig kniv
Genre: Thriller
Antal sidor: 340
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: Kautokeino 1
Förlag: Ordfront Förlag
Utgivningsår: (original) 2012 (min) 2013
Format: Pocket
Källa: Bokhyllan
Utläst: 24 juni 2024




Första meningen: Jojk.

Baksidetext
Bilen kränger på den isiga vägen och träffar renen med våldsam kraft. Anna Magnusson stannar, drar på sig yllemössan och hämtar kniven från bagageluckan. Det är mer än 30 grader kallt och klockan är halv två en februarinatt någonstans mellan Luleå och Pajala.

Anna är uppvuxen i Stockholm och har aldrig funderat över sitt ursprung. Hennes samiska mamma berättade aldrig varför hon valde att flytta ifrån den avlägsna fjällbyn uppe i Nordnorge och lämna sin plats i den familjebaserade rendriften.

Nu är Anna, som arbetar som biträdande åklagare, på väg upp till Kautokeino. Hennes mormor har ringt och bett henne komma och rentvå kusinen Nils Mattis, som är anklagad för våldtäkt. Men när Anna läser polisutredningen blir hon betänksam. Hur ska hon ställa sig i konflikterna? Hon har svårt att avläsa den främmande omgivningen. Vem ligger bakom de dödsfall som inträffar medan hon är där och vilka är det som vill röja henne själv ur vägen?

Min kommentar
När jag gick igenom det jag hade planerat att läsa under semesterresan norrut så insåg jag att det inte skulle räcka. Dessutom så upptäckte jag att vi skulle vara i Norge den längsta tiden och jag hade inte en enda norsk bok med. Då slog det mig att den där Kautokeino, en blodig kniv, som stått i hyllan i över tio år, skulle kunna passa in alldeles ypperligt. Hur bra anade jag inte ens.

En vecka innan resan skulle starta fick vi en del information och då visade det sig att vi hade blivit flyttade från ett hotell i Karasjok, till ett i ... *trumvirvel* ... Kautokeino. Alldeles oavsett detta så var det helt fantastiskt att läsa den här boken och sedan få besöka både en sameby och en renfarm. Där förklarades, för mig, märkliga ting, som fyrvindarsmössan, och även olika seder och bruk.

Miljöbeskrivningarna är fantastiska och det märks att författaren vet vad han pratar om, när det gäller snö, is och kyla. Nu har jag besökt samer i både Sverige, Norge och Finland och förutsättningarna verkar vara ungefär samma oavsett land. Det märks tydligt att Sápmi inte bryr sig om nationsgränser, utan är ett eget land med en gemensam historia och kultur.

Anna verkar vara en riktig superhjälte. Inget stoppar henne. Och då menar jag INGET. Det blir lite väl bra ibland, men jag köper det. Bara för att det är så bra gjort. Polisen Kristiansen verkar vara en reko människa och det är skönt att det även finns den sorten här. Tyvärr så verkar många författare tro att en man och en kvinna inte kan jobba tätt ihop utan att hoppa i säng. Det är väldigt synd och jag hade helt klart klarat mig utan den tråden.

Hotellet som Anna bor på gjorde mig otroligt nyfiken. Det jämfördes med Fawlty Towers. Det verkar dock inte vara det som jag hamnade på, men vad jag kunde se så fanns det bara ett hotell i byn ...

Det mesta knyts ihop på ett tillfredsställande sätt i slutet och om det är något som fortfarande hänger löst så är ju detta faktiskt första delen i en serie. Det finns tid. Förvånande nog så var boken lite smårolig ibland. En väldigt underfundig typ av humor som passade mig perfekt. Jag kom på mig själv med att småle flera gånger.

Det här är en fin bok, om man nu kan använda det ordet om denna typ av bok. Man får lite mer insikt i samernas liv och jag har inte alls svårt att tro att det är så här. Samerna har väl inte direkt någon orsak att ha förtroende för myndigheter. Samtidigt så tycker jag att den allra sämsta anledningen att göra något på ett visst sätt är "för att vi alltid har gjort så". Om människan alltid hade tänkt så där så skulle vi fortfarande leva i grottor allihop.

Rent handlingsmässigt så är inte Kautokeino, en blodig kniv det bästa jag har läst, men det är inte själva gåtan som är grejen. Det är allt runt omkring. Alla människor, relationer, naturen. Det enda felet var att jag läste den under varma sommardagar. Jag blev förvirrad flera gånger när jag tittade upp och inte alls såg djup snö utanför. Nu har jag precis upptäckt att det har kommit inte bara en eller två ytterligare delar, utan fyra.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

På Goodreads hade den 3,44 i genomsnitt (beräknat på 170 betyg).
Jag ger den 3,5.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Intetsägande
Detaljrik		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk
Lättsam		Mystisk		Berörande

Andra som bloggat om Kautokeino, en blodig kniv: Bokstunder, Böcker emellan och Tankar från en samlares hjärna

Oj, oj, oj nya böcker igen

Det är svårt att stå emot böcker när man har presentkort som bränner i fickan eller får en helt fantastisk fråga.

För ungefär en månad sedan så läste jag Nattavaara av Thomas Engström och Margit Richert och eftersom jag hört en del negativt om den så vågade jag inte köpa på mig andra delen när den kom. Nu visade det ju sig att jag verkligen gillade första delen så det var bara att köpa Armasjärvi också. Ändå härligt när det blir så där, tycker jag.

En av de där dagarna när livet kanske inte kändes tungt, men inte heller så lätt, så fick jag en fråga på Instagram om jag ville ha Så du vill ha det mörkare. Stephen Kings nya novellsamling. Det var väldigt nära att jag svarade "Bajsar björnarna i skogen?", men det gjorde jag inte. Jag tackade självklart ja till denna ynnest, att få min husguds senaste bok. Tack till Albert Bonniers Förlag!

Hett i hyllan #466

Jag bara gissar nu, men jag tror inte jag är ensam om att ha en del böcker i hyllan som stått där i evinnerliga tider. Är det inte dags att de där, halvt, bortglömda böckerna får ta lite plats och synas? Jo, det tycker jag. Verkligen. Därför kommer de, en efter en, att dyka upp här varje torsdag under rubriken Hett i hyllan. Lite lagom tvetydigt, eller hur? Vad har du för dolda skatter i hyllan?

Det blir ett stort kliv till början av september 2021.

Skampärlorna av Aline Lilja Gladh dök upp som en överraskning från förlaget.

Jag gillar överraskningar, ganska ofta betyder det att jag får möjlighet att läsa något som jag normalt inte skulle ha valt själv. Ett problem som kan uppstå då är att man plötsligt sitter där med bok som ingår i en serie, och inte är första delen utan tredje. Som denna. Tredje delen i Örbyhusserien och det verkar ha släppts fyra, så här långt. Precis som vanligt så påstås delarna vara fristående, men fristående delar i en serie är en paradox. Det finns helt enkelt inte. Jag vet inte hur jag ska göra med den.

Så här står det på baksidan:

Örbyhus syfabrik står i brand. William Silvergran ser handfallet på när fabriken hans far grundat går upp i lågor. När polisens tekniker går in möts de av en obehaglig överraskning. I det som en gång varit fabriksägarens kontor hittas gamla mänskliga kvarlevor, gömda i ett lönnfack.

Familjen Silvergran sluter sig och är inte till någon större hjälp i utredningen. Och när den lokala polisen tycks mer upptagen av redlösa semesterfirare i den rådande värmeböljan än av upptäckten på syfabriken, kan kommissariens syster, Lo Karlberg, inte låta bli att på egen hand börja snoka i det mystiska fallet.

Två parallella berättelser växer samtidigt fram. En ung kvinna i det förflutna söker efter något mer spännande än sitt inrutade liv på landet. Och i vår tid kämpar en annan ung kvinna för att ta sig ur ondskans grepp ...

Om du också vill vara med och visa upp dina böcker, antingen heta hyllvärmare eller heta av någon annan anledning, så lägg gärna in en länk här nedanför. Då hittar jag dig mycket lättare.

Bok: Tio över ett av Ann-Helén Laestadius

Författare: Ann-Helén Laestadius
Titel: Tio över ett
Genre: Drama
Antal sidor: 262
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: Maja 1
Förlag: Rabén & Sjögren
Utgivningsår: (original) 2016 (min) 2016
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 18 juni 2024




Första meningen: Vi ska flytta.

Baksidetext
Maja kan inte sova. Hon vill, men hon kan inte. Varje natt ställer hon klockan på tio över ett. Vem ska annars väcka mamma, pappa och lillasyster när huset rasar ner i gruvhålet? Under sängen har hon en väska med ombyten, ficklampa och andra viktiga saker. Om de måste fly, hals över huvud.

LKAB spränger under jord och Kiruna ska flytta. Familjen har fått en ny fin lägenhet, men det enda Maja vill är att bo kvar i sitt gamla hus. Hon litar inte på politikerna och bolagscheferna som säger att stan inte kan rasa. Hon hör ju mullret av sprängningarna på natten, hon känner ju hur marken skakar!

Maja oroar sig för att bästisen Julia ska bli tvungen att flytta till Luleå och att Albin i parallellklassen ska bli kär i någon snygg handbollstjej. Men ingenting skrämmer henne lika mycket som gruvan.

Min kommentar
När det stod klart att första semesterresan skulle gå norrut och att vi skulle besöka Kiruna så var den första bok jag tänkte på Tio över ett. Den har stått där i hyllan i över fem år och min dröm har alltid varit att läsa den på plats i Kiruna. För bara drygt ett år sedan var jag nästan beredd att tänka om. Vilken tur att jag inte gjorde det!

Eventuellt så kan den här boken ha drabbat mig hårdare än den borde, just på grund av att jag befann mig i Kiruna under läsningen. Jag har ju så klart hört talas om den här "flytten" (ja, jag trodde faktiskt att den skulle flyttas), men jag har aldrig reflekterat över vad det betyder. Egentligen. Hur människorna som bor där mår av detta. Jag har bara tänkt att det måste vara ett gigantiskt projekt. Det var så otroligt sorgligt att åka runt i det gamla Kiruna och inse att allt (nästan) som är där ska, inte flyttas, utan rivas. Medan det nya Kiruna såg ut som en byggarbetsplats. Där husen visserligen är moderna, men helt saknar personlighet.

Det är lite oklart hur gammal Maja är, jag vet inte om det framgår i boken. Jag gissar på högstadieåldern, åtminstone så kan jag känna igen mig lite i hur jag själv var när jag var 14-15. Hon är precis som en helt vanlig tonåring, självupptagen och har svårt att ta in att andra kanske också har det jobbigt. Med egna problem. Ingen verkar ta Majas oro på allvar. För den är ju obefogad. Å andra sidan så händer hela tiden saker som inte skulle kunna hända. Jag kan ju tycka att de irrationella rädslorna egentligen är värre än de rationella. Det är så många människor som inte förstår. Som tror att det räcker med logiska argument. Som rycker på axlarna och säger "men det är ju bara ...". Men om rädslan hade varit logisk så hade man ju inte haft den. Inte ens hennes föräldrar förstår.

Eftersom ingen bryr sig om vad Maja känner så får hon axla hela ansvaret för att rädda familjen. Det är ett tungt ansvar för en tonåring. Ja, för vem som helst. Det hade ju faktiskt varit enkelt att hantera Majas rädslor. I början. Innan de blev allvarliga på riktigt. Det var ju bara att lyssna på henne. Visa henne. Inte bara upprepa samma försäkringar hela tiden. Det finns bra vuxna också, som Stina och Harry.

Maja får dessutom fler problem. Hennes bästa vän, hennes person, ska flytta. Inte till det nya Kiruna, utan till Luleå. Bara för att hennes mamma har träffat en ny man. Boken tar upp många problem med dagens samhälle. Som det här med att många verkar tro att man måste vara glad och lycklig. Hela tiden. Det är okej att vara ledsen. Det är absolut okej att känna ångest inför förändringar. Allt detta utan att vara ett psykfall. Ingen människa är lycklig precis hela tiden.

Tio över ett är en viktig bok, speciellt för oss som inte bor i Kiruna. Den är så berörande och jag blev så ledsen. Inga enkla lösningar presenteras och det är gott så. Jag tror inte det finns några. Men var detta verkligen den bästa lösningen? För vem? Invånarna? LKAB? Nu såg jag också att det finns en fortsättning, Inte längre min. Den får jag ju se till att läsa. Jag vill veta hur det går för Maja.

På Goodreads hade den 3,54 i genomsnitt (beräknat på 960 betyg).
Jag ger den 4,5.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Intetsägande
Detaljrik		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk
Lättsam		Mystisk		Berörande

Andra som bloggat om Tio över ett: Just nu - just här, Vargnatts bokhylla och Enligt O