Veckans topplista: Historiska romaner

Tisdag igen. Då är det som vanligt dags för Veckans topplista som sköts av Johannas deckarhörna.

Veckans tema: Historiska romaner.

Oj. För något decennium sedan hade jag lätt kunnat rabbla upp ett antal, då läste jag mest sådana. Så jag får helt enkelt hoppa tillbaka en hel del, men först ett litet nedslag lite närmre i tiden. Åtminstone när det gäller när jag läste dem.

1. En officer och spion av Robert Harris handlar om Alfred Dreyfus.
2. Fria män av Halldór Laxness utspelar sig på Island under de första årtiondena under 1900-talet och handlar om bonden Bjartur och vad han tycker är viktigt här i livet.
3. Utvandrar-sviten (Utvandrarna, Invandrarna, Nybyggarna, Sista brevet till Sverige) av Vilhelm Moberg. Ingen lista över historiska romaner är komplett utan denna.
4. Röde Orm av Frans G. Bengtsson. Man skulle kunna tycka att en bok om vikingar inte kan vara kul. Men det är den.
5. Vilda tider av Brian Garfield. Jag gillar egentligen inte Västern-böcker (-filmer), men denna var något av det roligaste jag läst. Hugh Cardiff, en av världens bästa skyttar, är berättaren och han berättar om sitt liv, mellan inbördeskriget och förbudstiden.

TV-serie: Chernobyl

Titel: Chernobyl
Originaltitel: Chernobyl
Genre: Drama
Skapad av: Craig Mazin
TV-bolag: HBO
Skådespelare: Jared Harris, Stellan Skarsgård, Jessie Buckley, Emily Watson, David Dencik
Premiär: 2019-05-06
Produktionsland: USA | Storbritannien
Antal avsnitt: 5
Avsnittslängd: ca 60 min
Såg den på HBO maj 2019





Handling
Chernobyl skildrar den sanna berättelsen om en av historiens värsta katastrofer på grund av mänskliga faktorer. Miniserien fokuserar på kärnkraftsolyckan som inträffade i Sovjetunionen i april 1986 och avslöjar hur och varför det hände och berättar historierna om de människor som deltog och dog i olika uppdrag för att förhindra spridningen av radioaktivitet, samt Sovjetunionens försök att dölja olyckan.

Chernobyl är i första hand baserad på minnena från olika invånare av den evakuerade staden Prypjat, som skildras av den vitryska nobelpristagaren Svetlana Aleksijevitj i sin bok Bön för Tjernobyl

Min kommentar
Egentligen hade jag inte tänkt se den här serien. Jag visste helt enkelt inte om jag vågade. Det som hände den där gången i april 1986 är för evigt fastetsat i mitt minne. Ingen visste något. Alla var rädda för att det var nu det hände. Jag minns att jag var på jobbet och tittade ut genom fönstret. Det regnade. Vräkte ner. Det hade jag hört att det inte var bra. Jag visste inte om jag skulle våga gå ut. Men när min bror sa "se den" så gjorde jag det. Ändå.

Mestadels följer man forskare och partimän, men man får även se hur allt påverkade "vanliga" människor och då speciellt Lyudmilla Ignatenko som var gift med en av brandmännen som var först på plats. Det kommer även några scener med soldater och vad de måste göra. Allt känns så otroligt hopplöst.

Skådespelarna är lysande. Jag kan inte hitta något annat ord. Det gäller speciellt Jared Harris, Stellan Skarsgård, Jessie Buckley och Emily Watson. De hade inte kunnat göra det bättre. Det vimlar av svenskar här, regissören är svensk så det kanske inte är så konstigt. Till och med Fares Fares dyker upp.

Det är väldigt svårt att förstå inställning och reaktioner om man inte förstår det sovjetiska styret. Om partiets riktlinjer hade bestämt något så sa man helt enkelt inte emot. Åtminstone inte ostraffat. I en stat ruled by fear så får man de svar man vill ha, inte de man behöver. Jag blir så ledsen av den gamla Sovjettiden, kanske mest för att de verkar vara på väg tillbaka dit.

Det här är en väldigt intressant serie. Jag förstår ju att en del har ändrats för att göra det mer TV-vänligt och dramatiskt, men fakta har de inte ändrat på (min vana trogen så googlade jag ju så klart efter att ha sett klart serien). Allt kommer tillbaka, den där skräckkänslan av att nu är det kört. Och då visste jag inte ens hälften, visar det sig. Jag hade ingen aning om att det var så nära en fullständig katastrof. Det kanske i och för sig var lika bra.

Jag håller för övrigt med min bror. Se den. Var beredd på att bli deprimerad, rädd och arg, men se den.



På TV Time har serien 9,82 i genomsnitt.
På IMDb har serien 9,6 i genomsnitt (beräknat på 310 447 betyg).
Jag ger den 5,0.

Serien är

Tråkig		Klurig
Rolig		Förutsägbar
Trovärdig		Snyggt foto
Osannolik		Spännande
Romantisk		För lång
Sorglig		För kort

Serien kan köpas på discshop.

Film: The Post (2017)

Titel: The Post
Originaltitel: The Post
Genre: Drama
Regissör: Steven Spielberg
Manus: Liz Hannah, Josh Singer
Skådespelare: Meryl Streep, Tom Hanks, Bob Odenkirk, Matthew Rhys, Sarah Paulson
Utgivningsår: 2017
Produktionsland: USA
Längd: 118 min
Serie: -
Såg den på blu-ray 5 juni 2019





Handling
I juni 1971 tog New York Times, Washington Post och nationens stora tidningar modigt ställning för yttrandefrihet och rapporterade om The Pentagon Papers, den massiva mörkläggningen av regeringshemligheter som spände över fyra decennier och fyra amerikanska presidenter.

Vid den tiden försökte Washington Posts Katherine Graham fortfarande att hitta sin plats som landets första kvinnliga tidningsutgivare, och Ben Bradlee, tidningens labila men drivna redaktör, försökte förbättra den kämpande tidningens rykte. Tillsammans bildade de två ett osannolikt lag, då de var tvungna att samarbeta och fatta det djärva beslutet att stödja The New York Times i deras försök att bekämpa Nixonadministrationen i deras exempellösa försök att begränsa yttrandefriheten.

Min kommentar
Det var ett bra tag sedan jag köpte den här filmen och det gjorde jag egentligen bara på skådespelarna (Meryl Streep och Tom Hanks) och eventuellt regissör (steven Spielberg). Jag hade ingen aning om vad den handlade om och därför har den kanske inte heller lockat jättemycket. Nu var det i alla fall äntligen dags.

I början av filmen, första halvan skulle man kunna säga, så känner jag mig mest förvirrad. Här finns ingen etablering av karaktärer, vilket gjorde att jag inte hade en aning om vem som var vem eller vem som jobbade var. Jag upplevde det som att det bara var en massa gamla gubbar som pratade om pengar. Alla såg dessutom likadana ut. Tyckte jag. Allt detta kan också ha berott på en ständigt pratande sambo. Han kan prata sönder vilken film som helst om han inte är intresserad av det som händer på "duken". Det hade nog underlättat om jag hade varit mer fokuserad, men det känns också som att filmen är gjorde för den som redan vet en del om den här händelsen.

Ungefär halvvägs in i filmen så blir det i alla fall mycket mer intressant. Det är då det börjar handla om vad man egentligen får lova att skriva i tidningen. Det är ju ett engagerande och, tyvärr, fortfarande aktuellt ämne. Demokrati och yttrandefrihet är inget man ska ta lätt på. Det kan vara så att det som händer här banar väg för framtiden. Därför blir det extra sorgligt när det fortfarande finns människor som är beredda att sälja ut demokratin.

Meryl Streep gör en fantastisk gestaltning av en rädd kvinna som från början är i stort sett osynlig, till en som sätter ner foten och visar var skåpet ska stå. Även Tom Hanks gör sitt jobb bra.

Filmen är väldigt långsam och återhållsam, här finns inga stora gester. Tyvärr tycker jag att början förstör lite och gör det mesta rörigt. Här kunde ha tagits bort en del och det hade filmen tjänat på, för naturligtvis så är den alldeles för lång.



På Letterboxd hade den 3,4 i genomsnitt (beräknat på 84 027 betyg).
På IMDb hade den 7,2 i genomsnitt (beräknat på 107 855 betyg).
Jag ger den 3,5.

Filmen är

Tråkig		Klurig
Rolig		Förutsägbar
Trovärdig		Snyggt foto
Osannolik		Spännande
Romantisk		För lång
Sorglig		För kort

Filmen kan köpas på cdon och discshop.

Smakebit på søndag: Den onde samariten

En smakebit på søndag är ett stående inslag bland bokbloggare som växelvis "drivs" av de norska bokbloggarna Flukten fra virkeligheten och Betraktninger. Varje vecka väljer vi ett stycke i boken vi läser och delar med oss av det. Ett spännande sätt att få veta vad andra läser.

Den här helgen har varit lugn och skön, inga måsten och inga sociala evenemang. För mig. Däremot hade sambon sommarfest på jobbet i fredags, vilket betydde att jag fick rå mig själv hela kvällen. Det blev en maratonsession framför Netflix och deras version av Watership Down i form av en miniserie på fyra avsnitt. Den var riktigt bra, men så är jag väldigt svag för de där kaninerna.

Boken jag läser just nu tar jag mig väldigt långsamt igenom. Den onde samariten av Mason Cross är andra delen om Carter Blake, konsulten som är duktig på att leta upp personer som inte vill bli hittade. Jag funderade länge på varför jag inte orkade med några längre lässtunder och igår morse slog det mig; jag blir helt enkelt utmattad av all information som överfaller mig från sidorna. Tyvärr är större delen av den fullständigt ovidkommande. Annars är historien intressant.

Min smakebit är från sida 236:

"Den första som han grävde ner - den första som vi känner till - hette Rachel Morrow."
    Allen tog fram filen om henne på iPaden och förstorade bilden - en vanlig porträttbild - med en fingerrörelse. Den var alldeles säkert hämtad ur körkortsregistret och såg ut som de flesta sådana bilder brukar göra - man fick en tillräckligt god uppfattning om individens utseende, ras, kön, ålder, hårfärg och allt det övriga samtidigt som den inte riktigt klarade att återge något av personligheten. För länge sedan hade jag läst ett slags förklaring på hur det kom sig. Det hade visst att göra med kombinationen av stark belysning och den fotograferades vetskap om att bilden skulle komma att utgöra ett officiellt dokument under de närmaste fem till tio åren.

"Sprickor i jorden" av Mariette Lindstein

Författare: Mariette Lindstein
Titel: Sprickor i jorden
Genre: Thriller
Antal sidor: 494
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: Pilgrimsfalkens väktare 2
Förlag: Bokförlaget Forum
Utgivningsår: (original) 2019 (min) 2019
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 28 maj 2019




Första meningen: Den sommaren åkte Carl och jag tillbaka till Sverige.

Baksidetext
Tvillingarna Alex och Dani försöker återhämta sig efter att Dani kidnappades av en elitistisk sekt. De lämnar Sverige och flyttar till ett hus vid havet i Kalifornien, USA. Men det visar sig vara svårt att bygga upp ett nytt liv. Dani har fött en son, men traumat från sektens våld har förändrat henne och gjort henne kallare och svårare att nå. Samtidigt förtränger Alex det hemska som har hänt och lider av flashbacks. Mitt i allt detta finns Carl, Alex chef och älskare, som gör allt för att beskydda dem. Men så en dag dyker en mystisk, karismatisk kvinna upp i deras liv. Hon påstår att hon arbetar med välgörenhetsarbete i en fråga som Carl brinner för. Och även Carl förändras.Garantierna för trygghet försvinner. En ny mardröm börjar. Sekten har nämligen ett nytt mål i sikte: Danis nyfödda son.

Min kommentar
För nästan exakt ett år sedan så läste jag första delen i den här serien, min första bok av Mariette Lindstein (nej, jag har inte läst serien om Via Terra, än). Den gav mersmak, skulle man kunna säga. Jag blev därför överlycklig när jag hittade Sprickor i jorden på hallgolvet.

Som vanligt har jag lite problem med att komma ihåg exakt vad som hände i förra boken, men de problemen var faktiskt inte speciellt stora den här gången. Händelserna i Vit krypta var ganska förankrade i mitt minne, märkte jag. Jag behövde bara små puffar i rätt riktning så var allt tillbaka.

I Sprickor i jorden befinner vi oss både i Sverige och USA, närmare bestämt San Francisco. Miljöbeskrivningarna därifrån är fantastiska och jag kan nästan känna solen och dofterna. För att inte tala om jordbävningen. Mariette gör ett jättejobb och lyckas faktiskt nästan sälja in San Francisco och då gillar jag ändå inte storstäder.

Jag vet inte om jag hade för höga förväntningar på den här boken, men jag tycker inte att den är lika spännande som förra delen. Sprickor i jorden är mer obehaglig än spännande. Det är ju inte heller fy skam, men jag tycker det går för långsamt. För mig är det för lite thriller och för mycket relationer och svartsjukedrama, de scenerna gör att jag tappar intresset en aning. Det blir lite som Nora Roberts, fast mycket bättre. Boken hade nog vunnit en del på att vara lite kortare.

Karaktärerna är tydliga och, tror jag, trovärdiga. Jag känner i alla fall att det är fullt möjligt att de här typerna existerar. I Sprickor i jorden tycker jag dock att både Alex och Dani ibland är mer än lovligt naiva (inte bara de, för övrigt), vilket jag inte tycker stämmer med det mesta av deras agerande. Jag tänker då speciellt på Alex och Sanctum. Det känns otroligt att de inte funderade på mobiltäckning och annat. Det gjorde jag. Carl och Alex har jag nog ganska svårt för, jag begriper mig helt enkelt inte på dem. Dani är väl den som känns mest äkta för mig. Något de alla har gemensamt är att de ibland känns överdramatiska, men det kan bero på att det nästan hela tiden blir fysiska reaktioner på känslor; blod som lämnar benen, hår som reser sig, luft som lämnar lungorna... Förmodligen är jag ensam om att störa mig på det, men jag gillar inte att bli påtvingad andras känslomässiga/fysiska reaktioner. De reaktionerna stämmer oftast inte med mina och då blir det fel för mig. Och så stör jag mig lite på de något olyckliga namnvalen, Alex/Axel. Så många gånger som jag inte direkt fattade vem jag läste om.

Det känns otroligt skönt att Mariette har med även kvinnor som är kräk och det är otroligt befriande att heller inte alla män är kräk. Det gör att jag har mycket lättare att ta till mig berättelsen och i mina ögon blir allt mycket mer trovärdigt när det är nyanserat.

Jag önskar så att hela temat var hittepå, men jag tror dessvärre att det knappt är överdrivet. Sekter och fanatiker finns överallt och de försöker alltid manipulera dig. Det här är viktiga böcker, förklädda till underhållning, som fler borde läsa.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

På Goodreads hade den 4,05 i genomsnitt (beräknat på 20 betyg).
Jag ger den 3,5.

Boken är

Tråkig		Spännande
Förutsägbar		Klurig
Långsam		Tempofylld
Ordbajsig		Fåordig
Mysig		Suggestiv
Måbrabok		Tankeväckande
Rörig		Genomtänkt
Sorglig		Rolig

Andra som bloggat om Sprickor i jorden: Johannas deckarhörna, Bohyllan och Zellys bokhylla.

Boken kan köpas på Adlibris, Bokus och cdon.