Bok: Det som växer av Boel Bermann & Olle Söderström

Författare: Boel Bermann & Olle Söderström
Titel: Det som växer
Genre: Skräck
Antal sidor: 182
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: -
Förlag: SAGA Egmont
Utgivningsår: (original) 2020 (min) 2020
Format: E-bok
Källa: Storytel
Utläst: 27 januari 2025




Första meningen:Med en kraftlös rörelse sträcker jag ut handen och drar i sänglampans metallkedja.

Baksidetext
Mardrömmarna vill inte lämna Mirjam ifred. Nyligen var hon en hyllad författare men sen kom sammanbrottet och tillvaron rämnade. Nu kan hon inte kan sluta tänka på dagen när Astor Paléus försvann. Ingen vet att hon var där när det hände. Ingen vet att hon är den mytomspunne författarens barnbarn.

I ett försök att gå vidare återvänder Mirjam till sin farfars hus. Hon är trasig och härjad, men fast besluten att skriva en bok om honom och konfrontera sina minnen från sommaren i huset.

Men snart känner hon att något är fel. Byborna har en märklig relation till Astor och själv känner hon sig ständigt iakttagen. Att vara isolerad i det öde huset tär på Mirjam. Är det hon ser faktiskt verkligt eller närmar hon sig ännu ett sammanbrott? Det är nu den verkliga mardrömmen börjar.

Min kommentar
Efter att ha läst ut en tegelsten på bara två dagar så villhövde jag något snabbläst, ljust och glatt. Jag letade och letade bland alla mina sparade böcker på Storytel och hittade inte någon som ropade ut till mig. Inget ljust och glatt i alla fall. I stället blev det en skräck. Det som växer, som jag har haft sparad i många år nu.

Boel Bermann blev något av en favorit när jag läste Den nya människan, 2013. Sedan dess har jag haft henne på min radar, men någon fullängdare har jag inte hittat. Däremot så har jag läst mängder av noveller. Jag blev riktigt glad när jag upptäckte Det som växer, men det har ändå dröjt många år för mig att ta tag i den.

Allt börjar så underbart lovande, med en osannolikt obehaglig stämning. Det är krypande och mystiskt. Sedan blir det mest konstigt och för surrealistiskt för mig. Jag vet inte alls vad jag ska tro. Hände detta på riktigt eller bara i hennes huvud? Det var lite som att ha feberdrömmar, som ju är läskigt och ofta lite absurt.

Mirjam känns som en trovärdig person, med allt som hon har varit med om. Jag kan känna med henne och förstå henne. Vem skulle inte bli besatt av ett sådant mysterium liksom. Jag gillar den lite udda lösningen på hur Mirjam börjar minnas mer och mer. Som att hennes möte med sitt yngre jag representerar minnet. Vilket ju också får mig att fundera på om allt verkligen hände.

Det jag dock funderar på allra mest är vad grannarnas motiv var. Om nu detta hände. De måste ju inte bara ha vetat utan till och med hjälpt till. Vad fick de ut av alltihop?

Det som växer ger mig lite Lovecraft-vibbar, vilket inte är odelat positivt. Och så är det ju det här med tentakelmonster, som detta nog påminner för mycket om. Åtminstone för mig, som inte alls gillar dem. I grund och botten är detta en sorglig berättelse egentligen. Om ordets makt, kan man kanske säga.

På Goodreads hade den 3,67 i genomsnitt (beräknat på 30 betyg).
Jag ger den 3,5.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Obehaglig
Detaljrik		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk
Lättsam		Mystisk		Berörande

Andra som bloggat om Det som växer: Lottens bokblogg och C.R.M. Nilsson

Tisdagstrion: Bakverk och konfektyr på omslag eller i innehåll

Tisdag igen. Då är det som vanligt dags för Tisdagstrion som sköts av Robert på Mina skrivna ord

Veckans tema: Bakverk och konfektyr på omslag eller i innehåll

Jag trodde knappt att jag skulle hitta tre, men det gick ju.

1. Jag är bara tvungen att ta med En sax i hjärtat av Marie Bengt. Det var den jag kom att tänka på direkt. Här är det vare sig omslag eller titel, utan innehåll. Det vimlar av vailjhjärtan. Alla äter vaniljhjärtan. Hela tiden. Så minns jag det i alla fall.

2. Fadersmord av Carina Bergfeldt tyckte jag var oväntat bra och minsann, där är ett bakverk på omslaget.

3. Benny älskar baklava av Mikael Jisander var väl ingen favorit, men se vad det flyger baklavor på omslaget.

Film: Transformers: Rise of the beasts (2023)

Titel: Transformers: Rise of the beasts
Originaltitel: Transformers: Rise of the beasts
Genre: Äventyr
Regissör: Steven Caple Jr
Manus: Joby Harold, Darnell Metayer, Josh Peters
Skådespelare: Anthony Ramos, Dominique Fishback, Luna Lauren Velez, Dean Scott Vazquez, Tobe Nwigwe
Utgivningsår: 2023
Produktionsland: USA
Längd: 128 min
Serie: -
Såg den på Netflix 31 januari 2025





Handling
När ett nytt hot som kan förstöra hela planeten dyker upp måste Optimus Prime och Autobots slå sig ihop med en mäktig fraktion känd som Maximals. Med mänsklighetens öde vågskålen, kommer människorna Noah och Elena att göra allt som krävs för att hjälpa Transformers när de engagerar sig i den ultimata kampen för att rädda jorden.

Min kommentar
Förra helgen blev det av olika skäl ingen film alls, så den här fredagen var vi väldigt sugna på något med fart och fläkt. Den nya Transformers-filmen, Rise of the beasts, hade legat länge nog på listan så, eftersom jag tydligen helt hade glömt att jag 2017 skrev att jag inte ville se någon mer av dem, den fick det bli.

Min förvirring var stor i början för trots att jag faktiskt har sett samtliga filmer så har jag i stort sett noll koll på det här universumet. Men jag kunde bara inte få ihop handlingen här mer det jag har sett tidigare. Det är ju det här med kronologi, som jag gillar, men som filmmakarna helt verkar strunta i. Detta är nämligen en prequel och utspelar sig 1994. Tretton år innan originalfilmen. Kronologiskt så kommer den här filmen som nummer två, med endast spin-offen Bumblebee före sig.

Min nya favorit blir utan tvekan Mirage. Tillsammans med den gamla favoriten Bumblebee så blir de oslagbara. Ja, jag är svag för den här typen av "karaktär". Förutom de vanliga autobots så får vi nu också träffa maximals. Personligen så tycker jag att de är lite töntiga. De två nya människokaraktärerna, Noah och Elena, gillar jag desto mer. Kanske hade jag inte varit lika snabb med att acceptera robotar från rymden, men vem vet.

Humorn passar mig väldigt bra, men de många och långa slagsmålsscenerna gillar jag inte alls. Är det verkligen bara jag som har problem med att se vem som slår vem? I övrigt tycker jag att det är riktigt snyggt filmat. Men det är mer än lite märkligt att ett stort museum i princip kan sprängas i luften utan att någon reagerar.

Transformers: Rise of the beasts är för lång, så klart, men jag har ändå inte direkt tråkigt under speltiden. Den är en stunds helt okej underhållning. Man får bara inte ha för höga förväntningar på handlingen. Den är åtminstone bättre än förra filmen, The last knight, så nu tar jag tillbaka det där med att jag inte vill se fler.


På Letterboxd hade den 2,7 i genomsnitt (beräknat på 223 642 betyg).
På IMDb hade den 6,0 i genomsnitt (beräknat på 118k betyg).
Jag ger den 3,5.

Filmen är

Spännande		Tråkig		Trovärdig
Klurig		Förutsägbar		Mystisk
Berörande		Osannolik		Underhållande
Snyggt foto		Rolig		Långsam
Romantisk		För lång		Fartfylld
Sorglig		För kort		Läskig

Smakebit på søndag: Tusende våningen

En smakebit på søndag är ett stående inslag bland bokbloggare som "drivs" av den norska bokbloggen Betraktninger. Varje vecka väljer vi ett stycke i boken vi läser och delar med oss av det. Ett spännande sätt att få veta vad andra läser.

Det har varit så härligt nu, när man kan börja gå ut på lunchpromenad utan att halvt frysa ihjäl i vinden. En dag i veckan hade vi tio plusgrader och sol. Det var helt fantastiskt. Tänk att man glömmer det varje år.

Jag har börjat läsa en bok som jag tyckte alla läste för några (ganska många) år sedan, Tusende våningen av Katherine McGee. Själva premissen är ju svindlande, ett hus med tusen våningar. Mitt på Manhattan. Det är så mycket med det som är galet, men året i boken är 2118 och vad vet jag. Kanske är det möjligt då. I vissa andra avseenden har vi i alla fall inte rört oss något alls framåt, men det är en helt annan sak. Egentligen så ville jag ha en smakebit som på något sätt beskrev den här byggnaden, men jag hittade inget bra kortare stycke. Så det blev något annat hisnande i stället.

Min smakebit är från sida 190:

    "Ett A och ett B, det är vi", sa Cord och gick fram till deras rad.
    Rylin blev stående i mittgången. "Cord, jag kan inte gå med på det här. Det är för mycket." Hon hade ingen aning om hur mycket en förstaklassbiljett med Hyperloop kostade, och hon hade en känsla av att hon inte ville veta.
    "Skyll dig själv." Cord sjönk ner på fönsterplatsen. "Följ inte med om du inte vill. Jag åker till Paris i alla fall. Men bestäm dig snabbt", tillade han när en nedräkning påbörjades i högtalarna, "för om nittio sekunder kommer det här tåget att vara djupt under Atlanten, på väg mot Europa i tolvhundra kilometer i timmen."

Just nu - mars

Första lördagen i månaden hakar jag som vanligt på den ny-gamla kulturkollutmaningen.

Just nu ...

... läser jag ... Tusende våningen av Katharine McGee, en bok som jag tyckte syntes precis överallt när den kom. 2017. Det är tydligen en serie, men precis som vanligt så har efterföljande delar inte översatts. Så jag vet egentligen inte om jag vill gilla den eller ej.

... ser jag på ... så många olika program. Om vi börjar med det som går på "vanlig" TV så är det Superstars, Över Atlanten, Sveriges mästerkock och så klart Mello. På olika streamingtjänster så tittar sambon och jag på andra säsongen av Slow horses. På egen hand ser jag både Chicago fire, andra säsongen, och Chicago P.D, första säsongen. Listan jag hittade på vilka avsnitt där de går ihop stämmer inte riktigt. Jag tycker de gästspelar i varandras serie hela tiden, men listan jag har kanske mer handlar om att de jobbar med samma fall. Vi får se, för jag är snart vid ett sådant tillfälle.

... lyssnar jag på ... vårfåglarna. Nu sjunger de på riktigt.

... njuter jag av ... att februari äntligen är slut och att det inte längre är kolsvart vare sig när jag går till jobbet eller kommer tillbaka. Och så kan man gå på lunchpromenad utan att axlarna åker upp till öronen.

... längtar jag efter ... Göteborgshelgen, får det nog faktiskt bli. Mamma fyller år och då får man göra ett efterlängtat besök i den gamla hemstaden. Sedan är det ju Skånska deckarmässan om tre veckor också. Det ser jag fram emot.