tisdag 22 mars 2016

Top Ten Tuesday: Böcker jag verkligen tycker om men inte har pratat om tillräckligt mycket


Tisdag igen och då naturligtvis dags för en Topp Tio Tisdag (Top Ten Tuesday). Veckans uppgift är Ten Books I Really Love But Feel Like I Haven't Talked About Enough/In A While.

Jag tycker jag tjatar hål i huvudet på alla som vill lyssna (och andra också) om alla de böcker jag läst och tyckt väldigt mycket om sedan jag startade min bokblogg. Därför blir ju avgränsningen av temat väldigt enkel så här kommer tio böcker som jag (kanske) inte tjatat sönder eftersom jag läste dem pre-blogg.

1. Rötter av Alex Haley handlar om en färgad amerikans släkthistoria ända ner till anfadern, Kunta Kinte, som föddes ca 1750 i Gambia, Afrika.
2. Vilda tider av Brian Garfield där Hugh Cardiff, en av världens bästa skyttar, är berättaren och han berättar om sitt liv, mellan inbördeskriget och förbudstiden.
3. Väktare av Dean Koontz hanldar om en hund, kan man väl säga, en väldigt intelligent golden retriever.
4. Det blåser på månen av Eric Linklater handlar om Dina och Dorinda som verkligen försökte vara snälla, men eftersom vuxna inte alltid kan skilja på hjälpsamhet och ofog och eftersom det blåste på månen gick det ganska illa för dem.
5. Fanny av Erica Jong är den sanna berättelsen om Fanny Hackabout-Jones och omfattar hennes liv på Lymeworth, hennes invigning till häxa, hennes resor med de muntra männen, hennes liv på bordellen, hennes lidanden på slavskeppet, hennes liv som kvinnlig pirat med mera, med mera...
6. Papillon av Henri Charrière handlar om författarens flykt från det rymningssäkra fängelset i Franska Guyana.
7. Kara Kush av Idries Shah handlar om Rysslands ockupation av Afghanistan 1979 och afghanernas motstånd, när de blev bortglömda av världen. Snötyngda berg och ödsliga öknar.
8. Garp och hans värld av John Irving handlar om Garp, äen pojke som har en lite besynnerlig mor och inte ens hans tillblivelse kan betraktas som normal. Och på den vägen är det.
9. Röde Orm av Frans G. Bengtsson. Först shanghajas han, sedan hjälper han till att plundra en borg, blir tillfångatagen och får jobba som galärslav. Och det är bara en liten del av allt som händer.
10. Älskade Poona av Karin Fossum var nog faktiskt den första ljudbok jag lyssnade på och det gick väl så där. Men jag uppfattade ändå att det här var en riktigt bra bok, så jag köpte den som pappersbok, läste den och blev helt tagen.

Och om någon undrar, anledningen till att det inte finns en enda Stephen King-bok med här är helt enkelt för att jag ju alltid tjatar om dem. Allihop.

måndag 21 mars 2016

TV-serie: Wayward Pines - Säsong 1

Titel: Wayward Pines - Säsong 1
Originaltitel: Wayward Pines
Genre: Sceince fiction
Skapad av: Chad Hodge (efter en bok av Blake Crouch)
Skådespelare: Matt Dillon, Carla Gugino, Shanny Sossamon, Hope Davis, Toby Jones
Premiär: 2015-05-14
Produktionsland: USA
Antal avsnitt: 10
Avsnittslängd: ca 45 min
Såg den på TiVo februari-mars 2016





Handling
Ethan Burke, Secret Service, kommer till den idylliska lilla staden Wayward Pines, Idaho, i sitt sökande efter två försvunna kollegor. I stället för att hitta några svar så orsakar besöket bara fler frågor. Bland annat: Vad är det för fel på Wayward Pines? För varje steg han tar närmare svaret inser han att han kommer allt längre ifrån det liv han känner till, ända tills han slutligen börjar inse att chanserna att levande få ut sanningen är minimala.

Min kommentar
Det var egentligen en ren tillfällighet att jag upptäckte den här serien när det gjordes reklam för den på Fox. Och det är jag väldigt glad för.

De första avsnitten är jag bara förvirrad och känner att jag fattar absolut ingenting. Det är inte en helt negativ känsla så jag fortsätter titta, jag gillar ju att bli överraskad coh mystifierad. Och det blir jag. Med råge.

Jag får kraftiga Twin Peaks-vibbar där i början, men det går över och Wayward Pines slår Twin Peaks med hästlängder. Den är precis perfekt mystisk och konspiratorisk. När sanningen serveras (någonstans i mitten) så vägrar jag tro på den, jag får inte ihop alla lösa trådar. Det ger en extra krydda, det där att inte helt säkert veta vad som egentligen är sant.

För varje avsnitt jag ser så försvinner känslan av Twin Peaks och går i stället över till 1984. Personligen tycker jag att det är en klar förbättring.

För dig som avskyr science fiction; det är ingen renodlad sådan och man skulle lika gärna kunna kalla den thriller eller drama i stället. Vad man än kallar den så är den klart sevärd, en av de bättre jag sett.

Tydligen är detta en bok, eller tre, från början och jag känner att jag nog skulle vilja läsa dem. Efter att ha googlat en hel del så har jag förstått det som att det bara är början av serien som följer boken. Det skulle eventuellt kunna vara positivt.

Alla frågor får inte svar och det kan man ju tycka vad man vill om, men jag har sett på IMDb att det tydligen ska vara en säsong två på gång. Något som inte alls var meningen från start. Om den kommer så ska jag se den.

Om det nu kommer en andra säsong så slutade den första så här [spoiler]Pilcher stänger av strömmen i stan, vilket får till följd att abbiesarna invaderar. Några klarar sig till bunkern där de tar skydd. Därifrån kan de ta sig till Pilcher. Ethan död när han spränger hissen för att stoppa abbiesarna från att klättra upp. Pam dödar sin bror, Pilcher. Jason och hans anhäng kommer till Arken där det finns mängder av mat och vapen. Ett snabbt klipp till Kate och Pam som pratar om hur de ska göra om och göra rätt, inga fler hemligheter. Ett snabbt klipp till Ben, som vaknar upp i en sjuksäng. Amy är sjuksköterska och berättar för Ben att han har varit nedfryst i drygt tre år. Första generationen styr nu, de vuxna är nedfrysta och allt annat är som förut.[/spoiler]



På TV-serier.nu hade säsongen 4,0 i genomsnitt.
På IMDb hade hela serien 7,7 i genomsnitt (beräknat på 31 553 betyg).
Jag ger säsongen 4,5.


Serien är
TråkigKlurig
RoligFörutsägbar
TrovärdigSnyggt foto
OsannolikSpännande
RomantiskFör lång
SorgligFör kort

Serien kan köpas på cdon och discshop.

Film: Horns

Titel: Horns
Originaltitel: Horns
Genre: Skräck
Regissör: Alexandre Aja
Manus: Keith Bunin, Joe Hill (bok)
Skådespelare: Daniel Radcliffe, Max Minghella, Juno Temple, Kelli Garner, Joe Anderson
Utgivningsår: 2013
Produktionsland: USA
Längd: 111 min
Serie: -
Såg den på DVD 4 mars 2016





Handling
Vi får följa Ig Perrish, som är huvudmisstänkt för mordet på sin flickvän Merrin. Bakfull efter en natt av hårt festande vaknar Ig en morgon och upptäcker att det växer horn från hans huvud. Han inser snart att hornens kraft driver människor till att erkänna sina synder och ge efter för sina mest själviska och avskyvärda impulser – ett effektivt verktyg för att ta reda på vad som har hänt hans flickvän och hämnas på hennes mördare.

Min kommentar
Eftersom Stephen King är min husgud så åker hans son, Joe Hill, med som en bonus och eftersom jag gillade boken Horn så ville jag också se filmen. Det tog ett tag, men sedan lyckades jag äntligen hitta den.

Filmen håller sig ganska bra till boken, i alla fall som jag minns, men vissa scener saknas. Det förväntar man sig i och för sig när man tittar på en filmatisering och den scenen jag speciellt tänker på är nog lika bra att den saknas. Soundtracket är riktigt bra från början, men byter liksom skepnad en bit in i filmen. Faktiskt passar det väldigt bra, för filmen byter också.

Skådespelarna gör ett bra jobb, men jag har väldigt svårt för trovärdigheten hos Daniel Radcliffe, som spelar Ig. Jag vet inte om det är han eller jag, men han funkar bara som Harry Potter för mig. Annars är det ingen som sticker ut, varken positivt eller negativt.

Jag tycker filmen börjar väldigt lovande. Det är mystiskt, småroligt och spännande. Sedan blir det på något sätt för mycket. Av allt. Det känns som att den vill vara alla genrer på en gång, i stället blir det inte någon. Som skräck funkar den inte alls. Det läskigaste, enligt sambon, var ormarna, enligt mig fanns det inte något läskigt alls förutom just egenskapen att få alla andra i närheten att säga allt de tänker. Jag tyckte i och för sig precis likadant om boken, men allt blir så mycket tydligare på film.

Filmen är väldigt annorlunda och originell, men det är ju å andra sidan boken också. Till skillnad från boken så lyckas inte filmen hålla mitt intresse uppe riktigt hela vägen.



Filmtipsets estimerade betyg var 3 (beräknat på 489 betyg).
På IMDb hade den 6,5 i genomsnitt (beräknat på 50 749 betyg).
Jag ger den 3,5.
Filmen är
TråkigKlurig
RoligFörutsägbar
TrovärdigSnyggt foto
OsannolikSpännande
RomantiskFör lång
SorgligFör kort

Filmen kan köpas på cdon och discshop.

söndag 20 mars 2016

En smakebit på søndag: Låt vargarna komma

En smakebit på søndag är ett stående inslag på den norska bokbloggen Flukten från virkeligheten. Varje vecka väljer vi ett stycke i boken vi läser och delar med oss av det. Ett spännande sätt att få veta vad andra läser.

Jag hoppas att det kan bli lite läsning i dag, till skillnad från igår. Tio sidor blev resultatet för hela lördagen och de läste jag precis innan jag släckte lampan för dagen. Så kan det bli när svärfar kommer på middag, vi började redan vid tio och tempot eskalerade ända fram till tre när de kom. Det är ändå kul med besök, det händer inte alltför ofta.

I alla fall har jag vissa förhoppningar om söndagen och tänker i alla fall försöka läsa ut boken jag håller på med nu, Hela havet stormar av Arne Dahl. Jag har ungefär hundra sidor kvar och upplösningen är nära, därför kommer inte veckans smakebit från den utan från nästa bok jag ska läsa; Låt vargarna komma (Tell the wolves I'm home) av Carol Rifka Brunt.

Eftersom jag inte börjat läsa den än så kommer smakebiten nästan från början, sida 8.
Förra gången vi hade hälsat på hade varit en regnig söndag i november. Finn hade alltid varit spensligt byggd - som Greta, som mamma, som jag önskar att jag vore - men under det besöket såg jag att han hade övergått till en helt ny kategori av spinkighet. Alla hans bälten var för stora så i stället hade han knutit en smaragdgrön slips runt midjan. Jag stirrade på den där slipsen och undrade när han hade använt den sist. Jag försökte föreställa mig vid vilken tillställning något så färgstarkt och regnbågsskimrande kan ha passat, när Finn plötsligt såg upp från tavlan, med penseln hängande i luften, och sade till oss: "Nu är det inte långt kvar."

lördag 19 mars 2016

"Ett sista andetag" av Stephen Booth

Författare: Stephen Booth
Titel: Ett sista andetag
Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 485
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: One last breath
Översättare: Jan Malmsjö
Serie: Ben Cooper och Diane Fry 5
Förlag: Minotaur
Utgivningsår: (original) 2004 (min) 2005
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 11 mars 2016




Första meningen: Och sedan var hon borta.

Baksidetext
För fjorton år sedan dömdes Mansell Quinn till livstids fängelse för mordet på sin älskarinna. Nu är han villkorligt frigiven och ingen tycks veta vart han har tagit vägen.

När Quinns exhustru hittas mördad förstår Ben Cooper och hans kolleger vid kriminalpolisen i Derbyshire att Quinn är ute efter att hämnas. Man försöker ligga steget före honom, men det är inte så lätt. Folk i omgivningen verkar mest vilja glömma det hela och är inte särskilt intresserade av att hjälpa till.

Överhopade av arbete och oförmögna att fånga en mördare som leker katt och råtta med dem kan polisen inte göra mycket mer än varna nya tänkbara offer. Och När Ben Cooper får reda på att det var hans far som satte Quinn bakom galler inser han att hans eget namn står högst på listan.

Min kommentar
Efter fem böcker i den här serien så börjar jag känna mig riktigt hemma i Peak District och karaktärerna känns lite som... jag önskar jag kunde säga vänner, men helt ärligt så gillar jag dem inte speciellt mycket. Däremot är jag väldigt glad för att besvikelsen över förra delen bara var en tillfällig svacka.

Med Ett sista andetag tycker jag att Stephen Booth återerövrar sin plats som en av mina favoriter. Här finns inga obegripliga (och ointressanta) utsvävningar i historiska skeenden och/eller traditioner. Visserligen förekommer tillbakablickar, men de hör ihop med resten av historien. De fantastiska miljöskildringarna är naturligtvis kvar, de är väldigt detaljerade och många gånger både känner jag dofter och blir varm av solen. Ibland känns det som om jag befinner mig mitt i en turistbroschyr. Vad jag eventuellt stör mig lite på är att Booth är väldigt noga med att berätta vart poliserna åker, men jag har inget som helst begrepp om hur alla byar ligger i förhållande till varandra. Jag önskar mig en karta över området så jag kan följa med med fingret.

Besynnerligt nog så gillar jag varken Ben Cooper eller Diane Fry. Ben är en helt osannolik figur och jag vet ärligt talat inte vilken planet han kommer ifrån. Diane är en riktigt dålig polis och hon har nog i stort sett alla egenskaper som kan få mig att se rött. Den som är roligast att läsa om är Gavin Murfin (eller muffin som jag brukar läsa), han är en frisk fläkt och känns faktiskt mest "på riktigt". Jag stör mig fortfarande på de där poliserna som bara dyker upp en gång varje bok. Finns det någon mening med dem? Sparas de till något speciellt? Och då tänker jag särskilt på en viss kriminaltekniker.

Samhällskritiken är nedtonad till ett minimum och den som ändå förekommer gör det på ett naturligt sätt. Den kommer inte i några föreläsningar och berättas inte heller i något ovidkommande sidpspår, utan den visas mer genom vad som händer. Vad som verkligen förvånade mig är att de inte verkar ha något slags dataregister över var folk bor och liknande. Vi snackar ändå om det civiliserade landet Storbritannien år 2004. Jag fattar inte. Hur svårt kan det vara att få fram var en människa bor och telefonnumret till denne?

Slutet är öppet och faktiskt ganska oklart. Det antyds en annan eventuell lösning av fallet. Jag gillar det. Allt är liksom inte klart som korvspad.

Boktipsets estimerade betyg var 3,9 och genomsnittet 3,52 (beräknat på 147 betyg).
På Goodreads hade den 3,84 i genomsnitt (beräknat på 961 betyg).
Jag ger den 4,0
Boken är
TråkigFantasirik
RoligKlurig
TrovärdigFörutsägbar
OsannolikVälskriven
RomantiskDåligt språk
SorgligFör lång
SpännandeFör kort

Andra som bloggat om Ett sista andetag: Boksnoken, Midnatts ord och DAST.

Boken verkar inte gå att köpa som ny, men på Bokbörsen finns det mängder.