måndag 23 december 2019

Film: Holiday Rush (2019)

Titel: Holiday Rush
Originaltitel: Holiday Rush
Genre: Komedi
Regissör: Leslie Small
Manus: Sean Dwyer, Greg Cope White
Skådespelare: Romany Malco, Sonequa Martin-Green, Darlene Love, Deon Cole, Tamala Jones
Utgivningsår: 2019
Produktionsland: USA
Längd: 92 min
Serie: -
Såg den på Netflix 7 december 2019





Handling
När en ensamstående pappa blir av med jobbet precis innan jul måste han och hans fyra bortskämda barn dra åt svångremmen och lära sig vad äkta glädje egentligen är.

Min kommentar
Vi har ju lite gått all-in på julfilmer i år och betar av den ena Neflix-filmen efter den andra. Holiday Rush är den tredje av dem och den klart sämsta. Kort sammanfattat kan jag säga "Se den inte".

Jag vet inte riktigt hur jag ska få ihop något om den här filmen, men det är väl bara att ta en sak i taget. Dialogen är så usel och krystad att jag faktiskt blir lite generad. Skådisarna är dåliga och alla spelar över. Värst av alla är nog Dean Cole (Marshall). Sonequa Martin-Green (Roxy) går bara runt och ler, vilket får henne att bara verka underlig. Darlene Love (Auntie Jo) vräker ur sig floskler på löpande band, på ett sätt som får det att låta som att hon läser innantill. Ungarna bara gnäller och går runt och ser sura ut. De måste för övrigt vara de mest bortskämda skitungarna någonsin på filmduken.

Det blir ändå några skratt och för det får Holiday Rush ett extra tillägg på 0,5. Jag känner mig extra generös, det är ju ändå jultid, så filmen får ytterligare 0,5 för sparkdräktsscenen i slutet. Holiday Rush var så dålig att vi faktiskt var tvungna att återupprätta julfilmen genom att se Love actually senare på kvällen.



På Letterboxd hade den 2,4 i genomsnitt (beräknat på 442 betyg).
På IMDb hade den 4,8 i genomsnitt (beräknat på 779 betyg).
Jag ger den 2,0.
Filmen är
TråkigKlurig
RoligFörutsägbar
TrovärdigSnyggt foto
OsannolikSpännande
RomantiskFör lång
SorgligFör kort

Filmen kan inte köpas än.

Film: Let it snow (2019)

Titel: Let it snow
Originaltitel: Let it snow
Genre: Komedi
Regissör: Luke Snellin
Manus: Laura Solon, Victoria Strouse, Kay Cannon, John Green (bok), Lauren Myracle (bok), Maureen Johnson (bok)
Skådespelare: Vanessa Hudgens, Josh Whitehouse, Emmanuelle Chriqui, Jean-Michel Le Gal, Ella Kenion
Utgivningsår: 2019
Produktionsland: USA
Längd: 92 min
Serie: -
Såg den på Netflix 6 december 2019



Handling
En kylig julafton drar en snöstorm in över den lilla staden och för några av ungdomarna som bor där påverkar den allt från vänskap och kärlek till hela deras framtid.

Min kommentar
Julfilmstemat fortsätter. Den här gången föll valet på Let it snow, en film som tydligen bygger på tre noveller skrivna av tre olika författare (men de finns i samma bok). Jag har hört en hel del bra om de där novellerna så jag tänkte att filmen kanske kunde vara något också.

I början av filmen sitter jag som ett frågetecken. Här dyker det upp den ena människan efter den andra, utan att man får veta ens vad de heter. Än mindre hur de hör ihop. Jag visste knappt vem som var vem. Att hoppen mellan de olika karaktärerna sker med väldigt korta intervall underlättar inte. Det är nästan så att det märks att detta är tre olika noveller. Jag upplevde det som rörigt och det kändes som att jag hade missat en början på filmen. Det mesta ger sig efter ett tag, men detta gjorde mig nog lite avogt inställd.

Något som jag har extremt svårt för i film är de där oprovocerade sång- och dansnumren, som givetvis dyker upp även här. Är det ett krav för en julfilm? Julfilm förresten, jag får ingen julkänsla alls. Ingen julmagi överhuvudtaget.

Let it snow är inte helt utan charm, till vissa delar är den lite halvgullig och den bjuder på en del skratt. Jag hade dock velat se mer av Tin Foil Woman. Hon var den enda som var originell och som sticker ut.



På Letterboxd hade den 2,6 i genomsnitt (beräknat på 14 186 betyg).
På IMDb hade den 5,8 i genomsnitt (beräknat på 9 320 betyg).
Jag ger den 3,0.
Filmen är
TråkigKlurig
RoligFörutsägbar
TrovärdigSnyggt foto
OsannolikSpännande
RomantiskFör lång
SorgligFör kort

Filmen kan inte köpas än.

Film: The knight before Christmas (2019)

Titel: The knight before Christmas
Originaltitel: The knight before Christmas
Genre: Komedi
Regissör: Monika Mitchell
Manus: Cara J Russell
Skådespelare: Vanessa Hudgens, Josh Whitehouse, Emmanuelle Chriqui, Jean-Michel Le Gal, Ella Kenion
Utgivningsår: 2019
Produktionsland: USA
Längd: 92 min
Serie: -
Såg den på Netflix 1 december 2019





Handling
En trollkäring förflyttar riddaren Sir Cole från 1330-talets England till dagens Ohio. Han har till juldagen att uppfylla sitt kall, ungefär en vecka. I sin jakt på vad det nu är så utsätts han för alla de moderniteter som vi ser som självklara.

Min kommentar
När december (alternativt första advent) kommer så får man titta på julfilm. Det är sedan gammalt. Jag är inte nödbedd. Av de fyra eller fem julfilmer som låg beredda på Netflix-listan så föll valet på The knight before Christmas. En av anledningarna är att jag helt enkelt är svag för ordlekar.

Det kan vara så att jag är svältfödd på feelgood, men jag bara älskar den här filmen. Den är otroligt charmig utan att bli för sötsliskig. Den håller sig stadigt på rätt sida gränsen. Allt känns bara varmt och fluffigt.

Josh Whitehouse gör den vilsekomna riddaren riktigt bra. Hans minspel är fantastiskt. Vanessa Hudgens, som spelar Brooke som får ledsaga Sir Cole, tar allt förvånansvärt bra för att vara på film. Hon blir varken hysterisk eller flamsig. Hon spelar med i det som hon tror är en man med vanföreställningar. Det blir en obetalbar humoreffekt. Både Sir Cole och Brooke känns äkta och är genuint roliga.

Det här är den bästa julfilmen jag har sett på väldigt, väldigt länge. Den är sanslöst rolig. Till och med sambon tittade hela tiden, utan att plocka fram vare sig padda eller mobil. The knight before Christmas är julmagi på hög nivå.



På Letterboxd hade den 2,3 i genomsnitt (beräknat på 7 116 betyg).
På IMDb hade den 5,5 i genomsnitt (beräknat på 6 274 betyg).
Jag ger den 4,0.
Filmen är
TråkigKlurig
RoligFörutsägbar
TrovärdigSnyggt foto
OsannolikSpännande
RomantiskFör lång
SorgligFör kort

Filmen kan inte köpas än.

söndag 22 december 2019

Smakebit på søndag: Stayin' alive

En smakebit på søndag är ett stående inslag bland bokbloggare som växelvis "drivs" av de norska bokbloggarna Flukten fra virkeligheten och Betraktninger. Varje vecka väljer vi ett stycke i boken vi läser och delar med oss av det. Ett spännande sätt att få veta vad andra läser.

I fredags gjorde jag min sista dag på jobbet för i år. Nu har jag något som känns som oceaner av ledighet framför mig. Det ska bli otroligt skönt. Igår var vi löjligt effektiva och fixade allt inför julen. Allt som återstår nu är att luta sig tillbaka och bara njuta.

Julen är snart här och till den som jag inte "träffar" igen innan alla helgerna så önskar jag God jul och Gott Nytt År!

I morse började jag läsa Stayin' alive av Torbjörn Löwendahl där en pandemi drabbar världen. Jag var såld redan vid pandemi...

Min smakebit är från början av boken:
Var får man tag på ett skjutvapen i Linköping? I Sverige var det bara ordningsmakten, kriminella och jägare som var beväpnade. Hade jag bott i USA hade jag enkelt kunnat köpa en pistol på närmaste vapenmässa. När livet inte längre var värt att leva hade det bara varit att krama avtryckaren.
    Min tillvaro saknade mening. Horder av människor sprang huller om buller i jakt på en onödigt dyr iPhone eller en flådig bil de inte hade råd med. Jag avundades dem som kunde låta konsumtionssamhällets rytm vagga dem till sömns. Allt jag såg var en ändlös tillväxt av... skräp.

lördag 21 december 2019

"Selfies" av Jussi Adler-Olsen

Författare: Jussi Adler-Olsen
Titel: Selfies
Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 467
Originalspråk: Danska
Originaltitel: Selfies
Översättare: Leif Jacobsen
Serie: Avdelning Q 7
Förlag: Albert Bonniers Förlag
Utgivningsår: (original) 2016 (min) 2017
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 6 december 2019




Första meningen: Hur länge hon legat och sparkat mot de våta vissna löven visste hon inte, bara att hennes nakna armar blivit kalla och att ropen uppifrån huset lät gällare och nu var så hårda och ilskna att hon fick alldeles ont i bröstet.

Baksidetext
Avdelning Q håller som vanligt till i Köpenhamnspolisens källarrum, men står nu inför stora utmaningar. Dels vad gäller arbetet, men också på det personliga planet. Gruppens sammanhållande länk Rose har nämligen sjunkit ner i en psykos vars trådar leder långt tillbaka in ett mörkt förflutet. Ett förflutet där ett grymt brott kan ha begåtts.

Det har kommit ledningen till känna att uppklarningsstatistiken för Avdelning Q ligger långt under det förväntade. Utan Roses hjälp måste de tre återstående medlemmarna – den karismatiske ledaren Carl Mørck, mystiske Assad och det senaste tillskottet Gordon – kämpa för att övertyga dem om att de ska få fortsätta sitt arbete. Samtidigt hittas en äldre kvinna mördad i Kongens Have och en galen bilist har inlett en dödlig jakt på unga kvinnor, medan nya brott planeras på en helt annan plats. Har händelserna ingenting med varandra att göra, eller finns ett samband begravt någonstans?

Min kommentar
Serien om Avdelning Q hör till en av de där självklara, som jag bara måste äga och läsa. Jag har gillat alla tidigare sex delar, även om det har varit lite olika mycket. Det har känts som att böckerna tappat stilen lite, om man jämför med den allra första i alla fall. Därför hade jag kanske inte skyhöga förväntningar på Selfies, även om jag såg fram emot att läsa den.

Till min stora glädje så är den gamla, härliga jargongen tillbaka, den som gjorde den första delen så speciell. Det känns bra att samspelet och kamratskapet mellan Carl och Assad är återställt. Rose får ta väldigt mycket mer plats här, tyvärr inte på att så bra sätt, men det är intressant att äntligen få veta vad det är som tynger henne. Det här ökar onekligen förståelsen för henne. Gordon är fortsatt ett intressant tillskott till den udda och speciella avdelningen. Nu saknar jag bara information om Assad, men det kommer tydligen i nästa bok.

Selfies är lite annorlunda mot de tidigare böckerna. Det är inte ett gammalt brott som står i fokus, utan ett som ännu inte har hänt när boken börjar. Här vet läsaren hela tiden vem som är skyldig och det är ett grepp som jag egentligen inte gillar, men här är det faktiskt nödvändigt. Brottet i sig är intressant och inte det helt vanliga, oftast läser man ju om tvärtom i tidningen. Utan att säga för mycket. För en gångs skull kan jag känna ett uns av sympati med mördaren. Jag kan känna igen frustrationen över människotypen som h*n tycker sig ha rätt att befria samhället ifrån. De där tre tjejerna tillhör inte min favorittyp, men det är ju väl hårt att döda dem. Jag har väldiga problem med att hålla isär dem, de är alldeles för lika, men det är förmodligen meningen.

Det är väldigt många olika brott som dyker upp här och det gör att jag upplever allt lite spretigt. Som vanligt, när det gäller böckerna om Avdelning Q, så är det rått och brutalt. Känslokallt nästan och helt empatilöst. Det är lite av ett signum.

Jag blir lite förvånad när jag reagerar på att översättningen haltar, eller det måste nog snarare vara korrekturläsningen av översättningen som det är fel på eftersom det är samma översättare som för de tidigare delarna. För att inte tala om hur hopplöst det var att läsa e-boken. Där var det ett blanksteg före varenda ? och !. Hur kan man få för sig att göra så?

En liten fågel har kvittrat i mitt öra att nästa del, Offer 2117, kommer att ligga under granen om några dagar. Som vanligt är det min förhoppning att det inte ska dröja två år innan jag läser den.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

På Goodreads hade den 3,89 i genomsnitt (beräknat på 8 416 betyg).
Jag ger den 3,5.
Boken är
TråkigSpännande
FörutsägbarKlurig
LångsamTempofylld
OrdbajsigFåordig
MysigSuggestiv
MåbrabokTankeväckande
RörigGenomtänkt
SorgligRolig

Andra som bloggat om Selfies: Bokstunder, Carolina läser och Midnattsord.

Boken kan köpas på Adlibris, Bokus och cdon.