Smakebit på søndag: Hus av glas

En smakebit på søndag är ett stående inslag bland bokbloggare som "drivs" av den norska bokbloggen Betraktninger. Varje vecka väljer vi ett stycke i boken vi läser och delar med oss av det. Ett spännande sätt att få veta vad andra läser.

Det har varit en kort vecka och det är alltid skönt. Man blir så glad när man tror att det är måndag och så har man redan kommit till onsdag. Det vackra vädret fortsätter här nere i söder, men nu börjar det bli lite för varmt för min smak. Åtminstone inomhus. Och varmare ska det tydligen bli veckan som kommer. Upp emot 30 grader 🥵

Jag har börjat läsa den senaste översatta boken i serien om Armand Gamache, Hus av glas av Louise Penny. Till min stora glädje och lättnad så verkar nästa del släppas i september. Jag vill ju inte vara utan en Louise Penny.

Min smakebit är från sida 72:

"Vilka andra har du lagt fram din cobradorteori för?" frågade Armand Matheo.
    Det var tidigt eftermiddag och besökarna hade bjudit några av byborna på te på pensionatet. Gamache hade dragit med sig journalisten in i ett hörn där de fick prata i fred.
    "Ingen. Jag ville höra din åsikt först."
    "Bon. Låt den stanna mellan oss."
    "Varför det?"
    "Ingen särskild orsak. Jag vill bara helst få saker och ting bekräftade innan ryktena sprider sig för långt."
    "Det är bekräftat", sa Matheo och blev smått irriterad. "Det har jag ju sagt".
    "Tyvärr, monsieur - en enda persons utsaga måste alltid verifieras. Din lika väl som min."

Bok: Ull av Hugh Howey

Författare: Hugh Howey
Titel: Ull
Genre: Science fiction
Antal sidor: 570
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: Wool
Översättare: Patrik Hammarsten
Serie: Silo 1
Förlag: Norstedts
Utgivningsår: (original) 2011 (min) 2014
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 21 maj 2023




Första meningen: Barnen lekte medan Holston gick mot sin död; han kunde höra skriken, de där som bara lyckliga barn får ur sig.

Baksidetext
I hundratals år har de sista människorna levt djupt under jorden i en gigantisk siloformad bunker. Ordning upprätthålls genom strikta regler och lagar: varje födelse kräver en död, varje liv kräver ett syfte. De som bryter mot reglerna döms till deportering - och i den giftiga atmosfären utanför silon innebär det döden. När silon förlorar sin sheriff hittar de styrande en osannolik kandidat i Juliette, en mekaniker utan utbildning i lag och ordning. Hon kommer snart att lära sig hur djupt hennes värld, och även hon själv, kan brytas ned. Silon och dess invånare är på väg att få veta vad historierna bara har antytt, och vad de aldrig har vågat viska om. Uppror.

Min kommentar
När vi gjorde en rundresa i norra England 2013 så var det en bok som syntes precis överallt. Jag blev otroligt nyfiken för den verkade vara något för mig. Vad finns att inte gilla med en dystopi, liksom. Året efter så fick jag Ull när jag fyllde år. Jag har ingen aning om varför det har dröjt nio år innan den blev läst, det finns inget alls att skylla på. Förutom kanske det att den här trilogin har råkat ut för det som är så vanligt; resten av serien har inte översatts.

Nu, efter att jag har läst boken så är det något av ett mysterium för mig att förlaget inte tyckte att de skulle satsa på en översättning av de två nästkommande delarna. Detta är helt fantastisk läsning. Fantasieggande, omvälvande och en liten gnutta klaustrofobisk. Den har, av somliga, kallats för den nya Hungergames, men det tycker jag inte alls. Hungergames för vuxna i så fall. För det här är mycket, mycket mörkare. Titeln kan tyckas vara lite märklig och ull figurerar faktiskt, rent bokstavligt i berättelsen, men jag tror mer på att det kommer från uttrycket to pull the wool over someone's eyes.

Miljön är ju onekligen lite speciell och ibland så befinner jag mig rent fysiskt i den där hemska silon. Jag känner lukter och jag kan definitivt höra springet i trappan. För det är ett evigt springande i den evighetslånga trappan. 144 våningar skojar man inte bort. Jag hade lite problem med numreringen på våningarna, för den ökar neråt. 144:e våningen är alltså längst ner och första är högst upp. Silon och våningarnas placering representerar hierarkin, med de "fina" och onyttiga högst upp och de "fula" och nödvändiga längst ner. Det blir väldigt tydligt.

Vi får följa flera olika karaktärer, men de är så olika att det aldrig blir rörigt. Och så många är de faktiskt inte. Motvilliga hjältar är ju lite av en favorit för mig och här hittar jag en. Juliette är dessutom ett perfekt exempel på hur man får till en kvinnlig hjälte. Hon behöver inte bete sig som en (svinig) man. Bara vara en bra människa. Man får information lite i taget, samtidigt som karaktärerna själva får den, och jag gillar det. Att gissa lite. Det är intressant läsning om hur onormala saker till slut blir normala. Helt enkelt för att man inte vet något annat.

Den här boken har väldigt många sidor, men jag vill inte säga att den är för lång. Dock är vissa avsnitt kanske inte helt nödvändiga. Ibland blir det en känsla av upprepning och det är inte utan att det märks att det från början var fem noveller. Man skulle kunna säga att boken låtsas vara en tegelsten, det går rasande fort att läsa den eftersom den är nästan omöjlig att lägga ifrån sig.

Jag blir nästan golvad av Ull och jag funderar till och med på att köpa fortsättningen. På engelska. Och då hör det till saken att jag typ aldrig nöjesläser på engelska. Jag måste ju bara veta hur det slutar. Och hur det egentligen började. Det känns som att det nog kan finnas en del likheter med dagens verklighet där. Mycket spännande läsning om makt och rädslan att förlora den. Vilket ju oftast betyder att man gör just det, förlorar den.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

På Goodreads hade den 4,21 i genomsnitt (beräknat på 179 428 betyg).
Jag ger den 5,0.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Intetsägande
Detaljrik		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk

Andra som bloggat om Ull: Bokstapeln, Litteraturkvalster och Boktycke.

Massor av nytt

Som vanligt i maj så blev det en del nytt. Det enda jag önskar mig när jag fyller år är nämligen böcker 😁

Den här härliga högen fick jag när jag fyllde år. Jag höll på att sätta glädjen i halsen när jag packade upp paketet för två av dem hade trasiga omslag, men det fixade Adlibris snabbt och lätt. Redan dagen efter fanns de att hämta. Nattens öga av Cilla & Rolf Börjlind, Levande och döda av Christoffer Carlsson, Kärlek och andra mänskliga brister av Bethany Clift, Amason av Mons Kallentoft, Jakten av Adrian McKinty, Blodmåne av Jo Nesbø och Som vi lekte av Ninni Schulman. Mycket härlig läsning där, tror jag.

Dagen efter min födelsedag så kom överraskande och glädjande Livet skiljer oss åt av Håkan Mattsson. Detta är andra delen i serien Livet och döden. Jag gillade första delen, även om en del saker fick mig att skaka på huvudet. Ser fram emot att läsa den! Tack till Modernista!

Hett i hyllan #408

Jag bara gissar nu, men jag tror inte jag är ensam om att ha en del böcker i hyllan som stått där i evinnerliga tider. Är det inte dags att de där, halvt, bortglömda böckerna får ta lite plats och synas? Jo, det tycker jag. Verkligen. Därför kommer de, en efter en, att dyka upp här varje torsdag under rubriken Hett i hyllan. Lite lagom tvetydigt, eller hur? Vad har du för dolda skatter i hyllan?

Och så var det dags för den sista boken jag fick när jag fyllde år 2019.

Efter att jag hade läst Clare Mackintoshs debut så var jag helt såld och Låt mig vara var självklar på önskelistan.

Jag köpte faktiskt på mig att par av hennes böcker efter att jag hade läst debuten och bara hoppades att de skulle vara lika bra. I vintras läste jag en av dem och riktigt lika bra var den ju inte, men den var ändå en höjdare. Den här boken har marginellt lägre betyg på Goodreads så jag har gott hopp om den också. Vi får väl se hur länge det dröjer.

Så här står det på baksidan:

För ett år sedan tog Caroline Johnson sitt liv, som ett tragiskt eko av sin makes tidigare självmord.

Nu är Carolines dotter Anna nybliven mamma. Anna saknar sina föräldrar, och särskilt sin mamma mer än någonsin, och börjar leta efter information om de två dödsfallen. Ju mer hon gräver i det hela, desto mer tveksam blir hon till det hon hittar. Frågan är om föräldrarna verkligen begick självmord. Efter hand blir Anna övertygad om att det är något helt annat som har hänt, och misstanken om att föräldrarna blivit mördade växer sig allt starkare. Men när Anna på allvar lyfter på locket till det förgångna utsätter hon sig själv och sin familj för en fara hon aldrig någonsin kunnat föreställa sig.

Om du också vill vara med och visa upp dina böcker, antingen heta hyllvärmare eller heta av någon annan anledning, så lägg gärna in en länk här nedanför. Då hittar jag dig mycket lättare.

Bok: Det låsta rummet av Elly Griffiths

Författare: Elly Griffiths
Titel: Det låsta rummet
Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 320
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: The locked room
Översättare: Carla Wiberg
Serie: Ruth Galloway 14
Förlag: Bokförlaget Forum
Utgivningsår: (original) 2022 (min) 2022
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 13 maj 2023




Första meningen: Först tror hon att han ska komma tillbaka.

Baksidetext
Coronapandemin har stängt ner Storbritannien och Ruth och dottern Kate isolerar sig i stugan i Norfolk. Deras enda sällskap är den vänliga grannen Zoe – till dess Nelson bryter mot karantänsreglerna. Han ber om hjälp med utredningen av en rad misstänkta självmord med kopplingar till en arkeologisk fyndplats. Snart inser han att Ruths granne Zoe är misstänkt lik en kvinna som stod åtalad för mord några år tidigare. Men den kvinnan hette Dawn. Ledtrådarna för Nelson allt närmare Zoe. Men innan han har lösningen försvinner hon, Ruth och Kate spårlöst. Nelson inleder en förtvivlad jakt för att hitta dem innan det är för sent.

Min kommentar
Det är med blandade känslor jag plockar fram Det låsta rummet för att läsa. Elly Griffiths har tydligen sagt att det kommer att bli femton delar i den här serien och det betyder att detta är den nästsista delen. Vemodet blandas med glädjen över att träffa gamla vänner igen.

Med tanke på handlingen här och Ruths ständiga funderingar över om hon är tjock eller ej så kan jag inte låta bli att undra om Elly Griffiths har ett ohälsosamt förhållande till vikt. Nåväl. Serien om Ruth Galloway har gjort att jag verkligen vill åka till Norfolk. Tänk att se allt jag läst om, i verkligheten. Miljön är en tongivande egen karaktär och allt det mystiska, spöklika gör allt ännu bättre. Finns det inga Ruth Galloway-turer?

Covid tar i stort sett över handlingen, det är den som är den drivande kraften, skulle man kunna säga. Nu hade de det värre i Storbritannien, med en total lockdown, men det är oerhört läskigt att läsa om hur det var där i början. Det var ju så mycket man inte visste. Framför allt så hade man ingen aning om hur länge det skulle pågå. Eftersom man sitter med facit nu så blir det extra kännbart när alla går runt och gissar. Brottet hamnar ohjälpligt i bakgrunden, men den biten har ju aldrig varit den viktigaste ingrediensen i dessa böcker.

De olika poliserna är en stor del av den här serien. En del har försvunnit, en del har tillkommit, en del dyker upp ibland. Samtliga har sin egen personlighet och det blir på något sätt trovärdigt med alla olika människotyper. En del är betydligt lättare att tycka om än andra. Ruth och Nelson irrar vidare i sin förvirrande relation och jag är inte alls glad i hur de hanterar den. De sjunker ganska så rejält i min aktning där.

En väldigt viktig och stor del har humorn. Jag bara älskar den. Den är så härligt lågmäld och brittisk och består mestadels av ironi och sarkasm. Förmodligen är det min favorithumor. För en gångs skull så var förövaren uppenbar, så brukar det inte vara. Nu gör det inget, för det är bra ändå, men den här boken är annorlunda mot de andra på ganska många sätt.

Det låsta rummet är kanske inte den bästa delen i serien, men pandemin gör den till en av de starkaste. Och läskigaste. Allt är ju ganska så färskt i minnet. Slutet får mig att tro att triangeldramat Nelson-Michelle-Ruth kommer till en upplösning i nästa bok, som ju av allt att döma blir den sista. Jag längtar redan.

På Goodreads hade den 4,26 i genomsnitt (beräknat på 14 885 betyg).
Jag ger den 4,0.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Intetsägande
Detaljrik		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk

Andra som bloggat om Det låsta rummet: Bokstunder, Bokdivisionen och Tofflan.