Smakebit på søndag: Katthotellet vid kusten

En smakebit på søndag är ett stående inslag bland bokbloggare som "drivs" av den norska bokbloggen Betraktninger. Varje vecka väljer vi ett stycke i boken vi läser och delar med oss av det. Ett spännande sätt att få veta vad andra läser.

Då var det dags för nästa kalas 🙂 Den här gången min mamma, så det fick bli en hotellweekend i Göteborg. Det är ju aldrig fel. Även om vi nu inte hann se så mycket av stan. Desto större anledning att åka tillbaka.

Nu utspelar sig väl inte Katthotellet vid kusten av Jessika Devert i Göteborg, men Bohuslän ligger bara på andra sidan älven. Det funkar. Jag behöver verkligen något ljust och glatt, som jag hoppas den här boken kan erbjuda.

Min smakebit är från sida 222 i e-boken:

Morgonen efter stod Jonna redo utanför Anders hus och slog i dörrklappen i form av ett lejonhuvud. Hon såg sig om, det var klart väder och kanske kunde det bli lite sol till och med. Efter att ha bott på Räkholmen ett tag tyckte hon sig kunna läsa av vädrets skiftningar, fast någon höst hade hon förstås inte upplevt, så det var lite av en chansning varje dag. Hon titta på telefonen. 09:04. Hon hade till slut valt ett par mörkblå jeans, en bredrandig tröja med båtringning som hon köpt på outleten på kajen. En stickad tröja och en skaljacka fick komplettera outfiten. Hon tog en bild på sig själv och lade upp på Instagram och taggade #Jonnaskasegla? och #hurskadetgå?
    Till seglarutstyrseln fick det bli Converse, trots att de egentligen var urdåliga skor att ha på ett blött båtgolv. Båtgolv? Visst hade saker på båtar egna namn? Skrov? Durk? Rep hette tåg, det visste hon. Hon skakade på huvudet. Seglarlingo var inget hon tänkte förkovra sig i.

Bok: Levande och döda av Christoffer Carlsson

Författare: Christoffer Carlsson
Titel: Levande och döda
Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 412
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: Hallandssviten 3
Förlag: Albert Bonniers Förlag
Utgivningsår: (original) 2023 (min) 2023
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 15 februari 2025




Första meningen: Hon trodde på sanningen, kanske sanningen till vilket pris som helst.

Baksidetext
Det var någon som ville ta död på pojkarna från Skavböke. Så sa man i trakten, efteråt.

1990-talet går mot sitt slut och en grupp pojkar är på väg att ta klivet ut i vuxenlivet. Men så inträffar någonting, och en av dem bestämmer sig för att lämna bygden, en annan hittas ihjälslagen och snart mister ännu en livet. Poliserna som försöker förstå hur allting hänger ihop återvänder ständigt till två namn: Sander Eriksson och Killian Persson.

En het julidag mer än tjugo år senare sker ett nytt mord och återigen har det blivit farligt därute i Skavböke. Porten mellan de levande och döda har öppnats.

Min kommentar
Turen hade då kommit till Levande och döda, tredje delen i Hallandssviten, som tydligen var tänkt att bli den sista. Nu vet vi ju att det inte är så, fjärde delen. En liten droppe blod, släpptes i veckan.

Serien kallas fristående och för en gångs skull så håller jag med. Böckerna har egentligen inget alls med varandra att göra, förutom geografiskt område och polisen Vidar, som dyker upp i varje bok. De verkar vara lite i kronologisk ordning, för denna utspelar sig 1999, gör ett litet nedslag i 2002 och nutiden utspelar sig 2022.

Personligen så tycker jag att då-tråden är mest intressant. Där bränner det till ordentligt, både vad gäller karaktärer, relationer och miljö. Nu-tråden är mest självömkande navelskåderier, upplever jag det som, och som alltid passar det mig väldigt dåligt. Eventuellt så ledsnar jag också på alla vändningar och turer, för sådana finns det en helt osannolik mängd av. Lite förvånad blir jag också över polisens alla gissningar. Jobbar de verkligen så?

Stämningen är som vanligt helt perfekt skildrad, hur det är att leva i ett litet samhälle där alla känner alla. Och alla lägger sig i vad alla gör. Vad skuld och hemligheter kan få för följder i ett liv. Hur utlämnad man faktiskt är. Jag är ganska glad att jag kom ifrån mitt eget lilla samhälle. Tyvärr så tycker jag att vägen mot upplösningen, i nutiden, blir för omständlig. Det är på tok för många sidor som inte på något sätt för handlingen framåt. Och slutet, ja, det ger mig lite Hollywoodslut-vibbar.

Vidar är det alltid kul att få träffa igen, men jag tycker att han fick för lite utrymme. Visst brukar han få mer plats? Den gamla kollegan, Siri, eller vad man ska kalla henne, var lite knepig. Jag förstod nog inte henne eller hennes beslut. Det hon gör, eller kanske snarare inte gör. Hon verkade ju vara en bra polis, med bra instinkter.

Den här Hallandssviten är inte deckare, i egentlig mening. Poliserna och deras arbete är bara i bakgrunden. Det viktiga är de vanliga människorna och deras relationer. Hur de förhåller sig till och påverkar varandra. Jag vet inte om jag vill kalla det för ungdomlig vänskap, för mig kändes det mer som medberoende. Vilket väl i och för sig är väldigt trovärdigt för i egentlig mening så är det väl så. I alla fall, jag skulle vilja rekommendera hela sviten till alla som envist hävdar att de inte läser deckare.

När boken är slut så är jag inte helt säker på vem som egentligen dödade vem. Dagen efter utläsning så minns jag det i alla fall inte. Detta är faktiskt en av styrkorna när det gäller de här böckerna. Vi får inte riktigt alla svar, entydigt. Just i det här fallet så har jag nog svårt att tro att det hade kunnat fungera. Både det att hålla något av den här digniteten hemligt så länge och det att hålla sig utanför samhället så länge. Möjligt är det säkert, men jag tror inte att det är särskilt sannolikt att man lyckas.

Jag vill inte gärna säga att jag blev besviken på Levande och döda, men jag tycker inte att den är i samma klass som de tidigare två. I andra halvan, nutiden, så är boken inte speciellt spännande och ganska händelselös. Räddningen är då-tråden. Allt eventuellt negativt jag har skrivit här ovanför gäller endast delen som utspelar sig i nutid.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

På Goodreads hade den 3,63 i genomsnitt (beräknat på 675 betyg).
Jag ger den 3,5.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Obehaglig
Detaljrik		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk
Lättsam		Mystisk		Berörande

Andra som bloggat om Levande och döda: Lottens bokblogg, enligt O och Tankar från en samlares hjärna

Lite nytt inklusive bokrea

Det var ett tag sedan som det dök upp recensionsexemplar som överraskning, men plötsligt händer det.

Paula Hawkins var det längesedan jag läste nu och jag har faktiskt inte läst mer av henne än Kvinnan på tåget, som jag gillade mycket. Jag visste nog faktiskt inte ens att Den blå timmen var på gång, men jag är väldigt glad över att den har hamnat hos mig. Tack till Modernista!

Ännu gladare är jag över att Hembiträdet ser dig av Freida McFadden hittade hem till mig. Jag har läst de båda tidigare böckerna och gillade väldigt mycket. Nu har jag, från säker källa, hört att temat håller även för den här tredje. Fantastiskt! Den får jag nog försöka läsa hyfsat snart. Tack till Modernista!

Och så var det ju det där med bokrean ... Länge såg det ut som att det inte skulle bli några alls inköpta på rean, men till slut så förbokade jag (om man nu kan kalla det för det, när böckerna dimper ner tio dagar efter att bokrean har startat) fem stycken. Sökaren av Tana French (jag har ju typ alla hennes andra böcker), Tid för barmhärtighet av John Grisham (som är autobuy), Järnblomma av Frida Skybäck (jag har gillat allt jag hittills läst av henne), Isberg och Sandslott av Niklas Turner Olovzon (här kastar jag ett öga på Lotten, ja det är ditt "fel").

Hett i hyllan #500

Jag bara gissar nu, men jag tror inte jag är ensam om att ha en del böcker i hyllan som stått där i evinnerliga tider. Är det inte dags att de där, halvt, bortglömda böckerna får ta lite plats och synas? Jo, det tycker jag. Verkligen. Därför kommer de, en efter en, att dyka upp här varje torsdag under rubriken Hett i hyllan. Lite lagom tvetydigt, eller hur? Vad har du för dolda skatter i hyllan?

Den första boken från 2023 är från slutet av januari och även det 500:e inlägget i Hett i hyllan!

Än sjunger hon inga sånger av Susanne Fellbrink fick jag av snälla Lotten när vi träffades på läsretreaten i Varberg, eftersom hon hade ett extra ex.

Jag hade varit nyfiken på både författaren och serien ganska länge och min tanke har alltid varit att läsa den när jag är på plats, i Sundsvall. Nu har jag visserligen åkt förbi två gånger. men aldrig stannat där. Jag hoppas fortfarande att jag någon gång kan besöka stan och då gärna i samband med Svenska Deckarfestivalen. Kanske kan jag få ihop det i samband med att jag ska besöka mina kollegor i Umeå. Det vore väl något.

Så här står det på baksidan:

Cilla Fallander har alltid levt för musiken, men en händelse i det förflutna satte stopp för en heltidskarriär som artist. I stället arbetar hon nu som nattredigerare på Sundsvallstidningen, samtidigt som hon försöker hantera ett äktenskap och två små barn med olika sångframträdanden på helgerna. När hon får idén att starta en showgrupp bestämmer hon sig: det är äntligen dags att satsa på musiken fullt ut.

Samtidigt sprider sig en isande oro i Sundsvall. Flera kvinnor har överfallits av en okänd förövare, och några är spårlöst försvunna. Cilla börjar mer och mer känna sig övervakad i sin villa och när en personlig tragedi slår till blir hon tvungen att börja nysta i brotten som drabbat staden.

I ett bortglömt hus inte långt därifrån smider en man sina planer. Han längtar efter sällskap. Längtar efter någon som kan sjunga för honom. Och han har siktet inställt på Cilla.

Om du också vill vara med och visa upp dina böcker, antingen heta hyllvärmare eller heta av någon annan anledning, så lägg gärna in en länk här nedanför. Då hittar jag dig mycket lättare.

Bok: Never let me go av Kazuo Ishiguro

Författare: Kazuo Ishiguro
Titel: Never let me go
Genre: Science fiction
Antal sidor: 318
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: Never let me go
Översättare: Rose-Marie Nielsen
Serie: -
Förlag: Wahlström & Widstrand
Utgivningsår: (original) 2005 (min) 2017
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 10 februari 2025




Första meningen: Jag heter Kathy H.

Baksidetext
Kathy, Tommy och Ruth växte upp på ett isolerat internat på den engelska landsbygden. De fostrades till att tro att de var speciella och att deras hälsa var viktig, inte bara för dem själva utan även för samhället. Men varför var de egentligen där? När Kathy i 30-årsåldern tänker tillbaka på sin uppväxt börjar hon minnas saker. Hon minns hur folk som sökte sig utanför internatets grindar inte kom tillbaka och hur människor som kom utifrån verkade vara livrädda för dem. När minnesbilderna fogas samman går sanningen så sakteliga upp för Kathy.

Min kommentar
Det kan ha varit 2011 som jag såg filmen Never let me go. Då hade jag ingen aning om att den baseras på en bok och det fattade jag nog först när Kazuo Ishiguro fick Nobelpriset. Eftersom jag kom ihåg (det som jag trodde var) slutet, som då fick mig att dra efter andan så köpte jag boken på bokrean 2019. Sedan har den, som många andra böcker, blivit stående oläst. I år tyckte jag att det äntligen kunde vara dags så jag tog med den i min Boktolva.

Det här med minnet är ju vanskliga saker, har jag upptäckt. Det som jag minns som slutet på filmen är knappt mitten av boken. Nu vet ju inte jag om filmen slutar där, eller hur uppbyggnaden är. Det minns jag inte, men jag har mycket svårt att tro att det slutar där i filmen. Tyvärr är det nog i alla fall så att boken blev lite förstörd av att jag visste vad det var som pågick. Ingen överraskning alls.

Först och främst: Jag har nästan löjligt svårt för den här typen av berättande, när någon återberättar en historia och det helt slumpmässigt hoppas vilt fram och tillbaka i tiden. Ofta startar berättaren med en tråd, som sedan övergår i en annan tråd, som även den, ibland, övergår i ytterligare en annan tråd. För att slutligen hoppa tillbaka till dit där vi började. Vid det laget så har jag redan hunnit glömma starten. Det börjar liksom med att berättas vad som kommer att hända, därefter händer det och sedan berättas om det som har hänt. Det blir lite för repetitivt för mig. Och rörigt.

De här människorna behandlas som boskap och det är svårt att låta bli att tänka på glada grisar, som får leva normala liv. Tills man dödar dem. Det känns så grymt att förleda människor på det viset, att vifta med ett vanligt liv framför ögonen på dem och sedan bara rycka undan det. Den vardagliga tonen gör det extra hemskt, att det liksom är normalt för dem att ses som reservdelar.

Berättaren är naiv och emotionellt underutvecklad, vilket ju är både trovärdigt och sannolikt, med tanke på uppväxten. Människan är så otroligt anpassningsbar och gränsen för normalt flyttar sig lätt och omärkligt. Det är inte alltid en bra egenskap. Allt som har hänt och händer i världen visar ju hur lätta vi är att manipulera och indoktrinera.

Personligen så hade jag velat ha mer bakgrund och gärna få veta exakt vad det var som de donerade. Tommy hade ju kvar njurarna, alla verkade kunna se som de skulle, lungor och hjärta är ju inte något bra att börja med. Så vad var det? Donera, förresten. Det är väldigt märkligt att kalla det för det. Ordet donation antyder vilja och frivillighet, tycker jag. Det var det ju inte riktigt tal om. Lite så är det förresten nu, i verkligheten, att något kallas för något annat än vad det egentligen är. Bara för att det låter bättre. Väldigt få som låter sig luras av det. Hoppas jag.

Never let me go lyckas inte riktigt beröra mig, förmodligen på grund av uppbyggnaden, och engagerar mig inte heller. Den är helt osentimental och det gillar jag. Filmen måste jag nog se om nu, jag minns den som bättre än det jag precis har läst.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

På Goodreads hade den 3,85 i genomsnitt (beräknat på 771 673 betyg).
Jag ger den 3,5.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Obehaglig
Detaljrik		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk
Lättsam		Mystisk		Berörande

Andra som bloggat om Never let me go: Lottens bokblogg, Fiktiviteter och Stories from the city, stories from the sea