Topp Tio serier jag skulle vilja ta tag i men inte har börjat läsa än

Återigen dags för en Topp Tio Tisdag (Top Ten Tuesday). Den här veckan gäller det Top Ten Series I'd Like To Start But Haven't Yet. Och fy, detta var svårt. Riktigt svårt. Inte för att inte jag kunde komma på några, utan mer tvärtom. Hyllorna bågnar av icke påbörjade fantastiska serier. So, here goes... och som vanligt utan inbördes ordning.

1. Kjell Erikssons serie om kriminalaren Ann Lindell har väntat länge på sin tur nu. Alla tio böcker finns redan inköpta.

2. Myspysdeckarna (efter vad jag hört) om Armand Ganache av Louise Penny står högt upp på vill-läsa listan, men vad hjälper det... Har bara den första boken hemma.

3. Jag fick en riktig genomklappning när jag besökte bokrean i en fysisk affär. Då kunde jag inte längre stå emot impulsen att köpa del två till fyra om Avdelning Q av Jussi Adler-Olsen. Första delen fanns redan här.

4. Simon Becketts serie om David Hunter, en brittisk före detta rättsantropolog, vill jag också väldigt gärna läsa. Har haft tredje delen stående i evigheter och har precis lyckats få tag på den första, så nu kanske jag snart kan börja läsa.

5. Fredrik Broman är en karaktär i en serie av Håkan Östlundh, som jag hört mycket gott om. Kanske den gör sig bäst på sommaren, speciellt om man befinner sig på Gotland. Tre delar finns i hyllan.

6. Ännu en serie som alla, utom jag, verkar ha läst är Hammarbyserien av Carin Gerhardsen. Fyra delar finns här och författaren finns med på årets Boktolva, så nu ska hon nog äntligen bli läst.

7. Anders de la Mottes serie om HP Pettersson har jag inte heller läst. Än. Tre delar har jag här.

8. Serien om Sebastian Bergman av Michael Hjorth och Hans Rosenfeldts är ytterligare en serie som jag lyckats undvika. Tre delar väntar i hyllan.

9. Stefan Tegenfalks trilogi om Walter Gröhn, som plötsligt blev en tetralogi, har jag inte heller börjat läsa. De tre första delarna har jag.

10. Del två om Jack the Ripper-fantasten Lacey Flint av S J Bolton är tydligen på gång på svenska, men jag har inte läst den första än.

Nytt nytt och nytt gammalt

Förra veckan var en ren dröm för en boksamlare som jag. Det fullkomligt bara vällde in böcker. Riktigt härligt var det, men nu får jag lugna ner mig lite. För att dra ut på härligheten så kommer de nya böckernas presentation att delas upp i minst tre inlägg, varav detta alltså är det första.

För tre veckor sedan eller så var jag med i en tävling hos Bokmamma där man kunde vinna en bok av Mons Kallentoft och under över alla under: Jag vann! Det roliga var att jag faktiskt funderade på att köpa boken på bokrean, jag vinner ju aldrig något, men jag tyckte att jag ändå fick vänta för ibland så vinner jag ju faktiskt, om jag ska vara ärlig. Tack så mycket, Bokmamma!

Vattenänglar av Mons Kallentoft

Jag har också något som nästan får börja betraktas som ett livsprojekt; att hitta alla böcker i Stephen Booths serie om Ben Cooper och Diane Fry. Det är faktiskt svårare än vad man kan tro, speciellt om man helst vill ha dem i gott skick eftersom man ju måste köpa dem begagnade. Till min stora lycka så hittade jag del två på Bokbörsen och när jag ändå handlade där så passade jag på att få ner fraktkostnaden lite så jag köpte även två böcker av Michael Connelly. Tyvärr var inte den ena boken i så bra skick som jag hade hoppats, en bra bit av en sida var bortriven.

Svart is och Dockmakaren av Michael Connelly, Jungfrudansen av Stephen Booth

En smakebit på søndag: Löftet

En smakebit på søndag är ett stående inslag på den norska bokbloggen Flukten från verkligheten. Varje vecka väljer vi ett stycke i boken vi läser och delar med oss av det. Ett spännande sätt att få veta vad andra läser.

Boken jag faktiskt läste ut nu på morgonen heter Löftet och är skriven av Tinka Ullbro. Den är första delen i något som är tänkt att bli en serie om barnpsykologen Paola. Löftet handlar om Annika, som nästan blir ihjälslagen av sin före detta man. Framför ögonen på sina barn. Smakebiten är från sid 6. Och om någon undrar så är det inte jag som stavar chimär skimär, det står så.

Ljuset som strilar in i springan mellan gardinen och väggen träffar glasbitarna på golvet och får det att glittra som ett kalejdoskop. En skimär av skönhet i en värld full av skit. Glasbitarna kommer från hallbordet som jag föll över när det första slaget kom. Jag hann inte få upp händerna eller vända mig om innan hans knogar krossade mitt vänstra kindben. Han slog med knuten näve rakt i ansiktet. Han har för länge sedan slutat dölja sina spår. Då, i början, när varje slag fortfarande åtföljdes av en bedyran att det aldrig skulle hända igen, slog han mig aldrig i ansiktet. Han slog där spåren var lätta att dölja och blåmärkena aldrig sågs av någon annan. Nu slog han för att krossa mig. Det visste jag. För att inför ögonen på mina barn döda deras hora till mamma.

"Grand final i skojarbranschen" av Kerstin Ekman

Genre: Drama
Antal sidor: 395
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: -
Förlag: Albert Bonniers
Utgivningsår: (original) 2011 (min) 2011
Format: e-bok
Källa: Bibliotek
Utläst: 14 februari 2013






Första meningen: Förläggaren har kavaj och t-shirt.

Baksidetext
När den välkända författaren Lillemor Troj en dag finner sig läsa manuset till en roman om sitt eget liv börjar marken gunga under henne. Den är skriven av en kvinna hon känner väl och som vill bli erkänd som författare. De har aldrig blivit vänner men i årtionden varit djupt beroende av varandra.

När man slår igenom litterärt är man en cirkushund som hoppar genom en ring med pappskiva. Hepp! Det vet Lillemor för det är hon som har hoppat. Men hon har hela tiden vetat att en författare är ett dubbelhövdat monster. Nu hotar den andra kvinnan att förgöra den intagande och kloka persona som läsarna tror är Lillemor Troj.

Kerstin Ekmans nya roman är en uppsluppen lek med autofiktionens form och en vass skildring av det litterära livet. Men först och främst är den en berättelse om två mycket olika kvinnor, från femtiotalet och fram till idag, om lögn och sanning, ensamhet och gemenskap.

Min kommentar
Kerstin Ekman har varit en vit fläck i min litterära bildning som jag länge velat åtgärda. När jag sedan gick med i en läsutmaning där man ska läsa böcker om böcker så tyckte jag att det äntligen var dags att ta tag i detta. Jag vet inte om det var ett klokt val.

Tydligen är den här boken något som kallas autofiktion, fiktion med självbiografiska inslag. Tyvärr är jag inte insatt i Kerstin Ekmans liv, inte heller i författar- och förlagsbranschen så jag kan inte uttala mig om det. Boken är möjligtvis rolig för insatta i förlagsbranschen, för mig... not so much. Det känns på något sätt som en väldigt intern historia som alldeles säkert innehåller massor av referenser till faktiska personer och händelser, men de går mig totalt förbi. Visst småler jag ibland och vissa passager är riktigt bra, speciellt de ställen där språk avhandlas. Ett exempel är avsnittet jag skrev om här.

Själva berättandet är jag inte heller förtjust i och jag känner mig ganska ensam om att uppleva den här boken som ett pretentiöst ordbajseri. Det är ett fasligt hoppande fram och tillbaka och i den tryckta boken är det kanske glasklart när ett avsnitt slutar och ett annat börjar, men åtminstone i min e-boksläsare så framgår inte alltid det. Ofta känns det som när man lyssnar på en historieberättare som oupphörligen tappar tråden och börjar berätta på en annan tråd, tappar tråden och börjar berätta på en annan tråd... och så vidare. Språket är otroligt konstigt, ibland är det dialekt och "bonnigt" och ibland så märkvärdiga ord att de inte ens finns med i SAOL. Handlingen har vissa likheter med de där gamla pilsnerfilmerna som brukade gå som matiné på TV när jag var ung. Jag gillade inte dem heller.

Jag har inga som helst problem med att förstå att Grand final i skojarbranschen tilltalar personer som känner till hur det fungerar i litteraturbranschen, men det här var inte alls för mig. Kanske är det synd att detta blev min första Ekman, men jag ska minsann ta och leta upp någon annan bok av henne att läsa, bara för att kolla om vi överhuvudtaget går ihop, eller om det bara är autofiktion jag inte gillar. Knausgård och jag blev ju inte heller speciellt lyckat.

Boktipsets estimerade betyg var 4.5. Jag ger den 2.5.

Boken är

Tråkig		Fantasirik
Rolig		Klurig
Trovärdig		Förutsägbar
Osannolik		Välskriven
Romantisk		Dåligt språk
Sorglig		För lång
Spännande		För kort

Andra som bloggat om Grand final i skojarbranschen: Pocketpinglorna, och dagarna går... och Flickan och böckerna.

Boken kan köpas på AdLibris, Bokia och Bokus.

Bokbloggsjerka 1 – 4 mars

Vårsol ute och Annikas bokbloggsjerka inne. Kan det bli bättre?

Veckan uppgift är: Vilken genre önskar du att du kunde läsa men som du bara inte kan stå ut med?

Om man nu ska vara helt ärlig, och det ska man ju, så läser jag nog de genrer som jag vill. Det finns liksom inget jag går och trånar efter, men inte klarar av. Däremot kan jag tycka det är lite synd att jag inte gillar de där nya, moderna och läckra vampyrerna, som bara springer runt och är sexiga, då hade man ju haft obegränsat antal böcker att läsa. Men så länge jag har så mycket annat att välja på så är det egentligen inget jag saknar. Detta gäller även sådana genrer som romance (som jag nog aldrig provat) och paranormal (som jag nog inte heller provat), dock känns det som att jag någon gång kommer att läsa något därifrån.

Och så har vi ju käpphästen; fantasy. Jag har läst massor av det, somligt älskar jag men somligt har jag bara för svårt för. Jag vill ju gärna tycka om all fantasy. Möjligtvis beror det på om det handlar om fantasivärldar eller ej, men det stämmer inte till 100%. Åtminstone har jag betydligt lättare för sorten som rör sig i en värld liknande vår. Och där det finns människor. Men inte alltför många karaktärer. Med för konstiga namn.

Nu medan jag skriver så kommer jag på också att jag skulle vilja läsa mer science-fiction (liknande Arthur C Clarke, Isaac Asimov), men där beror inte den lilla läsningen på att jag inte klarar av det utan mer på att jag inte hittar sådana böcker. Detta gäller även dystopier. Tips mottages tacksamt.