The Stand #1 (2020)

Titel: The stand
Originaltitel: The stand
Genre: Fantasy
Skapad av: Josh Boone, Benjamin Cavell, Stephen King (bok)
TV-bolag: CBS
Skådespelare: James Marsden, Odessa Young, Alexander Skarsgård, Amber Heard, Jovan Adepo
Premiär: 2021-01-15
Produktionsland: USA
Antal avsnitt: 9
Avsnittslängd: ca 55 min
Såg den på HBO februari 2021




Handling
Mänsklighetens öde vilar på den 108-åriga mor Abagails och ett fåtal överlevares sköra axlar. Deras värsta mardrömmar förkroppsligas i en man med ett dödligt leende och outsägliga krafter: Randall Flagg – den svarte mannen.

Min kommentar
Så var det då dags till slut. Att ge sig på den nya filmatiseringen av The stand (Pestens tid). Det var nästan 40 år sedan jag läste det som jag har kommit att betrakta som, inte bara Stephen Kings allra bästa bok, utan även den bästa bok jag någonsin har läst. Dessa snart fyra decennier gör ju så klart att jag egentligen bara minns grundhistorien och känslan, men till hjälp för minnet har jag också den gamla TV-serien, från 1994, som jag har sett ett flertal gånger. Senast var bara för en handfull år sedan.

De första två eller tre avsnitten är så otroligt röriga. Av någon anledning så börjar vi nästan i slutet och får bakgrunden i snabba tillbakablickar. Det får till följd att det blir så många hopp mellan karaktärer och tidslinjer att jag är nära att ge upp. Det blir liksom inte spännande när man börjar i slutet. Resultatet blir också att det saknas massor, både vad gäller bakgrund, karaktärsuppbyggnad och nerv. Man struntar alltså i det som gör boken så bra och det som King typ är bäst på.

För mig blir det här alldeles för tydligt, att det liksom handlar om striden mellan "det goda" och "det onda". Det är som att de verkligen försöker trycka ner det i halsen på en. Det är också på tok för förenklat med den gigantiska skillnaden mellan "rätt" och "fel". Å andra sidan... om jag ska välja mellan en het Alexander Skarsgård eller en gammal och trött Whoopi Goldberg...

Personligen tycker jag att castingen var bättre i den gamla TV-serien, men den är inte så oäven här heller. Alexander Skarsgård är riktigt bra, men varför i hela friden måste han sväva? Det blir ju bara töntigt. King gör ingen riktig cameo, han är bara med på en bild. Och jag bara måste nämna Trashcan man... han är så mycket over the top att jag bara blir trött.

Att filmatisera The stand är nog att betrakta som ett omöjligt uppdrag, speciellt om man bara gör den knappt nio timmar lång. De lyckades ändå bättre 1994. Trots att den faktiskt var betydligt kortare...


På TV Time har serien 8,74 i genomsnitt.
På IMDb har serien 5,5 i genomsnitt (beräknat på 13 043 betyg).
Jag ger den 3,5.

Serien är

Spännande		Tråkig
Klurig		Förutsägbar
Trovärdig		Osannolik
Snyggt foto		Rolig
Romantisk		För lång
Sorglig		För kort
Fartfylld		Långsam

Film: Greyhound (2020)

Titel: Greyhound
Originaltitel: Greyhound
Genre: Krig
Regissör: Aaron Schneider
Manus: Tom Hanks, C.S. Forester (bok)
Skådespelare: Tom Hanks, Matt Helm, Rob Morgan, Michael Benz, Stephen Graham
Utgivningsår: 2020
Produktionsland: USA
Längd: 91 min
Serie: -
Såg den på Apple TV+ 22 januari 2021





Handling
I en berättelse inspirerad av verkliga händelser från slaget om Atlanten, leder kaptenen Ernest Krause en konvoj av allierade skepp med tusentals soldater till andra världskrigets frontlinjer. Helt utan flygskydd i fem dagar måste kaptenen och hans konvoj strida mot fiendens u-båtar för att kunna ge de allierade en chans att vinna kriget.

Min kommentar
Jag hade egentligen, efter mina vanliga vedermödor, valt en annan fredagsfilm, men så kom det ett mejl där det fanns en bild på Tom Hanks. I en film som heter Greyhound. Som bara går på Apple TV+. Jag frågade sambon om vi hade det, det hade vi inte, men vi kunde skaffa det. Så det gjorde vi. Vad gör man inte för en film om konvojer och ubåtar med Tom Hanks...

I början av filmen så är jag nog mest förvirrad. Mängder av marina termer kastas fram och tillbaka. Det tar ett tag innan jag reder ut det mesta, men mycket hänger jag nog inte med på. Ingenting förklaras och här finns inga dramainslag överhuvudtaget (jo, en liten, liten tillbakablick finns), allt fokus är på att hålla ordning på var jagarna, ubåtarna och konvojen är. Det är så uppfriskande. Och filmen blir så kort utan alla utvikningar. Här finns bara fartygen, männen, fienden.

Jag är så imponerad över att de lyckades föra krig med den tekniken de hade på 40-talet. Det var inte som nu, när det sitter en finnig 19-åring och fipplar med en joystick. Allt räknades ut för hand och snabbt måste det gå. Att de kunde läsa sina plottertavlor... Kommunikationen sköttes genom att två underofficerare/meniga pratade i "telefon", sedan stod andra och upprepade all information till den som skulle ha den. Otroligt.

Det är inte speciellt svårt att föreställa sig att det var precis så här att korsa Atlanten under andra världskriget, med vargflocken ylande runt omkring. För mig är det en pulshöjare. Hanks är briljant som vanligt. Inga överdrifter. Inget drama. Bara ett stenansikte. Så trovärdigt.

Greyhound är ett praktexempel på hur det kan bli när man skalar av allt onödigt. Vem har egentligen tid för självförverkligande eller privat drama när man är under ständig attack? Jag gillar det.



På Letterboxd hade den 3,1 i genomsnitt (beräknat på 28 731 betyg).
På IMDb hade den 7,0 i genomsnitt (beräknat på 66 226 betyg).
Jag ger den 4,0.

Filmen är

Spännande		Tråkig
Klurig		Förutsägbar
Trovärdig		Osannolik
Snyggt foto		Rolig
Romantisk		För lång
Sorglig		För kort
Fartfylld		Långsam

Smakebit på søndag: Blod på snö

En smakebit på søndag är ett stående inslag bland bokbloggare som växelvis "drivs" av de norska bokbloggarna Flukten fra virkeligheten och Betraktninger. Varje vecka väljer vi ett stycke i boken vi läser och delar med oss av det. Ett spännande sätt att få veta vad andra läser.

Nu är tydligen vintern slut här i Skåne, igår var det åtta plusgrader. Man får väl vara glad för de nästan två veckor som var riktigt härliga. Kanske kommer vintern ändå tillbaka, det är ju fortfarande bara februari.

Just nu håller jag på att läsa ett manus och därifrån blir det ingen smakebit. I stället ska jag gissa lite vad jag kommer att läsa sedan och jag tror att det kan bli Blod på snö av Jo Nesbø, så därifrån blir det ett litet smakprov.

Min smakebit är från början av boken:

Snön dansade som bomull i ljuset under gatlyktan. Utan riktning, visste inte om den ville upp eller ner, lät sig bara svepas runt av den helvetiskt iskalla vinden som kom in från det stora mörkret över Oslofjorden. Tillsammans virvlade de, vinden och snön, runt och runt i mörkret mellan de nattstängda lagerbyggnaderna på kajen. Tills vinden tröttnade och ställde ifrån sig sin danspartner längst in vid väggen. Där hade den torra, genomblåsta snön hopats vid skorna på mannen jag nyss skjutit i bröstet och halsen.

"Med hjärtat som insats" av Simona Ahrnstedt

Författare: Simona Ahrnstedt
Titel: Med hjärtat som insats
Genre: Romance
Antal sidor: 365
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: -
Förlag: Bokförlaget Forum
Utgivningsår: (original) 2020 (min) 2020
Format: E-bok
Källa: Storytel
Utläst: 24 januari 2021




Första meningen: Tom visade in honom i ett konferensrum.

Baksidetext
När Dessie och Sam var unga älskade de varandra till vanvett. Men på en fest krossades deras kärlek och brutalt drevs de isär. Ingen av dem har hämtat sig från sveken och lögnerna.

Femton år senare är Dessie säkerhetsexpert med erfarenheter från krigszoner över hela världen. Samtidigt som hon har en hög position i en våldsam bransch där kvinnor är sällsynta, kämpar hon med trauman som kan förgöra henne.

Sam var förortsgrabben som alla räknade ut. Efter Dessies svek var revansch länge hans drivkraft, och han har på egen hand skapat ett framgångsrikt hotellimperium. När Sam får mordhot riktade mot sig behöver han en livvakt. Ödet för Dessie i hans väg...

Det räcker med en blick så vet både Dessie och Sam vad som gäller. Den här gången spelar de med hjärtat som insats.

Min kommentar
När jag var i 20-årsåldern så läste jag ganska mycket romantik, eller tantsnusk som det hette då. Ganska snart så tröttnade jag på det och har aldrig hittat tillbaka. Ibland gör jag ett försök. Som nu, med Med hjärtat som insats, som är januaris bok i Feelgood-Kollektivet. Jag vill gärna ha det sagt på en gång, att jag inte är ett stort fan av genren...

Den allra främsta anledningen till att jag har svårt för romance är, så klart, just kärleksbiten. Jag har oftast svårt för den typ av människa som agerar helt och hållet utifrån sina känslor och vad den tror att någon annan har sagt eller gjort. Utan att bry sig ett uns om att ta reda på fakta. Något det så klart finns mängder av i den här genren kombinerat med att allt alltid bygger på ett kolossalt missförstånd, som hade kunnat undvikas om de bara pratade med varandra. Jag tycker oftast att det blir tramsigt.

Här blir det inte fullt så tramsigt, men hela grunden för historien är ju ett rent tjänstefel. Naturligtvis borde Dessie omedelbart ha berättat för sin chef att hon kände Sam, och hur. Man är aldrig någonsin livvakt åt en person man har en relation till/med. En annan sak i samband med detta är att, återigen för mig, så är särbehandling inte okej åt något håll. Det är vare sig rättvist eller jämlikt och dessutom blir det då svårt att förstå vilka regler som egentligen gäller. Så lite typiskt är det att mannen som ligger med sin klient får sparken, men inte kvinnan.

Jag vet inte riktigt hur jag ska tolka det när mannen i historien är urtypen för machoman, även om han också har en del känsliga sidor, men han är stark, snygg, framgångsrik, rik... you name it. Han vill så gärna vara, och beskrivs även som, oerhört miljömedveten. I nästa stund är han ute och lyxshoppar. Jag har egentligen inget emot den kontrasten, ingen kan ju göra allt men alla kan göra något, om det bara inte hade tryckts så mycket på hur väldigt duktig han är.

Dessie däremot... hon är inte ett dugg stereotypisk. Henne gillar jag. Oftast. Speciellt det att hon (lite) liknas vid Modesty Blaise, min stora favorit ända sedan jag träffade på henne för första gången på 70-talet. Dessie är inte ett dugg stereotypisk. Däremot så har jag svårt att förstå att någon som har den disciplin som en elitsoldat måste ha, helt kan tappa det så här. Bara på grund av en person.

Samhällspolitiska ämnen är inte lätta att skriva om, utan att komma med pekpinnar. Jag tycker att Simona Ahrnstedt lyckas ganska bra med det. Det är inget jag egentligen reagerar över, förutom vid det tillfälle då Sam beklagar sig över att alltid tillhöra en grupp. "Det där fattade inte etniska svenskar. Att man alltid representerade en grupp." Som att man tydligen automatiskt kan representera gruppen etniska svenskar då? Det blir nästan bisarrt. Om man förutsätter att allt dåligt som händer en beror på kön, ras, religion, sexuell läggning eller vad man nu kan komma på som skiljer människor åt så förenklar man det ordentligt.

Det är ju inte bara romance i den här boken, den innehåller också en liten thrillertwist. Ena delen av den var lite väl tydlig, den andra... kanske lite osannolik. Tyvärr så gör det också att slutet känns krystat och det blir lite för mycket. Tycker jag som läser många deckare/thrillers. Efter läsningen av Med hjärtat som insats inser jag i alla fall återigen att det här med romance inte riktigt är min grej.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

På Goodreads hade den 3,43 i genomsnitt (beräknat på 173 betyg).
Jag ger den 3,5.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Intetsägande
Ordbajsig		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk

Andra som bloggat om Med hjärtat som insats: Lottens bokblogg, Bokdivisionen och Nellon bookish.

Den årliga bokrea-statistiken

Det ser ut som att det är dags för något som blivit en tradition inför bokrean. Det är dags att gå igenom hur många av de där bokrea-böckerna som faktiskt är lästa. I dag verkar vara en perfekt dag för det, med bara några dagar kvar till årets bokfest.

Den här lilla sammanställningen är nog faktiskt ganska nyttig. I år gjorde jag den i alla fall innan jag började klicka på Köp-knappen, så kanske blev jag lite avskräckt. Kanske...

Så här har inköpen sett ut sedan 2010.

Jag var på väg att minska inköpen där, 2015, men sedan stack det iväg igen för att därefter återigen minska. Att det blev så få förra året beror egentligen mer på en slump, om man ska vara ärlig. Jag var sjuk just då och kunde inte ta mig till en fysisk bokhandel. Hur många det blir i år? Det återstår att se. Just nu ligger det nog runt 20 på min lista.

År	Köpta	Lästa	Olästa
2010	14	13 (13)	1
2011	18	16 (16)	2
2012	28	20 (19)	8
2013	40	31 (29)	9
2014	32	9 (9)	23
2015	19	12 (12)	7
2016	32	12 (6)	20
2017	23	7 (5)	16
2018	17	2 (1)	15
2019	21	3 (N/A)	18
2020	13	0 (N/A)	13
Summa	257	125 (110)	132

Hur många som är lästa (förra årets siffror i parentes) är inte någon munter läsning... Faktum är ändå att hur länge det än dröjer innan jag läser dem, så gör jag det. Så småningom.