En smakebit på søndag: Vi och April, April

En smakebit på søndag är ett stående inslag på den norska bokbloggen Flukten från verkligheten. Varje vecka väljer vi ett stycke i boken vi läser och delar med oss av det. Ett spännande sätt att få veta vad andra läser.

Nu på morgonen läste jag ut Vi av Jevgenij Zamjatin, som sägs vara förebilden för Orwells 1984 och Huxleys Brave New World. Den hade så fantastiska små passager att jag ändå vill dela med mig lite av den. Den här smakebiten kommer från sida 133.

Jag är som en maskin som har kommit upp i för högt varv. Lagren har börjat gå varma och inom ytterligare någon minut kommer den att smälta metallen att börja droppa och hela maskinen att ohjälpligt skära ihop. Fort fram med logikens kylvatten. Jag öser på hela ämbar av det men logiken bara fräser mot de överhettade lagren och dunstar bort i vit ogripbar ånga.
     För att fastställa en funktions verkliga betydelse måste man finna dess gränsvärde. Och det är tydligt att gränsvärdet för gårdagens absurda "upplösning i universum" är döden. Därför att döden just innebär min fullkomliga upplösning i universum. Om man sätter kärleken = K och döden = D, så är K = f(D), dvs kärleken är en funktion av döden.

Och i dag ska jag göra ett undantag och ge två smakebitar. Den andra kommer från boken jag tänkt börja läsa i dag, April, April av Mattias Edvardsson. Det är, om jag förstått det rätt, en ungdomsbok, men enligt förlaget kan den även läsas av vuxna. Enligt beskrivningen handlar den om mobbade Hugo som försöker ta livet av sig, misslyckas, hamnar på behandlingshem och där möter han April. Den vackra, vilda och spännande April.

Smakebiten kommer direkt från början av boken.

Min fröken på mellanstadiet sa alltid att livet blir vad man gör det till. Det är förstås likadant med döden. Den blir också vad man gör den till. Och eftersom jag hade levt mitt snart sjuttonåriga liv i skuggorna, i marginalen, vid sidan av, var mina planer på en spektakulär död antagligen att betrakta som ett slags kompensation.