onsdag 4 mars 2020

"Begrav dina döda" av Louise Penny

Författare: Louise Penny
Titel: Begrav dina döda
Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 431
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: Bury your dead
Översättare: Charlotte Hjukström
Serie: Armand Gamache 6
Förlag: Modernista
Utgivningsår: (original) 2010 (min) 2017
Format: Pocket
Källa: Bokhyllan
Utläst: 16 februari 2020




Första meningen: De rusade uppför trappan med två trappsteg i taget och försökte göra det så tyst som möjligt.

Baksidetext
Det är Vinterkarneval i Québec, bittert kallt och obeskrivligt vackert. Kriminalkommissarie Armand Gamache har kommit hit, inte för att delta i festligheterna, utan för att återhämta sig från en utredning som gått fruktansvärt fel.

I den skenbara tryggheten inom det Litterära & Historiska sällskapet har ett mord begåtts. Augustin Renaud, en excentrisk historiker som ägnat sitt forskarliv åt att söka efter kvarlevorna av Québecs grundare, Samuel de Champlain, har hittats mördad. Samtidigt får Gamache oroväckande brev från samhället Three Pines, där den omtyckte bistroägaren Olivier nyligen dömdes för mord. »Det går inte ihop«, skriver Oliviers partner varenda dag. »Han gjorde det inte.«

När det förflutna och nuet kolliderar måste Gamache återuppleva en fruktansvärd händelse från sitt eget förflutna innan han kan börja begrava sina döda.

Min kommentar
Serien om Armand Gamache är bland det bästa som finns i deckarväg. Ja, det är sant. Den har allt. I alla fall allt jag vill ha i en deckare. Karaktärerna är fantastiska, skarpa och (oftast) lätta att tycka om. Trots fel och brister. Eller kanske tack vare. Jag är så glad att jag har kommit igång med den och jag läser den efter årstiderna i böckerna. Begrav dina döda utspelar sig i februari, till stor del under Vinterkarnevalen i Quebec.

Början av boken är väldigt jobbig. Inte för att det är dåligt utan för att det händer något förfärligt där och för att vi befinner oss i Quebec. Då blir jag lite "Va, ska vi inte vara i Three Pines?!". Det löser sig så småningom och vi får träffa alla de underliga byinvånarna igen. Dock väldigt mycket mindre än vad jag är van vid. Den andra jobbiga grejen är att två av mina favoriter saknas i början och man vet liksom inte om de är... borta eller kvar. [spoiler]Jean Guy lever i alla fall, men varför ta död på Paul Morin? Jag tyckte ju han var så lovande.[/spoiler]

Det här med att befinna sig i Quebec förresten, det är inte alls så dumt. Jag blir helt osannolikt sugen på att åka dit och jag hittar mig ofta dreglandes över bilderna på Google Maps. Kul att gå omkring där och se hur det ser ut. Man får också en väldigt intressant historielektion där motsättningarna mellan fransk- och engelsktalande står i fokus. Kan man nog säga. Bara en av trådarna (det finns tre) utspelar sig där och en annan i Three Pines. Där brottet från förra boken fortsätter. Tack och lov. Det slutet var nämligen inget vidare alls. Här får det fallet sin upplösning och det var rejält oväntat. Så oväntat att jag faktiskt drar efter andan. Den tredje tråden är händelsen som boken startar med och som vi får följa i efterhand. Den bildar en tragisk fond till hela boken.

Begrav dina döda känns lite mer sorgesam, melankolisk och inåtvänd än de tidigare delarna. Trots det så blir det en hel del fniss. De flesta när invånarna i Three Pines är i fokus. Jag bara älskar humorn, som är åt det brittiska hållet. Tempot är långsamt och man får inte vara otålig när man läser. När jag låter mig vaggas ner i rätt takt så kommer ett stort lugn över mig och jag känner mig trygg i Louise Pennys händer. Ledtrådarna är vansinnigt snygga och inget är egentligen uppenbart.

Jag är så tacksam för att Modernista tog på sig att översätta den här fantastiska serien. Nästa del utspelar sig den årstid då löjtnantshjärta blommar, så det kan nog vara läge redan i maj eller så.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

Goodreads hade den 4,35 i genomsnitt (beräknat på 44 212 betyg).
Jag ger den 4,0.
Boken är
TråkigSpännande
FörutsägbarKlurig
LångsamTempofylld
OrdbajsigFåordig
MysigSuggestiv
MåbrabokTankeväckande
RörigGenomtänkt
SorgligRolig

Andra som bloggat om Begrav dina döda: Bokstunder, Seniorvinklat och Snowglitter.

Boken kan köpas på Adlibris, Bokus och cdon.

tisdag 3 mars 2020

Tisdagstrion: I stadsmiljö

Tisdag igen. Då är det som vanligt dags för Tisdagstrion som sköts av Ugglan & Boken.

Veckans tema: I stadsmiljö.

De flesta böcker jag läser verkar utspela sig i städer så det här blir ju lite svårt. Jag tänker mig då lite mer exotiska städer...

1. Kött och ben och vatten av Luiza Sauma utspelar sig, mestadels, i Rio de Janeiro. Handlar om Andre som växte upp i en rik familj i Rio, men som numera bor i London. Han har inte riktigt kommit över det som hände i ungdomen.
2. Bastarden från Istanbul av Elif Shafak har förekommit många gånger i olika "utmaningar" här på bloggen. Det är den värd. Mycket matdofter och kärnan, kan man nog säga, är den turkisk-armeniska konflikten, men boken utspelar sig i nutidens Istanbul.
3. Fladdermusmannen av Jo Nesbø är första delen i serien om Harry Hole och den utspelar sig faktiskt i Sydney. Det Sydney som de flesta turister inte får uppleva.

måndag 2 mars 2020

TV-serie: Arrested development #1 (2003)

Titel: Arrested development
Originaltitel: Arrested development
Genre: Komedi
Skapad av: Mitchell Hurwitz
TV-bolag: Fox
Skådespelare: Jason Bateman, Portia de Rossi, Will Arnett, Michael Cera, Tony Hale
Premiär: 2003-11-02
Produktionsland: USA
Antal avsnitt: 22
Avsnittslängd: ca 22 min
Såg den på Netflix januari-februari 2020





Handling
Den dysfunktionella familjen Bluth står i fokus. Patriarken George blir arresterad för att att förskingrat från familjeföretaget Bluth Company. Mellansonen Michael tar över firman och försöker samtidigt hålla ihop familjen, som förutom pappa George består av mamma Lucille, sönerna Gob, Michael med sonen George Michael och Buster samt dottern Lindsey med maken Tobias och deras dotter Maeby.

Min kommentar
Jag kommer inte riktigt ihåg hur valet föll på den här serien, men den lät bra. Rolig. Vilket ju man behöver i januari och februari. Och Jason Bateman är en favorit.

Det börjar väldigt bra, de första tre avsnitten eller så är kul på riktigt. Det är annorlunda och nytt. Sedan blir det bara konstigt, krystat och bara enstaka skratt i resterande nitton avsnitt. Ofta inga alls, faktiskt. Karaktärerna är alldeles för överdrivna och jag har så svårt för människor som bara är elaka/korkade.

Jason Bateman är bra, så klart. Liksom Michael Cera och Ali Shawkat. De andra är så överspelade att jag mår lite fysiskt illa.

Arrested development är inte riktigt min typ av humor. Detta är den råa och buffliga sorten, helt utan värme och kärlek. Den påminner om roast, som jag inte heller gillar. Jag är mer för den kluriga och lågmälda humorn, men även elakheter funkar. Om de bara serveras med lite ömhet.



TV Time har serien 7,5 i genomsnitt.
IMDb har serien 8,8 i genomsnitt (beräknat på 264 266 betyg).
Jag ger den 3,0.
Serien är
TråkigKlurig
RoligFörutsägbar
TrovärdigSnyggt foto
OsannolikSpännande
RomantiskFör lång
SorgligFör kort

Serien är så gammal att den inte längre går att köpa.

Film: Ad astra (2019)

Titel: Ad astra
Originaltitel: Ad astra
Genre: Science fiction
Regissör: James Gray
Manus: James Gray, Ethan Gross
Skådespelare: Brad Pitt, Tommy Lee Jones, Liv Tyler, Ruth Negga, Donald Sutherland
Utgivningsår: 2019
Produktionsland: USA
Längd: 123 min
Serie: -
Såg den på blu-ray 7 februari 2020





Handling
Efter att flera strömspikar har träffat jorden dras astronauten Roy McBride in i en jakt på svar, där allt pekar mot planeten Neptunus - vilket också råkar vara sista platsen hans pappa, astronauten Clifford McBride, hördes från för nästan tre decennier sedan.

NASA misstänker att det är Clifford som ligger bakom strömspikarna och tar därför hjälp av Roy för att ta reda på vad som faktiskt försiggår ute vid den blå planeten.

Min kommentar
Jaha, tänker du. Ännu en science fiction. Ännu en film med Brad Pitt. Jajamen, båda tillhör mina favoriter. Trots det så kände jag mig lite tveksam till att faktiskt köpa Ad astra. Hörde inte alltför många positiva saker om den. Än en gång bevisar det bara att man inte ska bry sig så mycket om vad andra tycker. I alla fall inte om dessa andra är ute efter en helt annan typ av film.

Huvudpersonen är en väldigt känslokall person, något som i och för sig verkar vara det som gäller i den här framtiden, men inte riktigt så kall som Roy McBride. Han är oerhört kylig och pragmatisk. Så kylig att hans puls aldrig har gått över 80 (och då har han ändå råkat ut för en del som borde ha höjt pulsen). Det finns inte så många andra karaktärer här, alla andra är nog att betrakta som bifigurer. Det är ju trots allt en film om ensamhet. Och om att släppa taget. Det finns en del symbolism här, så klart, och en hel del filosofiska funderingar. Monologerna som krävs för att föra historien framåt (det finns ju ingen att prata med) känns lite för många och för långa. Det hade inte behövts riktigt den mängden.

Jag skulle klassa Ad astra som en äkta science fiction. Det är vackert, med grandiosa vyer, nästan hypnotiskt, om man låter den bli det, långsamt och lågmält. En resa både i huvudpersonens inre så väl som i yttre rymden. Det här är ingen actionfilm, utan mer en känna-efter-film. Sambon blev så klart uttråkad.



Letterboxd hade den 3,5 i genomsnitt (beräknat på 115 789 betyg).
IMDb hade den 6,6 i genomsnitt (beräknat på 139 127 betyg).
Jag ger den 4,0.
Filmen är
TråkigKlurig
RoligFörutsägbar
TrovärdigSnyggt foto
OsannolikSpännande
RomantiskFör lång
SorgligFör kort

Filmen kan köpas på cdon och discshop.

söndag 1 mars 2020

Smakebit på søndag: Blackmoore

En smakebit på søndag är ett stående inslag bland bokbloggare som växelvis "drivs" av de norska bokbloggarna Flukten fra virkeligheten och Betraktninger. Varje vecka väljer vi ett stycke i boken vi läser och delar med oss av det. Ett spännande sätt att få veta vad andra läser.

Hela den gångna veckan har jag varit sjuk, och är fortfarande inte frisk, så det har inte blivit speciellt mycket gjort. Inget alls egentligen. Inte ens läsning orkade jag med. I fredags mer eller mindre tvingade jag mig att plocka upp en bok, men det har gått så där. Det kan bero på att Blackmoore av Julianne Donaldson inte på något sätt är rätt genre för mig. Det här är nämligen romance, men ibland så måste man ju prova annat också.

Min smakebit är från sida 98:
    "Nåväl. Jag ska berätta varför jag flirtade i kväll, även om en flirt inte är någon allvarligare förbrytelse." Jag drog ett djupt andetag. "Jag gjorde ett avtal med mor. Om jag mottager och förkastar tre frierier ger hon mig tillåtelse - ger mig friheten - att få resa till Indien."
    Sylvia stirrade på mig, så gav hon upp ett kort, glädjelöst skratt. "Så du trodde att om du flirtade med några herrar så skulle de fria till dig?"
     Nu rodnade jag igen. "Det har hänt andra unga damer."