tisdag 15 juni 2021

Tisdagstrion: Liten eller stor i titeln (eller varianter av orden)

Tisdag igen. Då är det som vanligt dags för Tisdagstrion som sköts av Ugglan & Boken.

Veckans tema: Liten eller stor i titeln (eller varianter av orden).

Det är alltid lite krångligt när det finns många alternativ för ord i titeln, men en bok kom till mig direkt och strax efter kom en till. Den tredje var lite jobbigare att hitta. Sedan upptäckte jag att jag faktiskt hade tre böcker med varianter av liten eller stor som alla fått 4,5 i betyg. Då blev det ju jätteenkelt!

1. Större än störst av Andreas Roman är en bok som förtjänar så mycket mer uppmärksamhet. En fantastisk berättelse om att växa upp, vänskap och drömmar.

2. Störst av allt av Malin Persson Giolito är nog ingen högoddsare i dag. Det kan bli den som typ alla har med, men det förtjänar den.

3. Små svarta lögner av Sharon Bolton är nog min favorit av henne. Hittills. En fascinerande historia... om långsinthet och hämnd.

måndag 14 juni 2021

TV-serie: Dimman #1 (2017)

Titel: Dimman
Originaltitel: The Mist
Genre: Skräck
Skapad av: Christian Torpe
TV-bolag: Spike TV
Skådespelare: Morgan Spector, Alyssa Sutherland, Gus Birney, Mia Lambert, Okezie Morro
Premiär: 2017-08-25
Produktionsland: USA
Antal avsnitt: 10
Avsnittslängd: ca 40 min
Såg den på Netflix maj-juni 2021





Handling
En mystisk och närmast oförklarlig dimma sveper plötsligt in över den lilla staden Bridgeville i Maine. En dimma så pass tät och tjock att man knappt kan se genom den och än mindre vistas i dess dunkel. Än värre blir det när stadens invånare, till sin förskräckelse, upptäcker att det gömmer sig en massa aggressiva och blodtörstiga monster i dimman.

Min kommentar
När jag såg att Stephen Kings Dimman fanns att se som TV-serie på Netflix så åkte den direkt in på listan. Sedan har den legat där och mognat. Jag kan ju hålla med om att det kanske inte är den bästa årstiden att se skräck, när kvällarna är ljusa, men helt ärligt så tror jag inte att det hade hjälpt om jag så hade sett den under polarnätter. Det här är inget bra alls.

Jag har ju då både läst den tunna kortromanen/långnovellen på runt 200 sidor och sett filmatiseringen. Båda var helt okej eller till och med bra. TV-serien däremot... här har man ändrat på precis hela grundkonceptet. Inget av det som händer i serien finns med i boken. Inte ens karaktärerna är samma, de har inte ens brytt sig om att döpa dem likadant. Endast dimman som faktiskt fenomen är gemensamt. Det borde vara förbjudet (och straffbart) att påstå att något bygger på en bok när det så uppenbart inte är sant.

Här finns mängder av sidohistorier och -spår. Man hoppar friskt mellan dem och det spretar åt alla håll. Ingen av historierna blir riktigt intressant. Förmodligen beror det mest på att karaktärerna känns lite som schabloner, som att de är hitte-på. Deras agerande är, i bästa fall, irrationellt. Man försöker desperat få in lite gruppsykologi, men man misslyckas kapitalt. Det är på tok för överdrivet och ologiskt. Förvandlingen från logiskt tänkande människor till djur med reptilhjärna går alldeles för snabbt och egentligen helt utan (logisk) anledning. Dialogen är ibland så usel att jag nästan rodnar.

Det är föga förvånande att Dimman läggs ner efter bara en säsong. Om man i stället hade valt filmen som grund så hade det funnits hur mycket som helst att utforska. Se den i stället. Eller läs boken. Vilket som är bättre.



På TV Time har serien 7,88 i genomsnitt.
På IMDb har serien 5,4 i genomsnitt (beräknat på 22 754 betyg).
Jag ger den 2,5.
Serien är
SpännandeTråkig
KlurigFörutsägbar
TrovärdigOsannolik
Snyggt fotoRolig
RomantiskFör lång
SorgligFör kort
FartfylldLångsam

Film: Oxygene (2021)

Titel: Oxygene
Originaltitel: Oxygène
Genre: Thriller
Regissör: Alexandre Aja
Manus: Christie LeBlanc
Skådespelare: Mélanie Laurent, Mathieu Amalric, Malik Zidi, Marc Saez, Laura Boujenah
Utgivningsår: 2021
Produktionsland: Frankrike
Längd: 100 min
Serie: -
Såg den på Netflix 21 maj 2021





Handling
Elizabeth vaknar upp i en kryogenisk kapsel, utan minne om hur hon kom dit eller varför hon är där. Till hjälp har hon endast kapselns dator och medicinska övervakare, MILO, som finns tillhanda för att svara på hennes frågor.

Min kommentar
För ett par veckor sedan såg jag trailern för Oxygen och, trots att den är fransk, så blev jag nyfiken och la till den på vår lista. Det fanns en del ingredienser där som tilltalade mig. En alldeles vanlig fredag så blev det äntligen dens tur.

Det här är en överraskande spännande film, med ett tema som passar mig väldigt bra. Eller vad man ska säga. Den triggar många av mina rädslor. Jag var fängslad ända från start och tack vare att jag lyckades ignorera sambon, som snabbt blev uttråkad (på tok för psykologisk och för lite action, enligt honom), så höll mitt intresse sig uppe i hela filmen.

Jag är fascinerad av hur Mélanie Laurent lyckas förmedla så mycket känslor. Hon har liksom ingen motspelare, hon är alldeles ensam. Hon är så otroligt kylig, iskall, och analytisk. Dock så ställde hon inte en av de allra viktigaste frågorna (en som jag själv sa nästan direkt) och det känns lite märkligt, med tanke på hur systematiskt hon gick till väga. Svaret på den frågan hade så klart varit alldeles för avslöjande, men jag gillar verkligen inte när en plot funkar bara på grund av något som är ologiskt i sammanhanget. Förutom Laurents karaktär så finns ju datorn MILO, som så klart blir en favorit. Det är väldigt viktigt att ställa rätt frågor till en dator. Man får exakt det man frågar efter.

Blandat med iskylan så får hon några hysteriska utbrott. Det är svårt att säga om det är trovärdigt, jag har själv inte befunnit mig i den här knipan. Hela situationen känns både hopplös och överväldigande, men samtidigt så kan man ju inte bara ge upp. Så jag köper de här utbrotten. Jag hade två teorier, i stort sett ända från början, men kunde inte bestämma vilken jag ville satsa mina pengar på. Till min stora förvåning så visade sig båda vara rätt. Plus en, som jag inte alls hade tänkt på.

Oxygen måste ha varit en billig film att producera. Vi befinner oss i stort sett bara på en enda plats, förutom några minnesbilder, och bara en enda skådis. En skådis vom verkligen gör ett jättejobb i den här klaustrofobiska filmen.



På Letterboxd hade den 3,1 i genomsnitt (beräknat på 15 412 betyg).
På IMDb hade den 6,5 i genomsnitt (beräknat på 14 219 betyg).
Jag ger den 4,0.
Filmen är
SpännandeTråkig
KlurigFörutsägbar
TrovärdigOsannolik
Snyggt fotoRolig
RomantiskFör lång
SorgligFör kort
FartfylldLångsam

söndag 13 juni 2021

Smakebit på søndag: Svara om du hör mig

En smakebit på søndag är ett stående inslag bland bokbloggare som växelvis "drivs" av de norska bokbloggarna Flukten fra virkeligheten och Betraktninger. Varje vecka väljer vi ett stycke i boken vi läser och delar med oss av det. Ett spännande sätt att få veta vad andra läser.

Vädret har varit strålande hela veckan och temperaturen har varit en bit över 25. Så kom lördagen... mulet, blåst och knappt 20 grader. Man får väl vara glad för att det inte regnar åtminstone...

I veckan klämde jag in en snabbläst feelgood och vips så verkar läslusten ha kommit tillbaka. Tänk vad enkelt det kan vara ibland. Nu, däremot, läser jag ingen feelgood utan tredje delen i Hagfors-serien, Svara om du hör mig, av Ninni Schulman. Än så länge är den lika bra som de tidigare två.

Min smakebit är från sida 155:
    Ulf drog upp dragkedjan på jackan och rättade till kepsen innan han försvann ut genom dörren. Christer blev stående en lång stund och såg efter honom när han lufsade iväg över parkeringen.
    Sedan gick han tillbaka genom korridoren och in i konferensrummet. Anteckningarna från morgonens möte fanns kvar på whiteboardtavlan. Ulf Seth och Janet Antonsson. Klas Sanner och Henrik Åhman. Bertil Öy och Ernst Losjö. Jan-Åke Qvist. Oliver Långström. Petra. Vem av dem var det?
    Kunde en skjuten varg vara ett tänkbart motiv? Kanske. Om inte annat hade Petra något konkret att jobba vidare med.
    Christer lämnade tavlan och gick för att leta upp Geir.

lördag 12 juni 2021

"Återvändaren" av Anders Sundkvist

Författare: Anders Sundkvist
Titel: Återvändaren
Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 302
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: -
Förlag: Modernista
Utgivningsår: (original) 2021 (min) 2021
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 29 maj 2021




Första meningen: Han gör som han brukar när tårarna vill fram.

Baksidetext
Sensommaren 1983 hittas en pojke död i Luleälven. Trettonårige Johnny Fachs har drunknat, bara dagar innan han skulle börjat åttan, och mycket talar för att han tagit sitt eget liv.

Nästan tjugofem år senare återvänder polisen Erik Borg till sin hemstad för att närvara vid en begravning. Besöket väcker minnen från uppväxten och efter ceremonin ber Borgs gamle klasslärare om ett samtal - ett samtal om Johnny och om vad som egentligen hände den där augustidagen för länge sedan.

Borg börjar nysta i fallet och utredningen för honom snart tillbaka till den egna skoltiden, till klassrummets slutna hierarki. Spåren leder så småningom till högstadiets obs-klass och till sin häpnad inser Erik att endast två av de fem eleverna fortfarande är i livet: den ene avtjänar ett fängelsestraff på Hall, den andre är inlagd på ett behandlingshem.

När han gräver sig djupare in i historien tvingas han konfrontera både egna och andras oförrätter. Och när han tycks närma sig sanningen - en mörk hemlighet som legat dold i över två decennier - blir det uppenbart att det finns krafter beredda att göra vad som helst för att stoppa honom.

Min kommentar
Återvändaren dök upp en vacker dag i posten, som en överraskning. En bok som jag antingen missat helt och hållet eller så kan det ha varit så att jag inte blev nyfiken på den när jag såg den. Jag minns inte vilket det kan ha varit. Faktum är att jag brukar vara intresserad av böcker som utspelar sig norröver och även debutanter, så det kan tyckas lite märkligt att denna inte hamnade på min lista.

Här är det Luleå som är fonden, men jag får nog ingen riktig känsla för miljön. Det kunde ha varit vilken mindre stad som helst. En mindre stad med gruvdrift då förstås och det är väl de beskrivningarna som får mig att se bilder inne i huvudet.

Karaktärerna är lagom många, det blir aldrig svårt att hålla isär dem. Mitt problem är att jag inte känner med någon av dem och då speciellt inte huvudpersonen Erik. Hans självömkan (för mig låter det så i alla fall) tilltalar mig inte alls. Han är inte direkt någon sympatisk person. Jag känner mig inte ett dugg intresserad av vare sig historia eller karaktärer. Det kan bero på att jag egentligen inte får veta något om dem. Vilka de är nu. I sanningens namn så får jag veta mer om hur ett rum ser ut än om de som faktiskt befinner sig i det. Förutom när det gäller utseende och kläder. Om det får jag veta allt.

Språket är på riktigt strösslat med adjektiv. Jag vet inte om det är därför läsningen hakar upp sig, men hakar upp sig gör det. Allt (ovidkommande) berättas för mig. Jag får inte föreställa mig något på egen hand. Det blir så otroligt mycket information när man får veta färg och form på precis allt. Kanske är det det som gör att tempot är nästan plågsamt långsamt. Det händer inte speciellt mycket.

Det blev lite förutsägbart, eftersom jag så fort jag mötte en av karaktärerna blev helt säker på både vem och varför. Jag fick bara bläddra tillbaka för att kontrollera att det faktiskt stod ett inte i en mening. Nu förstörde det väl egentligen ingenting, men särskilt spännande är det inte. Det bränner dock till rejält mot slutet, men det är alldeles för sent.

Även här finns en historisk tråd, som allt beror på. Den börjar dessutom dagen då Johnny drunknade, för att sedan gå baklänges. När allt går mot sin upplösning så hoppar den tillbaka till slutet, till vad som egentligen hände den där dagen när Johnny dog. Det blir onekligen lite rörigt och hoppigt. Även här har polisen relationsproblem. Även här är utredaren personligt involverad. Det känns uttjatat och som något jag har läst många gånger tidigare. Det som är intressant är återvändarperspektivet (Men han är ju egentligen inte det, han är ju bara på besök). Hur man bemöts av de som är kvar, med misstänksamhet och något som liknar avund. Nästan som att man är en förrädare och/eller landsflykting. Som att de som är kvar tror att den som återvänder tror sig vara bättre. Det hade kunnat bli en egen bok.

Jag får känslan av att Återvändaren kan vara början på en serie. Det finns en hel del kvar att upptäcka, om man säger så. Däremot är jag nog lite osäker på om jag vill läsa en eventuell uppföljare.

På Goodreads hade den 3,0 i genomsnitt (beräknat på 3 betyg).
Jag ger den 3,0.
Boken är
TråkigSpännandeFörutsägbar
BladvändareKlurigLäskig
LångsamTempofylldIntetsägande
OrdbajsigFåordigNagelbitare
MysigRåSorglig
MåbrabokTankeväckandeRolig
RörigGenomtänktMörk

Andra som bloggat om Återvändaren: Mina skrivna ord, Kapprakt och Läsa & Lyssna.