"Återvändaren" av Anders Sundkvist

Författare: Anders Sundkvist
Titel: Återvändaren
Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 302
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: -
Förlag: Modernista
Utgivningsår: (original) 2021 (min) 2021
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 29 maj 2021




Första meningen: Han gör som han brukar när tårarna vill fram.

Baksidetext
Sensommaren 1983 hittas en pojke död i Luleälven. Trettonårige Johnny Fachs har drunknat, bara dagar innan han skulle börjat åttan, och mycket talar för att han tagit sitt eget liv.

Nästan tjugofem år senare återvänder polisen Erik Borg till sin hemstad för att närvara vid en begravning. Besöket väcker minnen från uppväxten och efter ceremonin ber Borgs gamle klasslärare om ett samtal - ett samtal om Johnny och om vad som egentligen hände den där augustidagen för länge sedan.

Borg börjar nysta i fallet och utredningen för honom snart tillbaka till den egna skoltiden, till klassrummets slutna hierarki. Spåren leder så småningom till högstadiets obs-klass och till sin häpnad inser Erik att endast två av de fem eleverna fortfarande är i livet: den ene avtjänar ett fängelsestraff på Hall, den andre är inlagd på ett behandlingshem.

När han gräver sig djupare in i historien tvingas han konfrontera både egna och andras oförrätter. Och när han tycks närma sig sanningen - en mörk hemlighet som legat dold i över två decennier - blir det uppenbart att det finns krafter beredda att göra vad som helst för att stoppa honom.

Min kommentar
Återvändaren dök upp en vacker dag i posten, som en överraskning. En bok som jag antingen missat helt och hållet eller så kan det ha varit så att jag inte blev nyfiken på den när jag såg den. Jag minns inte vilket det kan ha varit. Faktum är att jag brukar vara intresserad av böcker som utspelar sig norröver och även debutanter, så det kan tyckas lite märkligt att denna inte hamnade på min lista.

Här är det Luleå som är fonden, men jag får nog ingen riktig känsla för miljön. Det kunde ha varit vilken mindre stad som helst. En mindre stad med gruvdrift då förstås och det är väl de beskrivningarna som får mig att se bilder inne i huvudet.

Karaktärerna är lagom många, det blir aldrig svårt att hålla isär dem. Mitt problem är att jag inte känner med någon av dem och då speciellt inte huvudpersonen Erik. Hans självömkan (för mig låter det så i alla fall) tilltalar mig inte alls. Han är inte direkt någon sympatisk person. Jag känner mig inte ett dugg intresserad av vare sig historia eller karaktärer. Det kan bero på att jag egentligen inte får veta något om dem. Vilka de är nu. I sanningens namn så får jag veta mer om hur ett rum ser ut än om de som faktiskt befinner sig i det. Förutom när det gäller utseende och kläder. Om det får jag veta allt.

Språket är på riktigt strösslat med adjektiv. Jag vet inte om det är därför läsningen hakar upp sig, men hakar upp sig gör det. Allt (ovidkommande) berättas för mig. Jag får inte föreställa mig något på egen hand. Det blir så otroligt mycket information när man får veta färg och form på precis allt. Kanske är det det som gör att tempot är nästan plågsamt långsamt. Det händer inte speciellt mycket.

Det blev lite förutsägbart, eftersom jag så fort jag mötte en av karaktärerna blev helt säker på både vem och varför. Jag fick bara bläddra tillbaka för att kontrollera att det faktiskt stod ett inte i en mening. Nu förstörde det väl egentligen ingenting, men särskilt spännande är det inte. Det bränner dock till rejält mot slutet, men det är alldeles för sent.

Även här finns en historisk tråd, som allt beror på. Den börjar dessutom dagen då Johnny drunknade, för att sedan gå baklänges. När allt går mot sin upplösning så hoppar den tillbaka till slutet, till vad som egentligen hände den där dagen när Johnny dog. Det blir onekligen lite rörigt och hoppigt. Även här har polisen relationsproblem. Även här är utredaren personligt involverad. Det känns uttjatat och som något jag har läst många gånger tidigare. Det som är intressant är återvändarperspektivet (Men han är ju egentligen inte det, han är ju bara på besök). Hur man bemöts av de som är kvar, med misstänksamhet och något som liknar avund. Nästan som att man är en förrädare och/eller landsflykting. Som att de som är kvar tror att den som återvänder tror sig vara bättre. Det hade kunnat bli en egen bok.

Jag får känslan av att Återvändaren kan vara början på en serie. Det finns en hel del kvar att upptäcka, om man säger så. Däremot är jag nog lite osäker på om jag vill läsa en eventuell uppföljare.

På Goodreads hade den 3,0 i genomsnitt (beräknat på 3 betyg).
Jag ger den 3,0.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Intetsägande
Ordbajsig		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk

Andra som bloggat om Återvändaren: Mina skrivna ord, Kapprakt och Läsa & Lyssna.