"Spåren på bryggan" av Lars Rambe

Författare: Lars Rambe
Titel: Spåren på bryggan
Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 467
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: Fredrik Gransjö
Förlag: Hoi Förlag
Utgivningsår: (original) 2007 (min) 2012
Format: Pocket
Källa: Bokhyllan
Utläst: 25 maj 2021




Första meningen: Ronden hade kommit och gått.

Baksidetext
En patient rymmer från Sundby mentalsjukhus under stor dramatik. För att undkomma sina förföljare springer han ut på Strängnäsfjärdens is och försvinner i snöstormen. När snön lagt sig morgonen efter hittar man en överfrusen vak. Upptäckten lamslår hela Strängnäs. Ur vaken sticker det upp två lik. En man och en kvinna tätt hopslingrade och fastfrusna i isen som har färgats mörkröd av blod.

Dubbelmordet på isen blir upptakten till en mordutredning som går allt annat än problemfritt. I den lilla staden är det svårt att få klarhet i vad som hänt och polisinspektör Sven Aronsson kämpar i ensamhet med fallet som förblir olöst.

När en okänd man hittas brutalt avrättad i en park fyrtio år senare ställs Strängnäspolisen återigen inför en svår uppgift. Tidningsreportern Fredrik Gransjö bevakar mordet och blir indragen i ett fall som inte liknar något han tidigare varit med om. Hans artikelserie om Sundby sjukhus ligger i förgrunden och han känner på sig att det är något som inte stämmer.

Parallellhistorien väver samman trådarna från två tidsepoker och för upp hemligheter till ytan som länge legat begravda. Vad var det egentligen som hände och hur hänger morden ihop med varandra?

Min kommentar
För sisådär en 6,5 år sedan läste jag min första bok av den här författaren. Jag var inte speciellt glad i den och jag visste inte vad jag skulle göra med Spåren på bryggan, som redan stod i hyllan. Det var ett bra tag sedan den avancerade fram till min prioriterade hylla. Jag ville ju liksom veta om det bara var ett olycksfall i arbetet att jag inte gillade förra boken, eller om det var rent generellt. Den har inte lockat speciellt mycket, om man säger så. Till slut kraftsamlade jag och tog tag i den här gamla surdegen.

Till min stora förvåning så gillar jag det här. Historien är riktigt bra och jag gillar nästan allt med den. Det är något i språket som verkligen tilltalar mig och det flyter på bra, samtidigt som det är något där som stör mig. Det blir lite för ordrikt och omständligt berättat för mig, men det är inte alltför påfrestande. Som extra plus så finns det ett persongalleri och en karta i början av boken. Det gör mig lycklig.

Miljön är Strängnäs, där jag aldrig har varit. Kartan hjälpte nog till, men den var inte speciellt detaljerad. Alldeles oavsett det så är det alltid kul när en bok utspelar sig någon annanstans än i Stockholm.

Karaktärerna är ganska många och vi får följa flera av dem. Det framgår inte alltid vems ögon vi ser genom, men det blir ändå inte rörigt. Det som eventuellt gör det lite besvärligt är att några är väldigt lika varandra och en del förekommer i båda tidstrådarna (en 1965 och en nutid, 2005). Jag hade ganska stora problem att hålla isär två av karaktärerna, eller snarare att jag hade problem att komma ihåg vems röst det var som hade förflyttats från då, som ung, till nu, som äldre. I övrigt är det ingen karaktär som blir extra minnesvärd. Speciellt gillar jag i alla fall att poliserna, till större delen, är duktiga och gör sitt jobb. Förutom Kjell då kanske, som verkar ha hamnat på helt fel plats här i livet.

Detta är en väldigt klurig historia och det beror mest (eller bara) på utelämnande av namn. Både i persongalleriet först i boken och i texten. Storboven, om man säger så, var väl ganska uppenbart vem det var, men de andra kunde jag inte riktigt gissa. Inte heller varför kunde jag klura ut helt och hållet. Nu är ju detta en gammal bok (2007, tror jag) så den kanske är ursäktad att den kör på det som nu känns som det vanligaste greppet i deckare, att ha en historisk tråd som allt hänger på. Själv börjar jag bli lite less på det.

Läsningen av Spåren på bryggan har gjort mig lite vankelmodig. Jag hade ju i stort sett bestämt mig för att den här författaren inte alls var för mig, men faktum är att jag nu funderar på att åtminstone läsa andra delen i serien. Det är ju trots allt så att om boken inte hade varit så ordrik så kunde den nog ha fått en fyra i betyg.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

På Goodreads hade den 2,87 i genomsnitt (beräknat på 109 betyg).
Jag ger den 3,5.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Intetsägande
Ordbajsig		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk

Andra som bloggat om Spåren på bryggan: Bokform, Recension idag och Anna Ljungdahl's blog.