Nytt igen, minsann

En hett efterlängtad bok släpptes för någon vecka sedan. När det händer så finns det liksom inga alternativ.

I dina händer av Malin Persson Giolito hade jag egentligen tänkt önska mig när jag fyller år. I maj. Det kändes som hopplöst länge till dess så jag köpte den själv. Jag bävar lite för att läsa den, kan den verkligen vara lika bra som Störst av allt? Lite lugnare har jag blivit när jag sett andras omdömen. Kanske blir den inte läst innan jag hade kunnat få den i present, men nu finns den här i alla fall.

Hett i hyllan #344

Jag bara gissar nu, men jag tror inte jag är ensam om att ha en del böcker i hyllan som stått där i evinnerliga tider. Är det inte dags att de där, halvt, bortglömda böckerna får ta lite plats och synas? Jo, det tycker jag. Verkligen. Därför kommer de, en efter en, att dyka upp här varje torsdag under rubriken Hett i hyllan. Lite lagom tvetydigt, eller hur? Vad har du för dolda skatter i hyllan?

Här kommer ytterligare en från bokrean 2018.

Jag minns faktiskt inte riktigt på vilka grunder som Tannie Marias recept på kärlek och mord av Sally Andrew ramlade ner i min kundkorg.

Eventuellt så kan lockelsen ha bestått av ordet recept, men jag kan inte ens minnas att jag har läst baksidetexten på denna. Det har ju i och för sig gått fyra år, men ändå, jag brukar komma ihåg vad en bok sägs handla om. Speciellt en bok som jag ju faktiskt har köpt. Jag önskar att jag kunde säga att boken lockade eftersom den utspelar sig i Sydafrika, men om det var det så har jag glömt även det. Jag blev glatt överraskad nu när jag upptäckte att författaren är därifrån också. Det ska jag (försöka) komma ihåg när jag behöver en bok från Afrika.

Så här står det på baksidan:

Möt Tannie Maria, en medelålders sydafrikansk änka bosatt i Klein Karoo i det inre av Kapprovinsen. När centralredaktionen lägger ner Tannie Marias matspalt för att blidka tidningens finansiärer får hon frågan om hon i stället kan tänka sig att bli the Gazettes samlevnadsexpert. Tannie Maria tackar ja till uppdraget under stor tvekan men upptäcker snart att hon har en viss fallenhet för att lyssna till människors problem och att hon kan komma med goda råd, som hon kryddar med lämpliga matförslag.

Snart strömmar läsarbreven in från hela Sydafrika, men det är särskilt en brevskriverska som upptar hennes tankar, en kvinna som misshandlas av sin man men som inte förmår bryta upp från sitt äktenskap. Kvinnans situation väcker minnen ur Tannie Marias eget våldsamma förflutna och när kvinnan mördas förmår Maria inte förhålla sig passiv längre utan beslutar sig för att själv spåra upp mördaren med sin matlagninskonst som vapen.

Om du också vill vara med och visa upp dina böcker, antingen heta hyllvärmare eller heta av någon annan anledning, så lägg gärna in en länk här nedanför. Då hittar jag dig mycket lättare.

Bok: Irrbloss av Elly Griffiths

Författare: Elly Griffiths
Titel: Irrbloss
Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 309
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: The lantern men
Översättare: Carla Wiberg
Serie: Ruth Galloway 12
Förlag: Bokförlaget Forum
Utgivningsår: (original) 2020 (min) 2020
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 25 februari 2022




Första meningen: Hon har gått länge.

Baksidetext
Det mesta är nytt i Ruth Galloways värld. Hon har en ny partner, ett nytt hem och ett nytt jobb. Men när hennes gamla kollega kriminalkommissarie Harry Nelson tar kontakt och ber om hennes hjälp kan hon inte motstå att säga ja.

Den dömde mördaren Ivor March har äntligen erkänt att han faktiskt mördat fler personer, något Nelson alltid misstänkt, men Ivor tänker inte berätta var de är begravda om inte Ruth kopplas in på fallet. Ivor March berättar för Ruth att han har mördat fyra kvinnor, och att deras kroppar är begravda nära en by vid kärren, som sägs vara hemsökta av irrbloss.

Men är Ivor March ett irrbloss som lurar Ruth tillbaka till Norfolk? Har han en dold plan, och varför är Ruth så viktig för honom? Är det säkert att de sett det sista liket?

Min kommentar
När jag hade läst klart februariplaneringen plus en bok så var det dags att välja något nytt, som helst inte skulle ta så lång tid att läsa ut. Eftersom jag visste vilken bok som skulle bli den första i mars så kände jag att jag behövde något lättsmält och ett säkert kort. Jag funderade länge och väl, men till slut slog det mig att jag ju hade ett par olästa om Ruth Galloway. De böckerna är ju rena lyckopillret. Eller vad man ska säga. Alltså fick det bli tolfte delen, Irrbloss.

Direkt när jag började läsa så kände jag att pulsen blev långsammare (jodå, trots att det är en så kallad deckare) och axlarna återvände till sin rätta plats. Att läsa de här böckerna är som att komma hem efter en lång resa. Det är välbekant och tryggt. Här finns mystik, folklore och seriemördare. Allt började precis lika bra som det brukar.

Det verkar ha gått ungefär två år sedan Ruth flyttade ifrån sina älskade saltängar till Cambridge. Stackars Frank, som hon bor med, tycker jag bara oerhört synd om. Det kan inte vara kul att leva med någon som hela tiden drömmer om någon annan. Och det är nog här som de problem jag har med boken ligger.

Ruths sarkastiska/ironiska jag försvinner mer och mer, ju längre in i boken jag kommer. Runt mitten av boken känns det som en dipp, då har hon förändrats helt. Hon har blivit en ältande, trånande person. Det blir ganska tjatigt med hennes ältande om Harry. Hon är traggig, som man säger på ren skånska (de har en del bra ord här). För mig är det här inte Ruth. Hon har alltid varit så... rättskaffens (för det mesta). Kanske är det så att Ruth börjar bli gammal, men man behöver ju inte byta personlighet för det. Jag önskar bara att det här ältandet ska sluta och att samtliga bara går vidare. Hur det görs, att de blir tillsammans eller glömmer varandra, bryr jag mig mindre om. Bara ältandet får ett slut.

Ett tag känns det som att jag läser en polisrapport, för det är massor av bakgrund för både förövare och offer. Brukar det verkligen vara det? Deckargåtan hör inte till de bättre i genren, men det är faktiskt inte därför man läser de här böckerna. Även den här gången blir Ruth personligt inblandad och jag blir inte mindre less på det för varje gång det händer. Brottet i sig känns lite... osannolikt? Det är det enda jag tänker säga om det.

I Irrbloss är det inte bara Ruth som saknar saltängarna, det gör jag också. Och jag saknar arkeologin. Och Flint. Detta är inte en av de bättre i serien och man kan kanske tycka att betyget är slentrianmässigt satt, men för mig räcker det långt att jag får hänga med Ruth och gänget en stund.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

På Goodreads hade den 4,22 i genomsnitt (beräknat på 11 499 betyg).
Jag ger den 4,0.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Intetsägande
Ordbajsig		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk

Andra som bloggat om Irrbloss: Bokstunder, malins bokblogg och En bok om dagen

Tisdagstrion: De längsta böckerna jag läst

Tisdag igen. Då är det som vanligt dags för Tisdagstrion som sköts av Ugglan & Boken.

Veckans tema: De längsta böckerna jag läst.

Man skulle kunna tycka att detta är lätt, men jag vet inte riktigt hur jag ska definiera bok... Är en bok som innehåller en hel trilogi en bok eller tre? Jag bestämmer mig för att det är så, annars skulle jag ha samma författare på två böcker 🙂 Det här är då också bara böcker som finns eller har funnits i mina hyllor.

1. Garnethilltrilogin av Denise Mina är då den som är en hel trilogi i en och samma bok. Den klart längsta bok jag har läst, om det nu är en bok, på 1226 sidor. Denise Mina och jag är inte kompatibla upptäckte jag efter att ha tagit mig igenom den här.

2. Under kupolen av Stephen King är den tjockaste jag har av King, 1178 sidor. En helt fantastisk bok och om det inte hade varit för slutet så skulle den ha fått full pott.

3. Det är nog lätt att tro att det är Stephen King som står för de tjockaste böckerna i min hylla, men det är faktiskt James Clavell. Efter de två här ovanför så kommer hela fyra böcker av honom och den tjockaste av dem är Gai-Jin på 1149 sidor.

Film: The King's man (2021)

Titel: The King's man
Originaltitel: The King's man
Genre: Thriller
Regissör: Matthew Vaughn
Manus: Matthew Vaughn, Karl Gajdusek
Skådespelare: Ralph Fiennes, Harris Dickinson, Gemma Arterton, Djimon Hounsou, Matthew Goode
Utgivningsår: 2021
Produktionsland: Storbritannien | USA
Längd: 131 min
Serie: -
Såg den på Disney+ 25 februari 2022





Handling
När några av historiens värsta tyranner och ondskefulla genier går samman för att planera ett krig, som skulle utplåna miljontals människor, måste en man kämpa mot klockan för att stoppa dem.

Min kommentar
Eftersom jag har sett och gillat de två tidigare filmerna om Kingsman så har jag ganska ofta sneglat på The King's man och funderat på att köpa även den. Det som har fått mig att tveka är det inte helt överväldigande betyget på IMDb. Nu i veckan såg jag att den började streama på Disney+. Då var ju valet av fredagsfilm plötsligt väldigt enkelt.

När filmen börjar så känner jag att det här var en ganska otäck film att se just nu. Med tanke på det som händer i Ukraina. I alla fall så blev det det för mig. Det här handlar inte bara om hur Kingsman startade utan även om hur man startar ett världskrig med hjälp av psykopater med en egen agenda.

Den här filmen har en helt annan ton än de tidigare två. Det går mer åt det allvarliga, svarta hållet. Här finns inget av det lättsamma som varit det utmärkande hittills och humorn är helt borta. Action finns det inte heller så mycket av, nästan ingen faktiskt. Slagsmålsscenerna är på tok för långa. Eventuellt så är de för många också.

Mitt största problem är nog ändå att den försöker vara både historisk, storslagen och fantastisk. Samtidigt. Ibland blir det bara konstigt, många av scenerna verkar inte höra ihop. De är så olika att det mest är förvirrande. Ibland är det realistiskt och berörande. Ibland bara tramsigt.

Skådespeleriet är ganska avslaget, det känns inte som att de är med riktigt. Det kanske är meningen, men jag har svårt att tro det. Ralph Fiennes är annars en favorit, men inte ens han lyckas övertyga.

The King's man är alldeles för lång och spretig. Jag tycker ändå att den är klart sevärd, även om jag hade velat ha mer Kingsman än krigsfilm. Det finns en bonusscen i eftertexterna, men tyvärr så går den inte att se. Disney+ har bestämt att man i stället ska se en stor reklam för en annan film.

Avdelningen för olika funderingar:
Åh, vad jag hade velat se hur de kom ner från klippan! Åtminstone skulle jag ha velat veta hur de gjorde.



På Letterboxd hade den 2,9 i genomsnitt (beräknat på 86 987 betyg).
På IMDb hade den 6,4 i genomsnitt (beräknat på 69 128 betyg).
Jag ger den 3,5.

Filmen är

Spännande		Tråkig
Klurig		Förutsägbar
Trovärdig		Osannolik
Snyggt foto		Rolig
Romantisk		För lång
Sorglig		För kort
Fartfylld		Långsam