Bok: Benny älskar baklava av Mikael Jisander

Författare: Mikael Jisander
Titel: Benny älskar baklava
Genre: Feelgood
Antal sidor: 268
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: -
Förlag: Modernista
Utgivningsår: (original) 2021 (min) 2021
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 10 mars 2022




Första meningen: En sekund.

Baksidetext
Benny begär inte mycket av livet. Bara att det är ordning och reda i rörmokeriet, att Liverpool vinner sina matcher och att ölen på puben är skummande kall. Dagarna går sin gilla gång och bjuder sällan på några större överraskningar. Inte förrän det övergivna grannhuset plötsligt får nya invånare.

Farah och hennes familj är flyktingar från Syrien och nyinflyttade i den lilla orten Klippan, något som vänder upp och ner på allt invant. Lugnet på gatan byts mot högljudda diskussioner och oskottade trottoarer. Benny är skeptisk. Polarna ännu mer. Och när en serie stölder och våldsbrott samtidigt blossar upp är spekulationerna i full gång.

Trots motsättningarna dras Benny motvilligt till Farah. Hon är mörk och spännande, men också irriterande. Varmhjärtad och omtänksam, men också en besserwisser. Och så bakar hon gudomligt goda kakor, även om han uppfattar ordet baklava som en smula suspekt. Problemen i byn eskalerar, drevet går, och Benny får erfara vad rädslan för det okända kan göra med människor. När situationen ställs på sin spets och Benny tvingas till ett livsavgörande val krävs det mer mod än han någonsin lyckats uppbåda.

Min kommentar
Jag är osäker på om jag överhuvudtaget lade märke till Benny älskar baklava när jag gick igenom intressanta boksläpp för oktober förra året. Om jag såg den så är jag ganska säker på att jag snabbt scrollade förbi. Det lät förmodligen inte alls som en bok för mig. Men så låg den där på hallmattan en vacker dag. Jag tänkte att feelgood aldrig är fel och behovet av det blir bara större och större. Den fick vara med i min Boktolva i år.

Den här boken har jämförts med Fredrik Backmans Ove-bok, vilket kanske inte är helt missvisande, men inte heller helt rättvist. Av ganska många skäl, men det största skälet är nog att där var det kantiga Ove mot världen. Här är det inskränkt by mot världen. Det blir liksom inte riktigt lika gulligt och inte lika roligt. I stället blir det en svartvit skildring av ganska komplicerade saker och det är jag inte speciellt glad i.

För mig är det här en berättelse om två kulturer som krockar. En rejäl frontalkrock. En kultur är varken mer rätt eller mer fel än någon annan, bara olika. Förutom att det då finns mer av någon på varje given plats på jordklotet. Jag är av den bestämda åsikten att man får ta seden dit man kommer, mestadels. Man måste vara lite lyhörd när man kommer till en ny plats. Det är jag till och med när jag bara kommer som turist. Jag kan inte förutsätta att det jag är van vid funkar överallt. Alla är vi "konstiga" och "annorlunda" om vi placeras någonstans utanför vårt egentliga sammanhang.

Karaktärerna är lite för stereotypiska och klyschiga, vilket gör allt väldigt (över)tydligt. Något jag har lite svårt för är att jag uppfattar det som att Bennys personlighet framställs som mindre "rätt", att den är udda och... inte så bra. Jo, han har fel om ganska mycket och han behöver helt klart ett mer öppet sinne, men jag kan inte se att det är något fel med att vilja ha ordning och reda, att man vet vad man har för skyldigheter och tar ansvar för det. Kontentan av det hela verkar vara att Benny måste ändra på sig (och ja, det måste han, vad gäller mycket), men det här är i allra högsta grad en tvåfilig väg.

Ett annat problem med boken är att jag inte alls kan se det komiska i en allvarlig misshandel och inte heller i skottlossning i ett villaområde (ingenstans, faktiskt). Jag har så otroligt svårt för, så kallade, medborgargarden. De där självpåtagna rättskiparna, som nästan alltid har fel, både i verkligheten och i hitte-på. Här blir det på tok för många generaliseringar och förenklat. Tyvärr spär den nog dessutom på de fördomar som andra eventuellt har mot invånare i (skånska) småbyar. Alla som bor på mindre orter är inte inskränkta och främlingsfientliga. Dessvärre är det nog inte heller så lätt att lösa de problem som finns, som att baka baklava, men det är en väldigt vacker tanke och en bra början.

Benny älskar baklava är i stort en smårolig och underhållande bok, om fördomar, vänskap och lojalitet. Om att även gammal lojalitet har sina gränser. Om att vi människor är mer lika än olika. Alla vill vi ju egentligen samma saker.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

På Goodreads hade den 3,67 i genomsnitt (beräknat på 12 betyg).
Jag ger den 3,5.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Intetsägande
Ordbajsig		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk

Andra som bloggat om Benny älskar baklava: DAST Magazine, Den läsande kaninen och Lenas böcker och annat

Tisdagstrion: Den förra, nu och nästa

Tisdag igen. Då är det som vanligt dags för Tisdagstrion som sköts av Ugglan & Boken.

Veckans tema: Den förra, nu och nästa (den bok jag precis läst/läser/ska läsa).

Detta borde ju vara lätt...

1. Folk med ångest av Fredrik Backman var den förra boken jag läste. Som alltid så lyckas han med konststycket att få mig att både skratta och gråta samtidigt.

2. Du av Caroline Kepnes läser jag nu. Den boken har värmt hyllan väldigt länge och den flyttades fram till den prioriterade hyllan när TV-serien kom (när det nu var). Pocketupplaga med pytteliten text lockar inte jättemycket...

3. Ner i mörkret av G R Halliday är andra delen om den skotska polisen Monica Kennedy och den har jag tänkt läsa som nästa. Första boken var bra och jag hoppas att denna är ännu bättre.

Film: La la land (2016)

Titel: La la land
Originaltitel: La la land
Genre: Musikal
Regissör: Damien Chazelle
Manus: Damien Chazelle
Skådespelare: Ryan Gosling, Emma Stone, Rosemarie DeWitt, John Legend, Finn Wittrock
Utgivningsår: 2016
Produktionsland: USA
Längd: 128 min
Serie: -
Såg den på Viaplay 27 februari 2022





Handling
Den aspirerande skådespelerskan Mia jazzpianisten Sebastian i en bilkö och sakta men säkert utvecklar de ett förhållande som får hela staden Los Angeles att sjunga och dansa. Men kan Mias och Sebastians kärlek överleva deras stora ambitioner? Finns det överhuvudtaget plats för stormande kärlek när man försöker slå igenom i Hollywood?

Min kommentar
Ibland blir det en extra film på helgen och då oftast en äldre, ganska ofta något vi har sett tidigare, men det händer att det slinker ner en "osedd" film. Som La la land. Den var ju ganska het för några år sedan, men jag såg den aldrig då. Nu har den legat på lista ett bra tag och det kändes som att det kunde vara dags nu. Äntligen.

Jag är egentligen inte så mycket för att se en film bara för att den har fått en massa priser, men jag tror att jag har en grej om att i alla fall se de som vinner Årets film. Även om det nu kan ta några år innan det händer. Och ja, jag trodde verkligen att jag gillade musikaler.

Min förvåning var tämligen stor när ganska snabbt blev uttråkad av den här filmen. Det är en ganska banal historia som man har sett x antal gånger förut. Inget är egentligen nytt. Det är snarare så att det är gammalt och om det är de gamla Hollywoodfilmerna man har försökt efterlikna så har man lyckats. Det känns svulstigt och lite pretentiöst. Hantverket är dock gediget, trots allt.

Först och främst så saknar jag nog något slags kemi mellan de två i det förmodade kärleksparet. Jag bryr mig inte om hur det går för någon av dem och jag blir varken intresserad eller nyfiken. Filmen lyckas inte beröra mig på något plan egentligen. Faktum är att den inte får mig att känna något alls. Den papperstunna handlingen räcker inte på långa vägar till två timmar film. Drömscenerna, eller vad de nu är, gör det bara extra utdraget och jag förstår inte meningen med dem.

Eventuellt så skulle min motvilja kunna bero på att jag verkligen inte gillar jazz och detta kallas tydligen för en jazzmusikal, men jag tror inte att det är hela sanningen. Musiken var inte så framträdande/påträngande att den störde. De sång- och dansnummer som fanns var dock inget speciellt. Och Ryan Gosling är verkligen ingen stor sångare, även om han gör det helt okej.

La la land passade inte mig alls. Jag förstår helt enkelt inte storheten. Den är för lång, för tråkig och för rörig. Tack vare slutet så får den ändå en trea.



På Letterboxd hade den 3,9 i genomsnitt (beräknat på 1 190 855 betyg).
På IMDb hade den 8,0 i genomsnitt (beräknat på 557 982 betyg).
Jag ger den 3,0.

Filmen är

Spännande		Tråkig
Klurig		Förutsägbar
Trovärdig		Osannolik
Snyggt foto		Rolig
Romantisk		För lång
Sorglig		För kort
Fartfylld		Långsam

Smakebit på søndag: Du

En smakebit på søndag är ett stående inslag bland bokbloggare som "drivs" av den norska bokbloggen Betraktninger. Varje vecka väljer vi ett stycke i boken vi läser och delar med oss av det. Ett spännande sätt att få veta vad andra läser.

Här är det äntligen en helg utan planer, förutom den vanliga lördagslångpromenaden med lunch efteråt. Vädret har visat sig från sin allra bästa sida i snart två veckor, tror jag. Otroligt skönt med sol och det finns hopp om vår.

Boken jag läser nu har stått i evigheter i min hylla, om 6,5 år kvalificerar sig som evighet. Du av Caroline Kepnes har en blurb av självaste husguden Stephen King, men inte ens det har hjälpt. Att den kom som TV-serie (som många verkar gilla) 2018 hjälpte inte heller, det fick mig bara att flytta fram boken till den prioriterade hyllan. Där den då har stått sedan dess, men nu är det dags.

Min smakebit är från bokens början:

Du kliver in i bokhandeln och håller kvar handen på dörren för att vara säker på att den inte smäller igen. Du ler, generad över att du är så präktig, men du har inte fixat naglarna och din V-ringade tröja är beige och det är omöjligt att veta om du har behå på dig men det tror jag inte. Du är så ren att det är snuskigt och du mumlar ditt första ord till mig - hej - medan de flesta bara skulle ha gått förbi, men inte du, med dina slappa rosa jeans, en rosa väv som hämtad ur Min vän Charlotte och var kom du ifrån egentligen?

Bok: Kryptan av Kate Mosse

Författare: Kate Mosse
Titel: Kryptan
Genre: Drama
Antal sidor: 655
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: Sepulchre
Översättare: Ingar Gadd
Serie: Languedoc 2
Förlag: Norstedts
Utgivningsår: (original) 2008 (min) 2009
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 7 mars 2022




Första meningen: Den här berättelsen börjar i en stad av ben.

Baksidetext
Lantegendomen Domaine de la Cade ligger avsides utanför den lilla staden Rennes-les-Bains vid foten av Pyrenéerna. Hit kommer den blott sjuttonåriga Léonie Vernier och hennes bror Anatole en höstdag 1891 för att hälsa på sin moster Isolde.

Men den lantliga vistelsen blir långtifrån rofylld. Léonie och Anatole får höra talas om ett mystiskt vilddjur som härjar i skogarna runt Domaine de la Cade, vissa menar att det är självaste Djävulen som släppts lös. Léonie gör också ett märkligt fynd under en av sina vandringar på egendomen; en bortglömd krypta med inskriptioner på visigotiska. I sitt sökande efter svaret på kryptans gåta hittar hon ytterligare en skatt; en samling unika tarotkort som enligt legenden påstås kunna styra över liv och död.

Etthundrasexton år senare, i oktober 2007, anländer den amerikanska musikvetaren Meredith Martin till Renne-les-Bains för att forska i en period i den store kompositören Claude Debussys liv. Men Meredith gör en annan, viktigare, upptäckt och snart kommer hennes undersökningar i stället att handla om Léonie Verniers liv. Vart tog den unga parisiskan vägen efter sin vistelse i Rennes-les-Bains?

Spåren leder Meredith tillbaka till kryptans gåta och de mystiska tarotkorten. Sig själv ovetande sätter hon de onda krafterna i spel och plötsligt är hennes eget liv i fara...

Min kommentar
Det var sommaren 2011 jag köpte Kryptan och först efteråt som jag upptäckte att den tydligen är andra delen i en serie. Eftersom jag är jag så var jag ju tvungen att hitta första delen och läsa den först, vilket jag gjorde 2014. Och gillade inte alls. Då är det inte så lockande att ta sig an nästa del, som dessutom är en tegelsten. I år tog jag med den i min utmaning Vi möts igen och jag tyckte att det var lika bra att sätta tänderna i den i början av året. Så jag har det klart, liksom.

Väldigt ofta så stör jag mig på serier som kallas fristående, men som inte är det. Här är det faktiskt tvärtom. Detta är inte, i egentlig mening, en serie. Området i Frankrike, Languedoc, är det som är gemensamt. En kvinna från förra boken har en liten biroll här, men jag kan inte påstå att jag minns henne. Det är verkligen synd att jag inte visste att de inte hör ihop mer än så, innan jag köpte och läste.

Den här boken tycker jag ändå är bättre än den förra, men ganska många av mina käpphästar finns kvar. Här är så otroligt många adjektiv, allt har en färg/form känns det som. Om man hade tagit bort alla adjektiv så hade nog sidantalet minskat med runt hundra sidor. Om man i samma veva hade tagit bort alla franska uttryck så skulle nog ytterligare hundra sidor ha försvunnit. Då hade det blivit ett mer passande sidantal. Och det här med alla franska uttryck, vad är meningen med dem egentligen? En del ord, som till exempel rullstol, får man även på franska. Varenda gång. Här finns ett förvånande stort antal rullstolar. En del ord/fraser kommer på både franska och svenska. En del kommer bara på franska. Detta är så otroligt störande. Man måste väl ändå utgå från att fransmän pratar franska. Hela tiden. Översättningen känns för övrigt inte helt hundra. Ibland är det konstiga ordval och märklig ordföljd.

Karaktärerna är inte jättemånga, men författaren lyckas inte få mig engagerad i någon av dem. De är så otroligt klichéartade. Och helt ärligt, hur många gånger behöver man egentligen få veta att en karaktär (kvinnlig) har kopparrött hår och illgröna ögon, en annan (man) har samtliga "manliga" attribut (stilig, kraftfull) och har intensivt blå ögon, ännu en annan (kvinna) är blond, sval och mystisk. Samtliga "goda" är overkligt vackra. Något som vi också får veta många gånger. Alla onda är endast och bara onda. Eller ONDA. Åldern får jag inte heller ihop på några av dem. Constant och Anatole har ett förhållande med samma kvinna. Constant var en vuxen man (åtminstone i tonåren) redan för 30 år sedan. Anatole är nu 25+. Anatoles lillasyster, 17 år, faller också som en fura för Constant.

För mig blir det för rörigt när handlingen hoppar mellan tidstrådarna. Jag är tyvärr inte så engagerad att jag minns var vi lämnade karaktärerna i en tidstråd när vi kommer tillbaka till den. Båda trådarna i sig är ganska intressanta, men det blir för mycket lull-lull för att jag ska orka hålla intresset uppe.

Genren vet jag inte riktigt vad jag ska kalla. Det är historiskt och romantiskt samt en del övernaturligt och ett embryo till spänning. Det finns faktiskt en tredje "del" i "serien". Den kommer jag inte att läsa. Nu har jag bara en Kate Mosse kvar i hyllan, en ganska tunn liten spökhistoria.

Kryptan försöker för mycket, tycker jag. Det blir för många mystiska saker som på något oklart sätt hänger ihop. I stället för spännande, läskig och gåtfull så blir det alltför ofta bara larvigt.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

På Goodreads hade den 3,78 i genomsnitt (beräknat på 19 857 betyg).
Jag ger den 3,0.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Intetsägande
Ordbajsig		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk

Andra som bloggat om Kryptan: Lottens bokblogg, Carolina läser och Eli läser och skriver