Tisdag igen. Då är det som vanligt dags för Tisdagstrion som sköts av Ugglan & Boken.
Veckans tema: SOL (en boktitel eller författare på varje bokstav)
Det fanns lite för många att välja på och då valde jag ändå bara mellan titlar och betyg 4 eller högre.
1. Sovande jättar av Sylvain Neuvel är jag så glad över att jag köpte, även om jag inte längre minns varför. Science fiction när den är som bäst.
2. Om en Buick 8 av Stephen King verkar jag vara nästan ensam om att uppskatta, men jag har nog en grej med onda bilar.
3. Lova mig tystnad av Mattias Edvardsson är visserligen en roman om ett brott, men det är ingen deckare (så låt dig inte avskräckas av det). Om snygga fasader och inte lika vackra insidor.
Titel: Lupin Originaltitel: Lupin Genre: Crime Skapad av: George Kay TV-bolag: Netflix Skådespelare: Omar Sy, Ludivine Sagnier, Antoine Gouy, Naky Sy Savane, Soufiane Guerrab Premiär: 2023-10-05 Produktionsland: Frankrike Antal avsnitt: 7 Avsnittslängd: ca 42-52 min Såg den på Netflix juni-juli 2024
Handling
Efter förra säsongens flykt efter ett fräckt stunt på Pellegrini-galan lever Assane nu, utan ex-fru och son, i Marseille. Längtan efter nära och kära blir för stor, så gentlemannatjuven bestämmer sig för att återvända till Paris – med tanken att lämna Frankrike och börja ett nytt liv utomlands. Han blir dock genast överrumplad av spöken från sitt förflutna och när hans mor oväntat dyker upp vänds alla planer upp och ned.
Min kommentar
Jag vet att jag har nämnt det tidigare, att Arsène Lupin var en stor favorit hos mig när jag var liten. När det då dyker upp en ny, modern TV-serie, som påstås vara en hommage till just honom så var det nästan dömt att misslyckas att låta bli att se den. De två första säsongerna av Lupin var okej, men inte direkt något som lockade till fortsatt tittande. Men till slut så fick jag lite tid att tillbringa framför TV:n på egen hand så jag kunde ta mig an den tredje säsongen.
Första avsnittet börja med en resumé över vad som har hänt hittills. Jag kan bara säga: Äntligen! Äntligen förstår någon intelligent person att det behövs. Allt kom tillbaka till mig på bara några minuter. Se och lär!
I den här tredje säsongen blir det ännu mindre av allt det som jag förknippar med Arsène Lupin. Här finns egentligen inte något som kan påminna om gentlemannatjuven. Den enda kopplingen är att Assane använder böckerna som inspirationskälla ett par gånger. I stället har detta blivit en historia om Assane och hans familj. Trist med falsk varudeklaration, tycker jag.
Den mesta tiden av samtliga avsnitt, känns det som, ägnas åt långrandiga tillbakablickar till när Assane var ung. Allt detta för att kunna förklara hur allt det som händer i nutid hänger ihop. Jag upplever det som ganska krystat. Det enda som egentligen gjorde mig imponerad (förutom att det fanns en resumé då) var när Claire under inbrottet i sin lägenhet löser det på ett sätt som jag aldrig hade tänkt på. Men det kan ju bero på att jag inte har någon telefonsvarare ...
När andra säsongen avslutades var jag så glad över att historien med Pellegrini var utagerad. Men vem dyker då upp under de sista minuterna av tredje säsongen? Jodå. Pellegrini. Ett slut som jag för övrigt inte förstår något alls av och jag har så många frågor. Är det så, som de flesta verkar tro, och som även jag har funderat på hela säsongen. [spoiler]Är kvinnan som påstår sig vara Assanes mamma, verkligen hans mamma?[/spoiler]. Eller är det något helt annat som antyds?
Av någon anledning så har säsongerna blivit väldigt röriga i den här serien. Själva (Netflix) kallar de det för delar och detta är då den tredje delen. Andra sajter är inte ens överens hur många säsonger som finns och vilken denna är. Känns onödigt att krångla till det så, men jag kallar det här för tredje säsongen.
Trots allt som blev ovisst, i och med slutet på sista avsnittet, så vet jag inte om jag kommer att fortsätta se Lupin, om det kommer fler avsnitt. Det som i första säsongen började som en verklig hommage och såg så lovande ut, har nu blivit en ordinär (medioker) deckare/thriller.
På Trakt.tv har serien 3,8 i genomsnitt (beräknat på 6.0k betyg).
På IMDb har serien 7,5 i genomsnitt (beräknat på 141k betyg).
Jag ger den 3,0.
Titel: Atlas Originaltitel: Atlas Genre: Science fiction Regissör: Simon Cellan Jones Manus: Brad Peyton Skådespelare: Jennifer Lopez, Simu Liu, Sterling K Brown, Gregory James Cohan, Abraham Popoola Utgivningsår: 2024 Produktionsland: USA Längd: 120 min Serie: - Såg den på Netflix 13 juni 2024
Handling
Atlas Shepherd, en briljant men misantropisk dataanalytiker med en djup misstro mot artificiell intelligens, följer med på ett uppdrag för att fånga en AI-robot, Harlan, som startat en revolt för att rädda jorden från människorna. Atlas och Harlan har ett gemensamt förflutet, de växte upp tillsammans och det var Atlas mor som skapade Harlan. När planerna går fel är hennes enda hopp om att rädda mänsklighetens framtid från AI att lita på den.
Min kommentar
Science fiction är ju en av mina favoritgenrer, så när jag la märke till Atlas tänkte jag att det nog fick bli en film att se. Jag höll fast vid det trots det relativt låga betyget på filmsajterna. Och även ett ganska så dåligt betyg av Lotten, som jag ju brukar tycka likadant som, om det mesta. Men faktiskt inte riktigt lika ofta när det gäller just science fiction.
Även om jag inte helt håller med de som lovordar AI och tycker att det är svaret på allt, så är jag fascinerad av det. Och visst kan det användas till mycket, dock inte allt och framför allt inte helt utan risk. Just den här risken, som avhandlas i denna film, har vi sett ett antal gånger nu och kanske är det inte just den jag är rädd för. Förväntningarna var i alla fall låga, så besviken blev jag inte.
Det finns en del fräcka effekter, men tyvärr så finns det också runt dussintalet logiska luckor. Och gick det inte lite väl snabbt från "nej, du får absolut inte följa med på uppdraget" till "klart att du ska med"? Filmen försöker åtminstone inte vara något den inte är, det är en rak och enkel historia. Utan krystade plot twists och komplicerade vändningar.
Jennifer Lopez har jag inget emot, rent generellt, men detta var nog inte riktigt rätt roll för henne. Om man tänker på trovärdighetsfaktorn. Å andra sidan så ligger väl hela filmen på ungefär samma nivå. Hon räcker i alla fall inte till. På något sätt så tappar en person sin auktoritet när rösten blir gäll och lite åt det hysteriska hållet under pressade situationer.
Filmens behållning är, som vanligt, den karaktär som inte är människa. Sarkastiska maskiner är bland det bästa jag vet. Bästa karaktärsutveckling har, utan tvekan, Smith.
Alla filmer behöver kanske inte ett budskap, men något att fundera över efter att filmen är slut vill jag nog ha. I Atlas hittar jag ingenting av det, men det är underhållande. Jag vet inte om filmen hjälper till med att reda ut hur man ska ställa sig till AI, men det var väl heller aldrig meningen. Faktum är att det nog får räknas som en positiv sak.
På Letterboxd hade den 2,0 i genomsnitt (beräknat på 30 152 betyg).
På IMDb hade den 5,6 i genomsnitt (beräknat på 39K betyg).
Jag ger den 3,0.
En smakebit på søndag är ett stående inslag bland bokbloggare som "drivs" av den norska bokbloggen Betraktninger. Varje vecka väljer vi ett stycke i boken vi läser och delar med oss av det. Ett spännande sätt att få veta vad andra läser.
Jag minns knappt hur veckan som har gått har varit. Det mesta är som ett töcken, men det beror nog till största delen på att det har varit mest samma likadant varje dag. Jo, nu minns jag ... det blev lite jobbigt när jag skulle in till kontoret, för första gången sedan semestern började. Innan jag kommer in till min plats så måste jag dra mitt passerkort och trycka in min kod (minst, beroende på vilken väg jag tar) tre gånger. De två första gick bra, men när jag skulle in på min hemliga våning så fortsatte lampan att lysa rött. Jag visste inte om jag skulle ta det som en hint ... Jag lyckades inte få tag på någon av mina kollegor, det var ju väldigt tidigt på morgonen. Till slut, efter runt en halvtimme, kom en från ett annat team, som jag haft att göra med lite så han kände igen mig och släppte in mig. Jag vet ju att accessen bara gäller i ett år, men eftersom jag började i september så hade jag lagt en påminnelse i kalendern då. Det visade sig att de gett mig accessen åtminstone två månader innan jag började. Det kan ju inte jag veta, men nu har jag lagt en påminnelse till första juli nästa år. Så det inte händer igen.
Igår morse började jag läsa All denna vrede av Cara Hunter, som är fjärde delen i serien om kriminalkommissarie Adam Fawley. De tre tidigare böckerna har varit riktigt bra. Framför allt kluriga. Min favorittyp 🙂
Min smakebit är från sida 72:
"Hur i helvete får man reda på sådant här?" säger Gislingham. Han kan knappt tro det han ser är på riktigt, och det är han inte ensam om, det syns.
Asante rycker på axlarna. "Vi hade en incident förra året i Brixton. En tjugotreårig kvinna överfölls av en karl som bjudit ut henne och fått nobben. Han var en enstöring, besatt av datorspel, ni kan typen. Det visade sig att han hållit koll å henne i veckor efteråt, på nätet och i verkligheten, och när vi kollade hans dator hade han loggat in på kända incel-sajter under hela tiden. Jag jobbade med fallet, så jag fick lära mig en hel del om det. Det var så jag hittade det här - jag visste var jag skulle leta."
Författare: Thomas Engström & Margit Richert Titel: Nattavaara Genre: Science fiction Antal sidor: 336 Originalspråk: Svenska Originaltitel: - Översättare: - Serie: Nordmark 1 Förlag: Bokfabriken Utgivningsår: (original) 2020 (min) 2020 Format: Inbunden Källa: Bokhyllan Utläst: 16 juni 2024
Första meningen: Han hittade dem döda i bastun nere vid älven.
Baksidetext
Erik hittar föräldrarna döda i bastun. Eftersom grannarna i byn fruktar en ny epidemi blir Erik bannlyst, och med sin lillasyster Sofia i släptåg tvingas han till en farofylld vandring mot Kiruna. Där finns jarlen - och Eriks enda chans att vinna tillbaka gården.
Torparen Marja, tidigare mellanchef i hemtjänsten, blir tillfångatagen av ett kriminellt gäng som hemsöker de norrbottniska skogsbygderna. Samtidigt har hennes man Mårten spårlöst försvunnit. Nu måste hon ställa sig in hos sina fångvaktare och försöka bli en av dem för att överleva.
Min kommentar
När Nattavaara kom så hamnade den omedelbart på min önskelista. En dystopi som utspelar sig i det vi i dag kallar Norrbotten, men som i den här framtidsvisionen är en egen stat. Nordmark. Den var ett självklart val när semesterresan gick norrut. Förväntningarna var dock inte höga, eftersom jag hört en del negativa saker om den.
Detta är i sanning en äkta dystopi. Oerhört mörk. Här finns inte många ljuspunkter. Om ens någon. Här finns inte någon politisk korrekthet överhuvudtaget. Till skillnad från många andra så tycker jag detta är verklighetstroget och högst sannolikt. Jag tror att den kan vara det första som ryker när det gäller att överleva. När resurserna tryter så blir det vi mot dem. Oavsett vilka vi och dem må vara. Och ja, jag kan förstå att många inte gillar den. Förmodligen så ligger den alltför nära sanningen och blir därför obehaglig.
Karaktärerna är inte speciellt många och bara en handfull av dem är viktiga. Vi får följa flera olika perspektiv och en del får mer tid än andra. Det görs en del antydningar om en eller annan karaktär och det ska bli intressant att följa hur det blir med det. Men ... slutet! Så får man väl ändå inte göra.
Långt ifrån allt skrivs i klartext och inte heller förklaras allt. Mycket finns mellan raderna, egentligen mer i det som görs och sägs än det som berättas. Jag gillar det här sättet att förmedla en historia. En rejäl dos politik finns det också och det här väl till. Jag brukar inte uppskatta det, men jag tycker det hölls på en lagom nivå.
Det är alltid intressant att läsa om hur andra tror att folk agerar i krissituationer och kanske har jag lite svårt att tro på vissa delar, som till exempel rövargänget och Eriks grannar. Det kan vara så att jag helt enkelt inte vill tro på det. Jag vet ju att människan aldrig förnekar sig. När de som säger sig slåss mot orättvisor till slut tar makten så blir de exakt likadana som de de har kämpat mot. Så är det ju. Det jag saknar är mänsklighetens goda sidor. Vi vet ju alla att de finns och att de faktiskt syns mest under kriser. Här saknas de helt. Det är som att alla människor plötsligt har glömt all medmänsklighet.
Nattavaara är en inte helt omöjlig eller osannolik framtidsvision. Och det bästa av allt? Inte en zombie så långt ögat kan nå. Det räcker så bra med människor för att göra det otäckt. Det har ju kommit ytterligare en del i den här planerade trilogin och innan jag började läsa den så tänkte jag att jag nog inte ville läsa fler delar (ja, jag vet, jag dömde på förhand). Nu ska jag snarast ta mig till en bokhandel och köpa fortsättningen. Och när kommer egentligen den tredje och avslutande delen?
