Jag bara gissar nu, men jag tror inte jag är ensam om att ha en del böcker i hyllan som stått där i evinnerliga tider. Är det inte dags att de där, halvt, bortglömda böckerna får ta lite plats och synas? Jo, det tycker jag. Verkligen. Därför kommer de, en efter en, att dyka upp här varje torsdag under rubriken Hett i hyllan. Lite lagom tvetydigt, eller hur? Vad har du för dolda skatter i hyllan?
Dags för den nästsista olästa från bokrean 2018.
Även den här veckan är det en bok av Karin Slaughter, De fördärvade.
Jag har inte läst speciellt många böcker av Karin Slaughter, men de jag har läst har gett mersmak. Det är ofta både rått och brutalt, men ändå ganska elegant. Och framför allt inte övertydligt. Som jag minns det. Nu är det ett tag sedan jag läste något av henne, tre år verkar det ha gått. Helst vill jag ju läsa den där evighetslånga serien om Will Trent, som jag bara har läst första delen i. Den här boken tillhör dock inte den serien utan sägs vara fristående.
Så här står det på baksidan:
Det är 1974 och Atlanta skakas av ett brutalt polismord. Den unga och nyexaminerade polisen Kate Morton kastas in i en mansdominerad polisvärld full av sexism och rasism. Hon har bestämt sig för att trotsa sin priviligierade bakgrund och gå sin egen väg men undrar nu om hennes första dag på jobbet också kommer bli den sista?
Maggie Lawson, Kates nya partner, kommer från en polisfamilj och är van att ständigt måste hävda sig inför deras cyniska blickar. När Kate och Maggie exkluderas från jakten på polismördaren når deras ilska, frustration och stolthet slutligen kokpunkten.
Har de modet som krävs för att inleda en egen utredning? Och är de beredda att riskera allt för att bevisa att de har vad som krävs?
Om du också vill vara med och visa upp dina böcker, antingen heta hyllvärmare eller heta av någon annan anledning, så lägg gärna in en länk här nedanför. Då hittar jag dig mycket lättare.
Boktolvan: 1 (4/12) Finish that series: 2 (5/12) Hyllvärmare: 6 (18/36) Vi möts igen: 1 (2/6)
Kvinnor: 5 Män: 1 Duo: 0
Originalspråk (svenska): 4 Originalspråk (engelska): 0 Författare jag inte läst tidigare: 3 Biblioteksböcker/e-lib: 0 Streamingtjänst: 0
Ljudböcker: 0 Recensionsexemplar: 1
Antal nykomna böcker: 1 Antal bortskänkta böcker: 0
Månadens bästa: Mästare, väktare, lögnare, vän av Christoffer Carlsson Månadens överraskning: Mästare, väktare, lögnare, vän av Christoffer Carlsson Månadens besvikelse: - Månadens roligaste: Genom paradiset på en spikmatta av Jannice Eklöf Månadens mysigaste: - Månadens otäckaste: -
Kommentar:
Av någon, för mig okänd, anledning så brukar april ligga i topp när det handlar om läsning. Faktiskt både vad gäller mängd och betyg. I år verkar inte vara något undantag. Inga direkta toppar eller dalar, men heller inte någon mellanmjölk. Samtliga böcker fick 3,5 eller 4 i betyg, vilket så klart gjorde att snittet blev ganska högt.
Fyra av böckerna (Carlsson, Frennstedt, Gregory, Rosman) ingår i olika serier. Det verkar vara tradition numer. Två av dem (Frennstedt, Gregory) är första delen i sin respektive serie och en av dem (Gregory) är det tveksamt om jag fortsätter läsa. En av böckerna (Rosman) är den senast utgivna i sin serie. Den och ytterligare en (Carlsson) ingår i min Finish That Series-utmaning. Det blev även en bok (Waters) i min Vi möts igen-utmaning och en Boktolva (Gregory). I samtliga utmaningar ligger jag i fas eller före.
Det känns som att jag betar av hyllvärmare i en rasande takt. Vad det beror på vet jag inte, men det är inget jag egentligen tänker på när jag väljer bok. Samtliga lästa böcker i april var hyllvärmare. Tre av dem var så varma att de har varit med i Hett i hyllan. Endast ett recensionsexemplar blev det och där känner jag nog att jag behöver bli lite bättre. Även om jag faktiskt bara har oombedda kvar olästa.
En enda ny bok hittade hem till mig i april och det var en överraskning från ett förlag. Inga böcker flyttade ut från mina hyllor.
Om månadens bästa: Det var i stort sett jämnt skägg mellan Försvunnen, Marvatten och Mästare, väktare, lögnare, vän men till slut så vann den senare.
Om månadens överraskning: Det fanns en del positiva överraskningar, men Mästare, väktare, lögnare, vän vann även här.
Om månadens besvikelse: Inga besvikelser alls, alla var bättre än vad jag förväntade mig.
Om månadens roligaste: Det var egentligen bara en rolig bok så Genom paradiset på en spikmatta hade inget motstånd.
Om månadens mysigaste: Något mysigt blev det inte.
Om månadens otäckaste: Inte heller något otäckt.
Tisdag igen. Då är det som vanligt dags för Tisdagstrion som sköts av Ugglan & Boken.
Veckans tema: Maj (en bok på varje bokstav i månadens namn)
Åh, det här blev svårt! Min tanke är, som vanligt, att bara ha med böcker som jag verkligen har tyckt om och så vill jag, så ofta som det går, ha med en bok av Stephen King. Det här ställde till det lite för mig. Till slut blev det dessa tre och samtliga har fått betyget 4,5 eller högre.
1. Min mormor hälsar och säger förlåt av Fredrik Backman är en helt fantastisk bok. Jag är så glad att jag läste den, men sanningen är att jag tvekade eftersom många sa att det var en saga. Jo, det är det ju. På sätt och vis. Magisk är den i alla fall.
2. April, April av Mattias Edvardsson kanske är underlig att ha med i ett tema som handlar om maj... En av Mattias ungdomsböcker och den är minsann minst lika bra som de andra.
3. Jurtjyrkogården av Stephen King är en vansinnigt otäck bok. Kanske tyckte jag att den var ännu läskigare på grund av alla våra gamla katter som låg begravda i utkanten av tomten...
Titel: No time to die Originaltitel: No time to die Genre: Action Regissör: Cary Joji Fukunaga Manus: Cary Joji Fukunaga, Neal Purvis, Robert Wade, Phoebe Waller-Bridge Skådespelare: Daniel Craig, Léa Seydoux, Rami Malek, Lashana Lynch, Ralph Fiennes Utgivningsår: 2021 Produktionsland: Storbritannien | USA Längd: 183 min Serie: - Såg den på Viaplay 8 april 2022
Handling
James Bond har lämnat sin tjänst och njuter av ett lugnt liv på Jamaica. Det blir dock kortvarigt när hans gamla vän Felix Leiter från CIA dyker upp och ber om hjälp. Uppdraget att rädda en kidnappad forskare visar sig bli mer förrädiskt än väntat.
Min kommentar
När jag var i stan i början av april så såg jag massor av reklam för den nya Bond-filmen, No time to die. Genast kollade jag upp när och var filmen skulle börja streama. Samma dag den släpptes gratis på Viaplay så såg vi den.
I mina unga år så var jag ett stort Bond-fan (det här var under Roger Moores tid), men det gick över lite när Timothy Dalton tog över och kom tillbaka igen med Pierce Brosnan. Daniel Craig är nog den Bond jag har tyckt minst om. Han har nästan fått mig att sluta titta. Jag kom inte ens ihåg att jag hade sett alla med honom. Vilket jag har, upptäckte jag när jag kollade upp det.
Starten på filmen är lite förvirrande, eller jag blir lite förbryllad i alla fall. Det kändes som att jag hade missat början på filmen och börjat en bit in. Kanske måste man vara expert på Bond (Craigs version) för att förstå alla referenser. Det är inte jag. Uppenbarligen. Trots det så tycker jag att det känns lovande. Tyvärr blir det inte så mycket mer av det.
Kanske är jag konstig, men jag tycker det är trist med en PK-Bond. Man skulle kunna sammanfatta filmen med James Bond goes soft och för mig så är det här för känslosamt/gråtmilt. Eller den försöker vara det och spelar desperat på de strängarna. Jag saknar den humoristiska tonen som alltid fanns i Bond-filmerna förr. Tonen som liksom berättade att man inte tog sig själv på blodigt allvar. Nu är det tydligt att man försöker vara seriös och "på riktigt". vilket bara gör så att jag blir irriterad på alla plot holes. Även den lite upphöjda och förfinade känslan från de tidigare Bond-filmerna är borta. Nu är det mer skitigt och brutalt. Som vilken actionfilm som helst.
Som vanligt så spelas den onde ryssen av en svensk, dock inte Peter Stormare den här gången, utan David Dencik. Jag vet inte riktigt vad jag tycker om hans insats, men jag tror att han gör sin förvirrade forskare bra. Skurken Safin känns helt bortkastad och han tillför noll och intet. Här finns så många skurkar ändå så att det både räcker och blir över. Något det däremot inte finns något alls av är mening och motiv. Ett stort varför blir kvar när filmen är slut. Fräck teknik, som brukar vara ett kännetecken, finns, men tyvärr så är det mesta av den utbytt mot vackra vyer.
Ibland bränner det till i handlingen, men däremellan är det ganska långa transportsträckor. Filmen är på tok för lång, drygt 2,5 timmar. Om en film ska vara så lång och lyckas hålla mitt intresse uppe så måste den vara mycket bättre än så här. Sekvensen där Bond skjuter in i en tunnel i slutet av filmen gör mig dock lycklig. Det är så ledmotiv.
No time to die är slutet på en väldigt lång era, tror jag. Personligen så hade jag uppskattat en återgång till det som alltid har kännetecknat Bond-filmer, men det tror jag inte kommer att hända. Däremot så tror jag att det blir stora förändringar, om det blir någon mer film.
På Letterboxd hade den 3,5 i genomsnitt (beräknat på 340 441 betyg).
På IMDb hade den 7,3 i genomsnitt (beräknat på 335 976 betyg).
Jag ger den 3,5.
En smakebit på søndag är ett stående inslag bland bokbloggare som "drivs" av den norska bokbloggen Betraktninger. Varje vecka väljer vi ett stycke i boken vi läser och delar med oss av det. Ett spännande sätt att få veta vad andra läser.
Då är det alltså maj. Äntligen. Eller redan. Jag kan inte riktigt bestämma mig. Påverka det kan jag i alla fall inte och det är väl bra. Det mesta trampar på som vanligt och visst är det väl synd att 1:a maj är på en söndag. Jag vill ha extra lediga dagar. Alltid.
Jag vet inte om det har blivit fler hyllvärmare än vanligt i år, men det känns så. Även boken jag läser nu är det. Morsarvet av Christina Granbom köpte jag på Bokmässan 2014... Det är ju ett tag sedan, om man säger så, men nu kände jag mig manad. Jag hoppas den är bra nu när jag äntligen läser den.
Min smakebit är från början av boken, prologen:
Förödmjukelsen brände. Benen bar inte längre som de skulle och hon behövde hjälp för att stå upprätt. En kraftfull hand lyfte henne och fastän hon ville slå bort den förmådde kroppen inte lyda. Hon lät honom stödja. Lät honom mata, förnedra och ta henne. Lysröret glappade och skickade svarta konturer över betongen. Avloppsrörens brus gav trygghet och någon slags räkenskap över tiden som gick. Över livet som fortsatte där uppe. För henne kunde ingenting någonsin bli som det varit. Inga tårar fanns kvar. Hon hade gråtit dem alla. Ögon som inte längre ville se slöt sig. Livet skulle aldrig komma tillbaka. Det skulle aldrig ta slut. Det var nu det började.