Författare: Katarina Bivald
Titel: Livet, motorcyklar och andra omöjliga projekt
Genre: Feelgood
Antal sidor: 375
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: -
Förlag: Månpocket
Utgivningsår: (original) 2015 (min) 2016
Format: Pocket
Källa: Bokhyllan
Utläst: 12 juli 2022
Första meningen: Min väg till vansinnet börjar här.
Baksidetext
Sommaren då Anette Grankvist fyllde arton lovade hon sig själv tre saker som hon skulle göra i livet: köra motorcykel, köpa ett hus och klara sig själv. Så här nitton år senare har hon i alla fall klarat sig själv. Hon har inte varit på en riktig dejt på den här sidan millennieskiftet. Hon bor kvar i hyresrätten i Skogahammar. Hon jobbar på Mat-Extra, där blip-blip-ljudet från kassan långsamt driver henne till vansinne. Och hon har inte ens körkort för bil, ännu mindre motorcykel. Allt det här var helt rimligt så länge hennes dotter bodde hemma. Men när Emma flyttar till en annan stad upptäcker Anette att det är en sak att vara ensamstående mamma med ett barn, och en helt annan att vara det utan ett. Hon hade ingen aning om att livet bestod av så mycket tid.
Därför verkar det som en bra idé att börja ta motorcykellektioner, ge sig in i ett omöjligt projekt, lära känna sin egen mamma mitt under pågående senildemens, och kasta sig ut i en galen förälskelse. Men det visar sig snart att det här med frihet och äventyr är betydligt mer komplicerat än Anette tänkt sig.
Min kommentar
Jag letade efter en bok som utspelade sig norröver, eftersom jag skulle resa åt det hållet, och hittade
Livet, motorcyklar och andra omöjliga projekt, som jag fick det intrycket av. Nu visade det sig att den utspelar sig i området där Värmland och Närke möts. Det gjorde nu ingenting, för det var ju ändå det att det är en feelgood som var det allra viktigaste. Och det är det.
För några år sedan (2017!) läste jag Katarina Bivalds debut
Läsarna i Broken Wheel rekommenderar och jag hade väl en del invändningar, men i det stora hela så var den bra. Förutom att den saknade den lilla svärta som behövs för att en feelgood ska bli en feelgood. Enligt mig då. Den här boken tror jag har lite mer av den varan, men det är fortfarande inte tillräckligt för att jag ska bli berörd.
Den här boken har exakt samma upplägg som en romantisk komedi och det fungerar ganska bra i bokform också. Efter bara några meningar så kommer jag på mig själv med att sitta och le. Jag bara älskar tonen. Efter ett tag så går det mesta dock i stå. Inget händer. Allt går liksom i en cirkel, det upprepas och ältas. Faktum är att det är lite som livet självt.
Huvudpersonen Anette har jag lite svårt att känna sympati för. Eller egentligen vem som helst som lever genom någon annan. Vem det än må vara. Hon har gjort ett så bra jobb med sin dotter Emma, men trots det så vägrar hon att klippa navelsträngen. Jag har så svårt att förlika mig med de här hönsmammetendenserna. Jag har ett liknande föräldrapar i min närhet, som har svårt att släppa taget om sina "barn", som är 25 och 23 och båda har flyttat hemifrån. Den äldste klarar sig överhuvudtaget inte själv. Jag tycker det är rent elakt att ge sina barn ett så stort handikapp i livet. Pia verkar vara mer vara en person i min smak. Lukas känns som en väldigt märklig individ, ett typiskt exempel på en människa jag förmodligen hade undvikit. Jag har åtminstone extremt svårt att se att jag hade brytt mig om att träffa honom igen efter "dejten" där hans systrar var med. Det där säger så mycket om en person.
Anette gör nog ändå sitt bästa, sedan när det nästan är för sent. Hon tar tag i det hon klarar att ta tag i. På sitt eget sätt. Det är ju alldeles för lätt att luta sig tillbaka och acceptera var man är i livet. Även om man egentligen inte är nöjd. Det är inte alltid så lätt att hitta den energi som krävs för förändring.
Jag älskar småstadskänslan som osar genom hela boken. Jag får intrycket att Bivald beskriver en specifik ort, men alla småstäder fungerar nog på exakt samma sätt. Jag läser in massor av värme och kärlek för den lilla hålan.
Livet, motorcyklar och andra omöjliga projekt handlar nog lite om att det aldrig är för sent att jaga sina drömmar. Även om de drömmar man hade som ung inte alltid behöver vara samma som de man har när man är vuxen. Kanske borde de uppdateras lite. Även om den kanske är lite för tramsig så är det mesta väldigt lagom. Detta är i alla fall inte det sista jag läser av Katarina Bivald.
Den här boken har varit med i
En smakebit på søndag.
På
Goodreads hade den 3,45 i genomsnitt (beräknat på 557 betyg).
Jag ger den 3,5.
Boken är
| Tråkig | | Spännande | | Förutsägbar |
| Bladvändare | | Klurig | | Läskig |
| Långsam | | Tempofylld | | Intetsägande |
| Ordbajsig | | Fåordig | | Nagelbitare |
| Mysig | | Rå | | Sorglig |
| Måbrabok | | Tankeväckande | | Rolig |
| Rörig | | Genomtänkt | | Mörk |
Andra som bloggat om
Livet, motorcyklar och andra omöjliga projekt:
Lottens bokblogg,
hyllan och
boktok73.
