lördag 6 augusti 2022

Bok: Fruset guld

Författare: Cilla Börjlind & Rolf Börjlind
Titel: Fruset guld
Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 411
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: Rönning & Stilton 6
Förlag: Norstedts
Utgivningsår: (original) 2020 (min) 2020
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 17 juli 2022




Första meningen: Arne Rönning tyckte inte om novembermörkret, han blev nedstämd och fick sömnproblem, så fort det gled över i december blev han på bättre humör.

Baksidetext
I slutet av en lång varm sommar hittas liket av en man i en bortsmält snöficka i Arjeplogsfjällen. Mannen sköts ihjäl för cirka tjugo år sedan. Olivia Rönning skickas upp för att utreda fallet.

På väg till fyndplatsen överraskas helikoptern av ett oväder och kraschar. När Olivia vaknar upp är piloten svårt skadad och nödradion förstörd - hon kan inte kontakta omvärlden. Hon lämnar vraket och lyckas ta sig till en stängd fiskecamp.

Men hon är inte ensam på fjället. Andra personer vill också ta reda på - eller dölja - sanningen om den döde mannen.

När Tom Stilton får höra vad Olivia råkat ut för lämnar han genast sin lugna tillvaro i Thailand för att hjälpa henne.

Tillsammans avslöjar de att den mördade mannen på fjället är ett offer för en gåta som sträcker sig ytterligare ett halvsekel tillbaka i tiden.

Min kommentar
När det började bli högst troligt att semesterresan norröver faktiskt skulle bli av så fick jag ju vackert försöka leta upp en bok som utspelar sig där. Efter en hel del letande så hittade jag sjätte delen i serien om Rönning & Stilton, Fruset guld, där skådeplatsen verkade vara Arjeplogsfjällen. Arjeplog ligger hyfsat nära Arvidsjaur, som var slutmålet för vår resa. Alltså fick det bli den.

Tyvärr så är det inte speciellt mycket fjäll i boken, inte Arjeplog heller. Faktum är att det nog är det som det är minst av. Det är nog till och med mer Gambia än Arjeplog. Lite besviken blev jag över detta, men så kan det bli ibland. Jag var i alla fall i närheten av där allt började.

Det finns så oerhört mycket att säga om Olivia att jag knappt vet var jag ska börja. Rent generellt så tycker jag att hon fortsätter att utvecklas på ett positivt sätt. Hon är verkligen speciell, men trovärdig. Dock inte som polis, men som människa. Man skulle kunna säga att hon lider av struts-syndrom. Hon försöker tiga ihjäl problem. Eller kanske snarare att om hon inte låtsas om dem så försvinner de. Hennes impulsivitet fortsätter att ställa till problem och kombinerat med den godtrogenhet som hon tydligen plötsligt har drabbats av så blir det lite farligt. Jag är inget fan av att karaktärer agerar på ett sätt som inte stämmer med deras personlighet, bara för att få vissa andra saker att hända. Mycket kan man säga om Olivia, men godtrogenhet och naivitet är inga egenskaper jag förknippar med henne.

Av någon anledning så tyckte jag att det var för lite av alla återkommande karaktärer, men jag har svårt att säga vilka som skulle ha varit med i stället. Det kan ju vara så att alla var med lika mycket, lagom alltså. För min del kunde det ha varit mer Stilton och Abbas. I övrigt så fortsätter de trasiga själarna att befolka den här serien. Ingen verkar egentligen må bra.

Själva historien tycker jag är mindre spretig den här gången. Det handlar egentligen bara om ett enda brott (nja), som visserligen grenar ut sig ganska rejält. Jag tycker att trovärdigheten är betydligt högre i den här boken och jag upplever det som att osannolika sammanträffanden i det det närmaste är avskaffade. Jag kan inte påminna mig om att jag reagerade på något i alla fall.

Jag brukar inte gilla när det blir för mycket privatliv i deckare, för mig är brottet och (problem)lösningen det viktigaste och jag tycker att balansen här är mycket bra. De privata problemen, som ju alla människor har att brottas med, finns i bakgrunden men tar inte över. Om jag minns rätt så är det så att även den här boken skiljer sig lite åt jämfört med de tidigare. Det är något som är annorlunda och främst är det nog språket, som jag inte alls upplever lika rappt och effektivt utan mer eftertänksamt. Det funkar det också. Även tempot är betydligt lägre.

Fruset guld ger mig inte samma wow-känsla som de tidigare delarna. Inte någon gång faktiskt. Jag tycker nog att detta är en av de svagare i serien, men den är fortfarande mycket bra. Det blir inte tråkigt, men det finns en del transportsträckor. Som vanligt så avslutas det hela med en liten cliffhanger. Vart ska den tråden ta vägen?

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

Goodreads hade den 3,90 i genomsnitt (beräknat på 1 187 betyg).
Jag ger den 4,0.
Boken är
TråkigSpännandeFörutsägbar
BladvändareKlurigLäskig
LångsamTempofylldIntetsägande
OrdbajsigFåordigNagelbitare
MysigSorglig
MåbrabokTankeväckandeRolig
RörigGenomtänktMörk

Andra som bloggat om Fruset guld: Bokstunder, Just nu - just här och Läsvärd eller inte.

2 kommentarer:

  1. Jag håller med dig om att det inte var en av de bättre i serien. Jag inser också att jag glömt det mesta och kommer inte alls ihåg hur den slutade. Sen har jag ju även läst boken efter det där det än en gång handlar mer om att hänga med karaktärerna än att imponeras över hur de får sköta sitt polisarbete.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag har funderat på att någonstans ha anteckningar om hur böcker slutar. Speciellt då delar i serier. Jag har så vansinnigt dåligt minne när det kommer till slut. Faktum är att jag inte ens minns den här cliffhangern längre 🤔

      Radera